Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Bäckenbotten, hopp och studsmattor

Bäckenbotten, hopp och studsmattor

a woman looking at a man jumping on a trampoline

Bäckenbotten, hopp och studsmattor

Varje vår och sommar aktualiseras frågan om hopp och bäckenbotten, så här kommer nu ett nytt inlägg dedikerat till ämnet!

Det korta resonemanget är: Allt som känns okej är okej, men just hopp är en mycket unik och tung belastning mot bäckenbotten.

Bäckenbotten och hopp

Med jämna mellanrum möter jag patienter som hört av någon vårdgivare fått höra påståendet att “kvinnor som har fött barn ska aldrig mer hoppa”. Och samtidigt vet jag till exempel min egen mamma. 60+ år och med fyra vaginala förlossningar i bagaget som glatt kan hoppa studsmatta med barnbarnen utan besvär. Vad är sant egentligen? Sanningen är att det är strikt individuellt. Och samtidigt inte.

Ansträngningsinkontinens och hopp

Ansträngningsinkontinens innebär ofrivillig passage av urin under det att buktrycket ökar. Oftast sker det när individen hostar, nyser, skrattar eller fysiskt anstränger sig. Tidigare har det mest talats om ansträngningsläckage hos äldre kvinnor eller hos de som nyss fött barn. Forskning som framkommit under de senaste åren har visat att ansträngningsinkontinens är vanligt även hos unga kvinnliga atleter. Förekomsten av ansträngningsläckage hos denna grupp är mellan 12,5-80 %.

Bäckenbottens inre muskler, levator ani, spelar en signifikant roll vad gäller att bibehålla kontinensen. När buktrycket ökar erbjuder bäckenbotten i allmänhet, och levator ani i synnerhet, en spjärnande supportstruktur som bibehåller stängningen av urinröret genom en anspänning i musklerna. När det kommer till unga atleter saknar dessa de skador mot bäckenbotten som oftast förekommer i samband med vaginala förlossningar. Därför har vi länge inte förstått mekanismen bakom deras urinläckage. Vi vet att ansträngningsinkontinensen kommer av det höga buktryck som de utsätter sig för genom högintensiva idrotter med hopp och löpning. Men vi vet inte riktigt varför de drabbas, när de i alla fall teoretiskt sätt borde ha välfungerande bäckenbottnar.

Vad händer i bäckenbotten under ett hopp?

Det som händer under ett hopp är att bäckenbotten först får en liten framåtlutning. Detta gör att urinblåsan trycks fram emot pubisbenet med accelerationskraften. Under hoppets andra fas börjar blåsan studsa tillbaks med en slags rekylkraft. Här kommer både vaginas framvägg och levator ani-muskulaturen till undsättning för att motverka kraften bakåt.

Rörelsen som sker under ett hopp skiljer sig väldigt mycket ifrån den som sker då individen krystar. Det är den metod som en vi undersökare använder för att se bäckenbottens funktion under ökat buktryck. I en krystning kommer kraften i ett jämnt tryck rakt nedåt, medan ett hopp sker som en rörelse både framåt och bakåt och innebär två separata ökningar av buktrycket. Den första tryckökningen sker när mjukdelarna i ”fritt fall” och trycks fram emot pubisbenet. Den andra tryckökningen sker när blåsan dunsar tillbaks mot vaginas vägg och levator ani. Tryckökningen under hoppen (båda peakarna) är mycket högre än de som uppmätts under en valsalva/krystning.

Vad betyder då detta?

Detta betyder, så som de flesta av oss redan känner – att hopp ger en helt annan påfrestan på bäckenbotten än vad annan buktrycksökning gör. Denna studie visar att en kvinnlig bäckenbotten reagerar väldigt olika på det buktryck som sker under hopp, jämfört med det buktryck som sker under krystning/valsalva/tunga lyft eller andra dagliga aktiviteter. Detta kan vara förklaringen till att en del inte har urinläckage under vardagliga aktiviteter, men under hårdare fysisk ansträngning som inkluderar hopp.

