Undvikande och uthärdande vid sexuell smärta
När sex har gjort ont en tid börjar kroppen skapa mönster som syftar till att skydda. Det sker ofta långt innan intimitet ens är på väg att börja. Bäckenbotten kan spänna sig, tankarna blir vaksamma och situationen får en laddning som inte fanns där tidigare. Många beskriver en pendling mellan två ytterligheter. Antingen undviker man allt som känns svårt eller så försöker man pressa sig igenom det för att inte fastna i undvikandet. Båda strategierna är begripliga och mänskliga, men de gör det svårt att hitta en nivå där kroppen kan reagera lugnare och mindre skyddande.
När smärtan påverkar lusten
När sex har gjort ont är det vanligt att lusten förändras, ibland så mycket att den knappt finns kvar. Det handlar sällan om bristande vilja. När kroppen har förknippat intimitet med obehag gör nervsystemet det som är mest logiskt. Det dämpar upphetsning och lust för att minska risken för ny smärta. Det här sker ofta innan man själv hinner tolka situationen.
När rädslan tar plats
Förväntan på smärta gör att kroppen reagerar tidigt. Bäckenbotten drar ihop sig, vaksamheten ökar och det blir svårt att nå ett läge där upphetsning ens kan börja. Lubrikationen minskar, blodfyllnaden i vulva och vagina försämras och kroppen får svårare att svara på beröring. Det är inte något man kan resonera sig ur, hur gärna man än vill. Nervsystemet prioriterar trygghet framför njutning när det har erfarenhet av smärta.
När kroppen inte går med
Den här reaktionen sker ofta innan man ens kommit nära en sexuell situation. Vaksamheten gör att kroppen skannar efter signaler och håller emot. Det säger ingenting om viljan till närhet. Många beskriver att de mentalt längtar efter intimitet, men att kroppen samtidigt bromsar.
När sex blir något man uthärdar
När upphetsningen uteblir blir sex lätt ansträngt eller frånkopplat. Försöker man ändå fortsätta kan smärtan förstärkas och skapa frustration, sorg eller oro inför nästa gång. Uthärdande uppstår ofta när man vill bevara närhet eller hoppas att det ska bli bättre, men riskerar att bekräfta nervsystemets bild av att sex är något kroppen måste skydda sig mot.
När undvikandet tar över
Undvikande är lika vanligt som uthärdande. Att avstå från sex är ofta det enda som känns rimligt när man är rädd för smärta. På kort sikt minskar det stress. På längre sikt blir det svårare att närma sig igen. Kroppen får inga nya, tryggare erfarenheter och hela situationen blir mer obekant och laddad. Upphetsning startar långsammare, torrhet kan öka friktionen och smärtan kan återkomma när man försöker igen.
En självförstärkande cirkel
Smärta minskar lust. Minskad lust gör att upphetsningen uteblir. Utebliven upphetsning leder till mer spänning. Mer spänning ökar smärtan. Ökad smärta minskar lusten ytterligare. Undvikande eller uthärdande gör sedan att kroppen aldrig får de nya erfarenheter som skulle kunna bryta cirkeln. Det här är både psykologiskt och fysiologiskt begripligt. Nervsystemet gör det som är mest logiskt när något har gjort ont.
Vägen vidare
Vägen framåt börjar ofta i trygghet och tydlighet. Nervsystemet behöver få erfara situationer där kroppen inte behöver försvara sig. Det handlar om att skapa stunder av beröring, stimulans eller närhet som inte automatiskt leder till spänning eller smärta. När tryggheten ökar får också upphetsning och lust en chans att återkomma, ofta i ett lugnare tempo än tidigare.
Två olika riktningar, olika behov
Personer som tenderar att reagera undvikande och uthärdande behöver ofta olika typer av stöd.
- Om undvikandet dominerar behöver man närma sig i små, kontrollerade steg. Råd som uppmuntrar ytterligare avhållsamhet kan förstärka mönstret och skapa ännu större avstånd. Man behöver i stället hitta sätt att närma sig på ett sätt som känns tryggt och förutsägbart.
- Om uthärdandet dominerar behöver man bromsa i tid och lyssna på kroppen. Råd som bygger på “bara fortsätt” riskerar att leda till fler negativa erfarenheter. Man behöver i stället ett tempo som minskar pressen och gör det lättare för kroppen att reagera mjukare.
Mot ett nytt mönster
Vägen ur de här reaktionerna olika ut från person till person, men det handlar ofta om arbete med bäckenbotten och smärta, sensorisk stimulans utan krav, mycket glidmedel, tydlig kommunikation och tid för kroppen att skapa nya erfarenheter. När tryggheten ökar förändras hela cirkeln. Målet är att skapa ett nytt mönster som fungerar bättre, utan att fastna i vare sig undvikande eller uthärdande.
För att komma framåt kan du behöva hjälp av en fysioterapeut, sexolog eller terapeut.
