Patientsäkerhet ur ett patientperspektiv

Patientsäkerhet ur ett patientperspektiv

Det här är en fortsättning på resonemanget här och här.

Jag tror att Socialstyrelsen definitivt är något på spåren i sin rapport Kompetensförsörjning och patientsäkerhet. De beskriver att psykologiska trauman inte speglas i vårdskadestatistiken. Detta är en av anledningarna till att födande vittnar om en förlossningsvård i kris, medan många andra utfallsmått visar en excellent förlossningsvård. ”Den så kallade vårdkrisen går inte att mäta, och det är för att det till stor del handlar om patientens upplevelse och det saknar vi mått på.”

Jag tror också att perspektiven skiljer sig åt.

En vårdgivare har ett patientsäkerhetsfokus i ett ”här och nu”-perspektiv. Det handlar om att göra rätt insatser i rätt tid, att inte försätta patienten i fara, att prioritera insatser rätt. För patienten är patientsäkerhet en fråga om resten av livet. Jag lever med sviterna efter en sfinkterskada och kommer för alltid ha frågorna ”Om inte…”.

  • Om bemanningen varit bättre…
  • Om rutinerna hade kunnat varit annorlunda…
  • Om läkarens sytt mig bättre…
  • Om man hittat de defektläkta skadorna…
  • Om det inte gått fem år mellan skada och reoperation…

Vad behöver vi?

Om jag försöker mig på en sammanfattning av inputen jag fått så tänker jag mig följande punkter, angående vad som är viktigt ur patientsäkerhetsaspekter för oss:

  • Se kvinnor som vuxna människor som kan fatta informerade beslut
  • Se inte adekvat information innan som skrämselpropaganda
  • Öka kompetensen kring att förebygga, suturera och sy om förlossningsskador
  • Se patientsäkerhet som något om även inkluderar psykiska aspekter
  • Jobba med patientsäkerhet utifrån ett längre perspektiv än det som händer på kliniken. Vi lever vidare med våra kroppar och eventuella skador för resten av våra liv.

Så, ös på nu!

Vad har jag missat?

Comments (11)

Jag tycker det speglar bra. Sen upplever jag att i eftervården borde det finnas mer information om hur grav + förlossning påverkar kroppen och vad man borde tänka på efteråt. Mkt av den info som finns på din blogg anser jag borde ges ut vid grav/efter förlossning. Samt att det här med att ”se kvinnor som vuxna människor” borde även finnas i eftervården och att lita på att om man inte kan utföra vardagliga sysslor och gå på toa/ha sex så borde det tas på allvar och inte viftas bort.
Om personen i fråga inte kan hjälpa till borde det finnas en ödmjukhet i att kompetensen inte är tillräcklig och man borde få hjälp med remiss till lämpligt ställe.

Så bra skrivet och sammanfattat. Känns bra med tanke på mina två vuxna döttrar jag hoppa ska få bli mammor en dag. Jag önskar så att dom inte ska skadas som jag gjorde för 27 år sedan och om dom skadas ska dom få adekvat hjälp och inte få höra dom orden jag fått höra i alla år.
Ett litet tillägg skulle kanske vara att vi garanterar är så många kvinnor i landet som skadats för länge sedan precis som jag. Att även uppmärksam oss. Att inte utföra kirurgi utan att kvinnan fått genomgå en sk 3-d ultraljud. Jag försökte mig på en anmälan till LÖF då jag anser att om jag fått ett sådant ultraljud direkt skulle jag idag inte varit inne på min 4:e operation och vänta på en 5:e. Mitt domnade underliv skulle varit just domnat och inte dött som det är idag?

Ännu en gång, tack.

Ett inlägg du skrev 2012 har liksom bränt fast i mitt minne:
https://bakingbabies.se/2012/08/22/mentala-forberedelser/
Läkaren menar säkert väl, men det hen säger; ”de få bittra som det gått dåligt för” gör att jag dels funderar över vårdens syn på hur många som egentligen far illa efter sina förlossningsskador, dels om attityden mot dem som har negativa känslor kring sina funktionsnedsättningar. Mig har det dessutom hjälpt jättemycket att läsa i forum och trådar, både för att känna mig mindre ensam och för att få tillräcklig kunskap att kräva rätt vård.
Jag har upplevt både att mina fysiska besvär förminskats och viftats bort men även att mina känslomässiga reaktioner på dem setts som mer eller mindre hysteriska. Så ja; att börja se kvinnor som vuxna människor står högt även på min önskelista och kanske kan det även hjälpa förlossningsvården att komma framåt även i övriga frågor?