Borde kvinnor inte hoppa?

Jag kommer inte frångå min devis “allt som känns okej är okej”. Min uppfattning är att kvinnor är mycket kompetenta att själva avgöra vad som är bra för dem. Men personligen har jag alldeles nyligen tagit ett beslut att faktiskt inte hoppa, då jag går på gruppträningspass. Jag har aldrig urinläckage, men gillar inte känslan av svaj som bäckenbotten ändå förmedlar till mig under ett kraftiga hopp. Den största anledningen är någon slags systerskapslojalitet. Om någon annan på gruppträningspasset ser att jag inte hoppar, kanske de själva får modet att avstå. Grupptryckets makt kan inte förringas.

Och gruppträningsinstruktörer verkar i regel ha skrämmande liten kunskap om behoven av att anpassa olika instruktioner till målgruppen på passet (det vill säga typ nästan alltid medelålders kvinnor, ju…) så då kan jag göra en liten tyst revolt längst bak. Däremot springer jag ju mycket och ofta, och personligen tror jag att löpning och hopp inte behöver vara riktigt samma sak. Men det kan vi prata mer om vid ett annat tillfälle.

Får jag inte hoppa på studsmatta?

Att hoppa studsmatta är oftast en lek, som barnen gör och de vuxna ibland deltar i. Både i lek och träning kan hopp på studsmatta innehålla inslag av springsteg, hopp, studs och enbensrörelser. När kroppstyngden tynger ner studsmattan kommer benens arbete öka något jämfört med samma rörelse på hårt underlag.

Fördelarna med studsmatterörelse:

Hopp på studsmatta kan vara konditionskrävande om det görs intensivt. Det utmanar också din balans och dina spatiala förmågor. Du får användning av dina benmuskler på ett varierat sätt. Studsmattan ger också en viss dämpning för belastningen på lederna jämfört med till exempel löpning. Det finns dock inget som tyder på att studsmatteträning skulle vara fördelaktigt för bäckenbotten.

Vilka är nackdelarna?

Även unga elitgymnaster har ansträngningsläckage när de använder trampets. Vanliga lekfulla hopp i studsmattan i trädgården innebär inte riktigt samma höga belastning, men rörelsen bland bäckenorganen blir ungefär densamma kan jag tänka. Det finns tecken på att unga, hårt och intensivt tränande gymnaster kan få sämre bäckenbottenhälsa som unga. Så kanske bör man även begränsa dosen för studsmattehopp även för barn.

Nackdelen är också ansträngningsläckage för dem som drabbas av det. Om du har andra symtom från bäckenbotten eller om du har andra riskfaktorer för bäckenbottendysfunktion (svag bäckenbotten, förlossningsskador, framfall, överrörlighet, högt BM, kronisk förstoppning etc) tänker jag att ansträningsläckaget utgör en adekvat stoppsignal. Men det måste inte alltid vara det. Ansträngningsläckage ibland bara vara en pain in the ass, utan att faktiskt vara en signal om fara å färde.

Hur ser jag på hopp i studsmatta?

Mitt svar är alltså att det är en dosfråga. Jag skulle nog aldrig gå så långt att jag tycker att studsmatteträning som regelbunden motionsform verkar vettig för någon individ som har fött barn. Det verkar inte ha någon vettig bra effekt för bäckenbotten, även om det finns en rad fördelar med det som generell motionsform. Du kan dock få samma effekter av annan träning som dessutom är skonsammare för bäckenbotten. Att hoppa med barnen någon gång då och då tror jag inte är direkt skadligt, men kanske heller inte fördelaktigt. Detta sett till bäckenbotten. För livsglädjen i stort kan nog studsmattelek med barnen vara otroligt välgörande. Och det är värt mycket!

Enkla knep för snällare studsmattehopp

  • Undvik att landa i ett djupt knäböj med båda fötterna
  • Småstudsa med ett ben kvar i mattan hela tiden
  • Studsa korta stunder och inte för ofta

Vad är dina erfarenheter av studsmattehopp?

