Förlossningsskador och förlossningstrauman
Jag får ibland rollen som representant för “gruppen förlossningsskadade” i olika sammanhang. Det finns ju ingen officiell sammanslutning av förlossningsskadade, och jag är definitivt inte en utvald representant av gruppen. Men jag är en offentlig person som talar mycket om förlossningsskador. Ibland får jag diskutera det här med vem som är förlossningsskadad. Den frågan är inte helt lätt.
Olika sorters skador
I vården har det länge ansetts vara “bara” de som drabbats av grad 3- och grad 4-bristningar. Det vill säga de som drabbats av sfinkterskador. Något som framkommer allt tydligare är att det inte alltid behöver vara sämre att få en större skada. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att en sfinkterskada är en walk in the park. Men en välsydd grad 3-bristning kan i längden blir bättre än en dåligt sydd grad 2-bristning. Om du nu inte hänger med i grader av bristningar hit och dit vill jag hänvisa till detta inlägg: Förlossningsskador grad 1-4. Men sen så finns ju också levatorskador. Eftersom dessa skador sällan märks vid själva förlossningen får de drabbade individerna ofta symtom före diagnos. De kommer känna sig förlossningsskadade före det faktiskt finns en diagnos på det. Sen tillkommer ju också framfall, inkontinens och en rad med andra symtom. Som också kan visa sig med tiden, med eller utan matchande förklaring i själva förlossningsjournalen.
Därför är ofta mitt svar
“Den som känner sig förlossningsskadad, är förlossningsskadad”
Själva traumat ska också räknas in
Det finns ett vetenskapligt fastställt samband mellan traumatiska förlossningar och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. I en generell befolkning verkar detta drabba mellan 1-30 % av de födande. Riskfaktorerna är förutom en traumatisk upplevelse av själva förlossningen också tidigare trauma, psykisk ohälsa och lågt socialt stöd. Jag har tidigare skrivit ett helt inlägg om just detta, så jag ska inte fördjupa mig så mycket i diagnoskriterier och sånt. Det är skillnad på psottraumatisk stress och postpartumdepression, bara så ni vet. En postpartumdepression är en depression som infinner sig postpartum. PTSD är en separat företeelse med egna diagnoskriterier.
Kvinnors upplevelse är inte alltid samma som vårdpersonalens
“Because the perception of birth trauma is in the “eye of the beholder,” one’s appraisal of the birth event is significant and cannot be undervalued, even if considered routine by hospital staff.” (The trauma of birth)
Kvinnors subjektiva upplevelse av förlossningen är starkt associerad med utvecklingen av PTSD efteråt. Kvinnans upplevelse kan också skilja sig väldigt från vårdpersonalens. Förlossningen kan vara väldigt normal i journal och enligt de professionella som var där, men den födande kan uppleva förloppet som traumatiskt. Framförallt verkar det vara akuta händelser under förlossningen som kan trigga traumaupplevelsen. Även hyperemesis gravidarum (allvarligt graviditetsillamående) kan höra ihop med en utveckling av PTSD efter förlossningen.Ett förlossningstrauma har definierats som en händelse under förlossningen som involverar hotande eller faktiskt skada eller död för mor eller barn. Kvinnan upplever intensiv rädsla och kontrollförlust och en känsla av att fråntas sin värdighet. Även om bara en liten del av alla kvinnor utvecklas ”riktig” PTSD i efterförloppet kommer flertalet att ha vissa symtom därav.
“The most important items identified by 2192 women with a traumatic birth experience were lack and/or loss of control and interaction with caregivers (concerning communication/explanation, listening, emotional and practical support). Interaction around interventions seemed to be more important than the interventions themselves, which is crucial information for obstetric care providers to be aware of.” (Preventing traumatic childbirth…)
En del av den ohälsa som drabbas förlossningsskadade kvinnor inte hör ihop med förlossningsvården
- Jag tror att det råder en patriarkal kultur som är så in i ben och märg indoktrinerad i samhället och hos vårdpersonal, att kvinnor inte anses ha den fulla rätten till sina egna kroppar och vara insatta nog att vara med i beslutsfattandet kring förlossningen. Och jag tror att det är samma patriarkala kultur som gör att kvinnor klappas på huvudet och “lugnas” med orden “Det GÖÖÖR ONT att föda barn”. Och detta är naturligtvis något djupt kränkande för den kvinna som drabbats av en förlossningsskada. Dels om hon kände sig bli överkörd inne på förlossningsrummet, och dels när hennes besvär förminskas efteråt.
- Jag tror att en del av den traumatiska upplevelsen efter förlossningen hör ihop med att få för dålig information efteråt. Och i samma andetag som den icke-fullödiga informationen lämnas ut erhåller kvinnan också det förminskande rådet “och gå sen inte hem och googla, där står bara skräckhistorierna”.
- Och kanske mest av allt: en traumatisk förlossning är ett regelrätt och reellt trauma. Det behöver bearbetas. Det räcker kanske inte mer lyckan över att ha fött ett friskt barn, kvinnan kan vara livrädd och må dåligt ändå. Och jag tror att för att vi ska minska OHÄLSAN efter förlossningsskador, måste eftervården bli bättre.
Hur tänker du?
Referenser
- Preventing traumatic childbirth experiences: 2192 women’s perceptions and views.
- Prevalence and risk factors of postpartum posttraumatic stress disorder: a meta-analysis.
- Childbirth Narratives of Women With Posttraumatic Stress Symptoms in the Postpartum Period.
- Psychological consequences of pelvic floor trauma following vaginal birth: a qualitative study from two Australian tertiary maternity units.
- Risk factors for chronic post-traumatic stress disorder development one year after vaginal delivery: a prospective, observational study.
- The trauma of birth.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Men ja! Just den här förlusten av kontroll. Det kändes som om ingen tog ansvar när jag sa att jag inte orkade längre (kl var 04.00). Barnmorskan sa ”jo, du orkar”. Men jag var totalt slut! Först kl 06.00 fick jag extra dos epidural så jag i alla fall kunde dåsa bort mellan värkarna och få ”lite vila” så att jag sen orkade krysta när det var dags..
Mycket bra inlägg! Det blir så konstigt när en grad 2-skada inte räknas som ett problem i den vanliga vårdens ögon. Den följs inte upp, den antas inte medföra några bestående men, den täcks inte av gravidförsäkringar och den finns inte i statistiken när man frågar om hur vanligt det är med förlossningsskador med bestående men. På “papperet” låter det som att den inte finns. Och även om det inte är den mest allvarliga skadan såklart kan de ändå medföra massor av problem. Levatorskador, framfall och urinläckage kan begränsa livet väldigt mycket och leda till massor av ångest och sorg.
Så var de för mig. Hade en “normal” förlossning men en liten grad 1 skada. Superbra enligt journalen, det mest traumatiska jag någonsin upplevt enligt mig..
Har fått “stöd” från vården inför nummer två med -Det brukar gå lättare med nummer två.
Jag tänker att det är en text om förlossningsskador och ptsd och (och det här är helt subjektivt och beror endast på mina erfarenheter och är inte en kritik mot texten som jag tyckte var bra och belysande) så hänvisas det, som många gör, till ”lyckan över att ha fött ett friskt barn”. Det är som att det ofta är ett grundantagande att ja även om förlossningen var traumatisk och mamman blev skadad så klarade sig barnet bra och är friskt.
Jag skulle gärna läsa en text om vad forskningen säger när mamman liksom jag råkar ut för ptsd och förlossningsskada och barnet liksom mitt barn blir skadat av förlossningen med ett livslångt handikapp som följd som kräver mycket kontakt med vården. Hur påverkas tex mammans återhämtning av att behöva kämpa för barnets vård och hantera allt som kommer med ett handikapp (menar t.ex hela vårdapparaten med alla besök som måste koordineras).
Tack för tips på länkar!
Du la för ett tag sen upp en länk till en studie som sökte förlossningsskadade och det fick mig att undra vad jag var? Och mina vänner med alla möjliga olika förlossningar och små och stora skador. Det är viktigt med orden. Nu försöker jag mig på ett resonemang… En förlossning kan leda till en förlossningsskada hos den födande. Det borde vara en skada oavsett storlek/grad/sort och om den är fysisk och/eller psykisk. (Eller blir det problematiskt med ordet skada då det gäller psykiskt trauma?) När den födande får en skada av förlossningen tycker jag att hen borde benämnas som förlossningsskadad. Skadan kan vara icke-bestående och då den drabbade känner sig återställd kanske inte den drabbad benämner sig som förlossningsskadad längre. Och om den är bestående kanske hen fortsätter att se och benämna sig som förlossningsskadad. Men om det känns som att skadan även efter att hen är återställd förändrat/påverkat hen mycket kanske det har blivit en så stor del av ens identitet/livshistoria att hen fortsätter att benämna sig som förlossningsskadad. Hjälp mig! Är det konstiga tankar? Eller söker vi andra ord egentligen?
Ja, alltså jag vet inte riktigt. Jag har tänkt lite i samma banor kring det här när jag fått frågan om varför det inte finns en patientorganisation för förlossningsskadade. Jag tror att det är för att ingen riktigt är villig att identifiera sig som permanent förlossningsskadad, inte så som en nyinsjuknad i Parkinson kanske får identifierar sig som sådan patient, för att hitta gemenskap. Och: för att “förlossningsskadade” är en befolkningsgrupp, och inte en enhetlig patientgrupp.
Men ja! Sluta förminska och skaffa en eftervård som kan, vill, vågar och tar förlossningsskador på allvar!
*skapa
Jag sprack grad 2, och det är som att det inte ”räknas”. Jag fick INGEN, absolut ingen information från varken förlossningen eller BB kring mina skador, hur det kunde kännas, hur läkningen kan gå till, hur lång tid, vad som hänt – hur jag spruckit/var jag spruckit/blivit sydd osv. Man lämnar (i Örebro iaf) tydligen bara ut information till de som spruckit grad 3 och ”värre”. Det är helt sjukt. Man kan aldrig få för mycket information, framförallt inte när man aldrig varit med om det här förut. Det är så förminskande!
När jag födde mitt andra barn var jag tydligen en vecka före att jag skulle fått en bild över ett underliv med en beskrivning och ritning av min bristning. Det var i september förra året och det blev en “mild tvåa, så mild att det endast kallades tvåa för att hon behövde sy lite i muskelvävnaden” enligt barnmorskan. Hela den aktiva fasen var 1,5 timmar med endast 20 minuters krystvärkar. Jag sprack en tvåa första gången med efter 2,5 h krystvärkar och sugklocka och det var enormt stor skillnad mellan känslan efteråt, trots att båda bristningarna klassades som tvåor.
Men den där bilden med en skiss över mina bristningar hade jag gärna haft första gången då jag nu känner ärrvävnad lite här och var både framåt och bakåt men syddes under narkos på grund av blodförlust och att moderkakan fastnade så har ingen aning om hur länge jag blev sydd eller var. Jag tycker den skissen verkar vara en himla bra grej! Är det någon annan förlossningsavdelning som använder sig av detta? Nån som vet? (Jag födde på Ryhov, region Jönköpings län)
Vid min första förlossning krystade jag i två timmar och fick flertalet grad 2 bristningar i olika riktningar. Hade stora problem i flera år efteråt men fick ingen hjälp och ingen förklarade vad som hänt. Vid andra förlossningen fick jag en sk liten grad 2 bristning då ett av de gamla ärren gick upp. Totalt tog den förlossningen 2 timmar, krystade några minuter. Den barnmorskan tog efter hon sytt mig fram en spegel och visade var det spruckit och hur hon lagat. Lite läskigt men väldigt bra! (För mig, för en del funkar kanske en bild bättre).
Man borde verkligen lägga tid på att visa och förklara även de “små” skadorna. Tror att om man förstår är det lättare att gå vidare. Plus att man ska få hjälp även om förlossningen ser bra ut på papperet…
Jag hade en på pappret helt normal förlossning men upplevde den som ett inferno och personalen på det skift som huvudsakligen hade hand om mig som kalla och inte alls stöttande, det kändes som att de såg mig som ett stycke kött i en produktionslinje. Ett kött som använde för mycket lustgas och hade jobbiga frågor, typ. Hade inga särskilda förväntningar innan utan tänkte mest att slapp vi därifrån utan men för livet var vi vinnare, jag hade också funderat innan över hur jag skulle hantera om personkemin med förlossningspersonalen inte stämde.
Nu fick jag rejäla och påtagliga besvär efter förlossningen och ser mig följaktligen som förlossningsskadad men den uppfattningen delade inte eftervården i mitt landsting, de pratade mest om hur hela och fina sfinktrar jag hade.
Något hände med mitt huvud också, troligen både på grund av hur jag upplevde förlossningen och av hur jag blev hanterad i eftervården samt en grym sömnbrist. Passar dock inte in i vare sig ptsd eller depression, snarare mani skulle jag säga. Typ som att: ”Om de inte hjälper mig så får jag väl tvinga dem men för att klara det måste jag vara superwoman så då får jag väl se till att vara superwoman ett tag då. Och jag tänker fanimig hinna njuta av den här söta bebisen också!”
Dock även haft riktiga dippar med; vrede, sorg, ångest och katastroftankar, men bara kortare stunder för att sen köra på igen.
Har tjatat så för att få psykvård, med stegrande upprördhet men utan utdelning, så jag vet fortfarande inte riktigt vad det var som hände i huvudet. Tack för din blogg, den har varit till SÅ stor hjälp genom den här tiden; för att förstå vad som hände rent fysiskt men också för att bearbeta rent känslomässigt allt som hänt! Ni gör så stor skillnad!
Såå glad och liksom ärad över art få vara med och göra skillnad!