Det är helt sjukt (men ändå positivt alltså) att det finns folk som ”i modern tid” har läst så gamla inlägg här på bloggen!

Jag ammade rätt mycket när plutten var liten och har dessutom en förmåga att snöa in så ja, jag plöjde en del bloggar. 😉 Önskar bara att inte inlägget fortfarande kändes så aktuellt. :/

Jag tycker det är jättebra, det jag saknar är mer krav på vård under graviditeten . Jag fick hjärtstopp under min förlossning och är helt övertygad om att det hade kunnat undvikas om jag fått bättre vård under min graviditet. Jag hade Hyperemesis och spydde hela min graviditet, jag gick ner 16 kg, förstörde 5 tänder och fick därför en huvudvärk som var hemsk. När jag vände mig till vården fick jag höra saker som; skärp dig, ta en promenad, du kan ju göra abort om du inte orkar vara gravid.

Hej Mia!
Hittade tyvärr din blogg först strax efter min förlossning men aldrig kommenterat. Är själv föräldraledig med min 7 månaders o fick vid min förlossning en grad 3 bristning. Det finns mycket att säga om den förlossningen, men halvlång/korta versionen är typ. Jag var inne i 21 timmar. Ganska normal långsam öppningsfas för förstföderska. Däremot vägrade barnet att sjunka ner. När jag var inne på min tredje barnmorska o frågade om det var någon fara att det tar tid fick jag svar att det är lugnt så länge barnet mår bra. Men efteråt har jag fått höra att just det kan vara en riskfaktor. Samt att jag är liten, syrrans förlossning hade slutat med snitt pga barnet inte sjönk ner, min mage var så stor att jag fick gå på extra mätningar på MVC men ingen som ville skicka mig på tillväxtultraljud (vilket dom typ kom på sig själva efteråt ”var det ingen som skickade dig på tul” sa min egen bm på efterkontrollen… Något som hon ju själv borde ha gjort). Stort barn var det iaf, 36 cm huvud, 4010 g o 53 lång.

Jag minns i princip inget av slutet av min förlossning. Mer än att det var massa folk o prat om sugklocka, tvingande upp mig i gynstol, som var typ mitt enda önskemål i min förlossningsplan att få slippa, o det enda jag tänkte var ”nej, jag vill inte ha sugklocka”. Tror inte jag hann/orkade säga det högt (minns ju tyvärr inte) o som ”tur var” kom barnet ut med hjälp av dragkamp (norska knuten) o så sjukt mkt värkstilmulerande dropp att grafen inte är läsbar i min förlossningsjournal. Ingen frågade om mina tankar kring sugklocka. Vet att jag sa flera ggr iaf att jag inte ville vara i gynstol men ingen lyssnar ju på en. Jag födde på östra i GBG o här skryter man om sina ”time out” man gör om ingen progress skett på 3 timmar. ”gör upp en plan med kvinnan”. Well, inte i mitt fall. Dom tog time out fick jag veta, i efterhand. Men inte med mig. O hela tiden ”barnet mår bra” o visst det gjorde han. Fick 3*10 på apgar men samtidigt får jag höra att det var för jämn fosterhjärtfrekvens… O att jag började bli trött.

Minns bara att jag sa ”jag orkar inte mer, jag dör” o samtidigt som jag sa det kom jag ihåg att det spelar ju ingen roll att jag säger så. För alla kurser vi gick innan så sa dom just det ”kvinnan kommer säga ”jag orkar inte, jag dör” o det är helt normalt”. Men är det verkligen helt normalt? Ska man inte minnas som förlossning som något annat än ett trauma?! Mitt första minne av mitt barn är när det plötsligt ligger något varmt, slemmigt o tungt på min mage. När jag öppnar ögonen o tittar ner ser jag att barnet är ute.

Tur i oturen att sugklocka närmade sig, för det gjorde så att läkare var med på hela slutskedet o när barnmorskan var inne på att ev gradera bristningen som 2 gick läkaren in o sa ”nej, det här tar vi upp på operation” . ”En knapp grad 3” sa förlösande bm efteråt, svårt att tro annat än att hon sa så för sin egen skull. För visst, hon höll varma handdukar o gjorde väl det hon kunde i slutet.

Hej! Din historia är väldigt lik min, fick själv en grad 4 2012. Jag hoppas att du mår okej fysiskt och psykiskt idag?

Va fint att du tar dig tiden att svara, och fråga hur det har gått. ❤️ Tack för att du o din blogg finns. Din bok är den enda boken jag läst ut på en dag o då var jag ändå ensam hemma med en gnällig bebis. Tycker den borde delas ut till alla kvinnor vid första graviditeten. Har hjälpt mig så mycket.

Fysiskt sett får jag nog ändå säga att jag nääästan känner mig som innan. Enstaka gasläckage kan komma än, men det kan vara så upp till 1 år efter enligt den fysioterapeuten jag blev kallad till.. Det är ju svårt att hinna knipa när man inte känner att ”nu är jag pruttig”. Nervskada menade hon på att det är. Hoppas det ger sig. Kniper för glatta livet varje dag. Jag måste ändå säga att jag blev lite positivt överraskad efteråt. Det låg i vår brevlåda redan en kallelse till fysioterapeuten när vi kom hem från BB 4 dagar senare, och då födde jag ändå på en lördag i mitten på juli. Så liiiite verkar ju ha hänt efter all skandalrapportering om eftervården. Jag nämnde din blogg vid något tillfälle o hon var flitig läsare också.

Den mentala biten känns dock mycket jobbigare. Bara det att läkaren efter operationen kom ner till mitt rum o säger att det gått bra o börjar tala om möjligheterna för ytterligare vaginala förlossningar har estats fast i mitt minne som en rejäl stress. Barnet är typ 4 timmar gammal o här vill hon diskutera förlossningsmetod vid nästa barn. Tvåbarnsnormen är sjukt stark. Och visst, nu börjar jag/vi känna att vi gärna vill ha ett barn till, och det ganska tätt. Men det är med lite sorg , en del rädsla o mycket ångest som jag tänker på nästa gång. Känns som jag redan nu går o laddar för att behöva övertala någon om att få ett snitt o min stora rädsla är att inte få det. Hade liksom velat ha det bekräftat för att jag ens ska våga bli gravid. Tänker fortfarande varje dag på vad som hänt o på framtiden. Att man fortfarande 2019 inte kan få ha valfriheten känns helt sjukt.

Det är alltså med extremt stort intresse som jag ser framemot din nästa bok om snitt. Då ska jag läsa den i god tid innan förlossningen, om det nu blir någon graviditet alltså. Så heja heja dig!

Tack för ett viktigt och intressant inlägg om patientsäkerhet inom förlossningsvården, detta ämne kan inte lyftas nog. Jag jobbar själv som barnmorska och jag tänker ofta på hur lite medbestämmande kvinnor har vad gäller sina förlossningar. Tyvärr har många läkare och barnmorskor inte klart för sig att det vi jobbar med alltid är frivillig vård, aldrig någonsin tvångsvård, och att kvinnor har rätt att få vara med och bestämma, att få information etc. Inte som att vi direkt tvingar kvinnor till någonting, men jag upplever verkligen att vi behöver bli bättre på att möjliggöra ett informerat val. Jag upplever att det ofta sker ett maktmissbruk från vårdens sida, inte minst vad gäller de kvinnor som inte pratar svenska, det används t ex alldeles för lite tolkar enligt min mening. Som barnmorska tror jag att en anledning till detta är att vården är väldigt läkarstyrd. Läkare är av tradition vana att ge ordinationer och att de vet bäst, att patienten ska foga sig etc. Jag vill tro att om barnmorskor hade fått vara med mer och styra vården så hade den varit mer personcentrerad.

En annan sak som jag dock funderar över med dina inlägg kring detta är detta med kejsarsnitt. Jag kan absolut förstå att om man har erfarenheten av en sfinkterskada så hade man med facit i hand hellre tagit riskerna det innebär med ett kejsarsnitt. Full respekt för detta. Men ibland kan jag tycka att debatten att kvinnor ska få välja kejsarsnitt kan bli lite felvriden. I vissa fall kan det vara stärkande för kvinnor att få erfarenheten att deras kroppar kan föda barn. Det finns också andra men inte alltid lika direkta risker med kejsarsnitt. Exempelvis visar studier att risken för allergier och autoimmuna sjukdomar hos barnet ökar efter kejsarsnitt. Hur ser du på denna jämförelsen?

Hej och tack för din nyanserade kommentar!
En observation, inte enbart utifrån din kommentar, men utifrån andra IRL-upplevelser samt kommentarsfältet i stort är att det verkar finnas ett glapp överlag där barnmorskor (grovt generaliserat) beskyller läkare för att medikalisera förlossningar och läkare (grovt generaliserat) beskyller barnmorskor för att vilja ”förlösta vaginalt till varje pris”. Jag står liksom utanför och tycker väl ingenting om varken det ena eller det andra, men tror att vi alla är en del av ett patriarkat där det finns en kvinnosyn som är rätt rutten och att det nog smyger sig fram liteöverallt, och även här och var i förlossningsvården. Och jag tror att det hade kunnat jobbats med kvinnosyns/attitydförändringsarbete lite var stans.

Jag tror och brukar försöka vara tydlig med mitt bias, dels som förlossningsskadad själv men också när jag träffar mellan 8-10 förlossningsskadade kvinnor varje dag i mitt arbete. Jag tror precis som du att det finns oerhört stärkande delar med att föda vaginalt, kanske kan du läsa ut detta mer i inläggsserien om förlossningsrädsla som var nyligen. https://bakingbabies.se/2019/02/05/en-serie-om-forlossningsradsla/

Mitt eget, lite längre resonemang om rätten att välja kejsarsnitt, finns här: https://bakingbabies.se/2018/11/28/valja-kejsarsnitt/

Enligt Cochrane-rapporten från 2018 är det ändå inte helt gruvliga risker som framställs för kejsarsnitt, kan jag tycka. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/29360829
Det är ju alltid en etisk fråga huruvida man ska välja barnet eller mamman först, men om det står emellan analinkontinens för mamman och astma för barnet så vet i alla fall jag vad jag skulle lägga min röst på. Astma finns god behandling för, anal inkontinens inget direkt behandling som är superframgångsrik (och symtomen blir dessutom värre med kvinnans ålder). Övervikt hos barn är ju en sak som förstås kan ha svåra konsekenser, men där tror jag nog ändå att det finns fler inblandande faktorer än just förlossningssätt. För autoimmuna sjukdomar tycker jag inte att nyare evidens verkar särskilt stark? Länka gärna om du har!

Jag tänker att man kan lägga vidare krut på forskningen gällande mikrobiota och ”dop i vaginalbakterier” för att se om utfallet för barnet är påverkbart på annat sätt. (Jag tror inte heller att sådan forskning kan göra att kvinnor överlag väljer bort vaginala förlossningar, det är ju som du säger en helt annan grej och många har ju enormt starka positiva upplevelser.)

Den risken som jag kanske tycker är allra viktigast att kommunicera med kvinnor i samtal om vaginal vs snittförlossning är påverkan på livmodern/ärrvävnad och framtida fertilitet/graviditeter. Det kan ju vara väldigt stor skillnad på vad man ska ge för råd till någon som önskar högst två barn,men någon som önskar en stor familj med många egna barn. Jag upplever det som att UR-CHOICE-modellen som även inkluderar riskbedömning för bäckenbottentrauma inkluderar detta på ett (av flera) vettigt sätt.

Ja, det var lite högt och lågt mina tankar om ämnet. Men ja, klart att jag har en bias, och jag tror och hoppas att det framkommer för regelbundna läsare av den här bloggen.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.