Berätta!

Referenser:

Mer läsning på bakingbabies.se

Fråga från fysio-kollega angående studsmattehopp

4 kommentarer till “Bäckenbotten, hopp och studsmattor”

  1. Älskar att du skriver och förklarar så vetenskapligt men ändå lätt att förstå!

    Själv hoppar jag inte studsmatta pga ett rectocele som direkt känns som att det “åker ner” vid första hoppet (som en tampong som glider längre ner). Studsmatta är en av de värsta grejerna för mig har jag märkt.

    Älskar också att du tänker på systerskapet vid gruppträning, tror verkligen det kan göra jättestor skillnad för någon. Jag har faktiskt haft en instruktör en gång som visade alternativ till hopp och sa att man inte behövde hoppa så de finns iaf

  2. Vilket bra inlägg! Jag har inte kunnat hoppa studsmatta med barnen sedan min bristning gick upp igen efter andra förlossningen. Dock aldrig något läckage. Däremot enorm skärande smärta i ländryggen och bäckenet. Det har varit så tydligt att allt suttit löst liksom och att det inte funnits något stöd vid nedslaget. Däremot har jag kunnat springa och gå i fjällen, hoppa ner från klippblock etc utan samma känsla.
    När jag nu blev opererad för ett par veckor sedan visade det sig att de djupa levatorerna var av i bakre vaginalväggen hela 4 cm upp, rektovaginalfacian var av och perinealkroppen saknades. Vilket förklarar alltihop. Det ska vara lagat nu och jag ser redan skillnad. Mitt vänstra knä pekar tex inte inåt längre när jag står upp och knäar lite!
    Jag är så glad för det du skriver på slutet, om livskvaliteten.
    Jag hoppas nämligen att jag ska kunna gå på Yoump med barnen och vara med och hoppa, iaf en stund, om något år eller två. Det är hur som helst deras högsta önskan. Jag är ju en aktiv person annars så det har varit tufft att inte kunna vara med och hoppa där. Och som du säger så är det inte varje dag, kanske högst en gång per år vi skulle göra det. Men vi får se. Det finns en hel del träning att göra innan jag når dit

  3. Hoppar inte sen jag fick barn 🙁 Springer inte med dem heller, och det tycker jag är så j*vla sorgligt att inte kunna göra.

    “Och gruppträningsinstruktörer verkar i regel ha skrämmande liten kunskap om behoven av att anpassa olika instruktioner till målgruppen på passet (det vill säga typ nästan alltid medelålders kvinnor, ju…) så då kan jag göra en liten tyst revolt längst bak.”
    Word! Har slutat gå på gruppträningspass. Haaatar att behöva anpassa, anpassa och anpassa. Står och tittar på alla andra medelålderskvinnor och tänker va?? Hur kan de hoppa sådär och lyfta sådär tungt.. ingen låtsas som något. På mitt jobb var det en fyrabarnsmamma som hoppade och sprang (vi jobbar i skola, det var på gymnastiken) som bara den på gymnastiken. Och jag tänkte, oj, hur går det där till efter fyra barn (inte för att det måste betyda något såklart!), jag kan inte ens göra det där efter två….sen kom det fram att hon läckte jättemycket, hade stora bindor på för att “kunna” hoppa och springa sådär. Nu har hon opererat sig nyligen, hoppas så att det blir bättre för henne <3

  4. Jag har fött två barn, och är gammal elitgymnast sedan tonåren.
    Väldigt bra inlägg, tack så mycket för viktig och nyttig information.
    Själv älskar jag att hoppa studsmatta med barnen, det blir inga långa stunder, men det känns bra de stunderna som blir.
    Däremot så hade jag problem under gymnastik-tiden, att ta sats och göra en rad övningar på ett ganska stumt sviktgolv, var många gånger med smått blöta kläder som insats. Och såhär i
    Efterhand så begriper en precis varför. Men det var inget man pratade högt om, däremot var det flertalet som upplevde problematiken, och vi pratar då i ung tonår.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *