Sömnsvårigheter i relation till bäckensmärta
Sömnsvårigheter i relation till bäckensmärta
Vill ni dela med er av era erfarenheter? Ganska ofta upplever jag följande: Jag och en patient med bäckensmärta postpartum börjar jobba med en rehabprocess. Det går framåt, patienten får minskade besvär och vi är glada. Och sen kommer bebisen in i någon slags fas, eller något annat inträffar. Patientens sömn härkar ihop, och vi backar med ens flera veckor eller månader i rehabprocessen.
Kan sömnbrist förvärra bäckensmärta efter graviditet?
Jag hittar inte mycket forskning på detta, men det finns denna studie: Disturbed body perception, reduced sleep and kinesiophopia in subjects with pregnancy-related persistent lumbopelvic pain and moderate levels of disability: An explorative study.
De med mest smärta sover sämst
Detta är en studie som hade som syfte att undersöka olika faktorer som kan vara viktiga för graviditetsrelaterad ländryggs- och bäckensmärta. Det fanns tre grupper, 1) utan smärta, 2) kvinnor med lite smärta och besvär 3) kvinnor med mer uttalade smärta och besvär. Alla fick svara på frågor om rörelserädsla, kroppsuppfattning, sömnkvalitet och mängd.
Som förväntat fann forskarna att rörelserädsla och kroppsuppfattning var mer påverkad hos dem i gruppen med mer uttalade smärtproblem. Det som var lite nytt var att det var ganska stora skillnader i sömnkvalitet i de olika grupperna, där de med störst smärtbesvär också sov sämst.
Hur är sambandet?
Det verkar som att nedsatt sömn (i både mängd och kvalitet) är en påverkansfaktor på långvarig smärta, än vad smärta är en påverkansfaktor på sömn. Sömnen medför ju reparativa och restaurerande processer som kroppen inte får tillgång till utan tillräcklig sömn. Forskarna poängterar därför att det kan vara av vikt att vårdgivare tar upp frågan om sömn med kvinnor med bäckensmärta, framförallt hos dem som har besvärande kvarvarande smärta länge efter förlossningen.
Hur kan vi tänka kring detta?
Jag vill sällan prata med grejer under patientmöten som jag inte har med att göra. Just sömn är ju relevant för hälsan i stort, men frågan om sömn och bebisar tangerar så mycket annat. Hur fördelar man nätterna med en eventuell partner. Hur sover bebisen? Jag vill ju ogärna ge mig in i något tyckande om nattammande/nattmatande, fördelning av nätter med partnern etc. Men samtidigt kan jag ju faktiskt räkna ut med lilltårna att det spelar roll med god sömn. Jag kan också faktiskt känna att det ibland kan vara bra att få ett råd från en vårdgivare i stil med ”Ja, fast nu behöver du också tänka på dig själv.”
Ni är ju världens klokaste läsare, så hjälp mig nu:
- Vad ska jag fråga efter?
- Hur mycket känns det korrekt att en fysioterapeut faktiskt ger sig in och ger råd om sömn?
- Har ni några fantastiska tips om sömn ni vill dela med er av?
- Vart vänder en sig om det verkligen går käpprätt galet med sömnen för föräldrar och barn?
- Något annat kring ämnet du kommer att tänka på?
Så intressant ämne! Jag tycker definitivt att vi ska prata om sömnens betydelse det är ju då den huvudsakliga återhämtningen sker = superviktigt för rehab- och träningsresultat Sömnsituationen är ju tyvärr ofta svår att lösa för en småbarnsfamilj (särskilt med fler barn) men jag tycker att det är viktigt att prata om det precis som du gör. Tror att ett utlåtande från någon som du också gör mammor (som jag själv) tryggare i att våga be partnern om avlastning nattetid osv.
Jag pratar ganska mycket sömn med mina patienter, men vet tyvärr inte vart jag bör skicka vidare patienter med svårare sömnbesvär. Någon fysio (eller annan profession) som har koll så får ni gärna hojta till!
Hej! Åh, vad jag känner igen mig i detta inlägg. Exakt sådär var min rehab upplevde jag, ett litet steg fram, tusen steg tillbaka pga asdålig sömn. Tusen tack för att du tar upp detta. Och tack för en otroligt informativ och bra blogg.
För min del hade jag verkligen uppskattat att få resonera kring sömnen med någon vårdperson när det begav sig (då träffade jag ändå barnmorska, läkare och fysioterapeut upprepade gånger). Förstår att du inte vill klampa på några tår, men man kan väl ställa öppna frågor? Resonera kring om det finns något patienten och familjen kan göra för att få ihop lite mer sömn? Så får patienten själv berätta vad hen vill. Att INTE ta upp det blir ju också dumt tänker jag, i och med att hela rehaben påverkas.
Vet tyvärr inte var man kan vända sig om det skiter sig totalt med sömnen och har dessvärre inga fantastiska sömntips (men hoppas verkligen att andra läsare har det!) Jag har läst i nån föräldragrupp på Facebook om personer som gjort upp en vårdplan med sin vårdgivare, där sömn utgjorde en del. Det låter helt fantastiskt tycker jag spontant, undrar bara vem eller vilka som kan upprätta en sådan? Nån som vet får gärna skriva och berätta!
Hej! Som husläkare rek jag förstås att man vänder sig till vc i första hand. Dels finns det lkm man kan anv trots ev amning, dels förstås samtalskontakt. Olika sömnböcker finns förstås men ffa sömnhygien och sömnrestriktion går sällan att kombinera med spädbarn.
Hej och tack för en givande blogg! Jag tyckte varkem det var professionellt eller trevligt när jag var hos en fysioterapeut och fick väldigt mycket tyckande både kring hur vi gör med barnen och fördelar arbetet hemma (handlade dock ej om sömnen). Så toppen av dig att försöka hitta andra sätt att komma åt sömnfrågan på :).
Sömn för mig har varit rätt känsligt. Självklart har jag märkt hur viktigt sömnen har varit för hälsan och återhämtningen men vi har haft ett barn som krånglat en hel del med sömnen. Vi har läst ja jag vet inte hur många tips och råd och försökte det mesta som varit i linje med vår barnsyn utan framgång. Vi har delat där det har gått men det har varit slitigt för alla. Att i det läget när en är så slutkörd få höra att jag hade behövt sova hade i mitt fall mest lätt till skuldkänslor. Men jag tror ändå att det är viktigt att prata om och bra att du tar upp det. Det som gjorde skillnad mentalt för mig vad att få veta att vissa barn helt enkelt inte sover. Det handlade inte om att jag var sämre än andra och inte orkade. Så här i efterhand förstår jag också att jag var extra trött i början av att kroppen också behövde läka och sånt kan ju vara värt att prata om. Själv tycker jag också att balansen är svår och intressant – när vet jag att jag blir piggare av att träna och när behöver jag helt enkelt bara vila? Jag tycker att Josefine ovan hade bra tips om hur du kan ta upp det. Jag gillade idén om att prata om hur och när det skulle gå att hitta andra/bättre sömnlösningar samt att få stöd i när en behöver söka hjälp med sömnen.
Jag håller med om att det är bättre att fråga än att inte göra det. Och att prata om patientens mående. Men när jag mådde som sämst och var som tröttast hade jag helt enkelt för lite ork för att göra någon förändring. Jag skulle behövt att någon (BVC?) pratade med min man, kanske tillsammans med mig eller inte, så att han och andra först kunde få hjälp att fatta min situation och sedan försöka hitta vägar att hjälpa mig. Jag hade aldrig orkat vidarebefordra råd från fysioterapeuten/BVC i det läget. Kanske behövs någon slags familjerådgivning med barn/fysio -expertis? För det blir ju ett familjeproblem när mamman mår skit med spädbarn…..
Jag brukar förklara sambandet mellan sömn och smärta och sedan fråga om det är något patienten vill diskutera vidare. Då behöver man inte känna sig påstridig, utan de väljer själva om de vill gå djupare i den diskussionen.
/sjukgymnast
Tack för en helt fantastisk blogg!
Började läsa bloggen för egen del med en ansträngningsinkontinens sen första förlossningen och en nyupptäckt levatorskada.
Du har även fått mig att bli väldigt sugen på att ändra inriktning inom fysioterapiyrket och jobba med kvinnohälsa.
Att väcka frågan om sömn som fysioterapeut tycker jag är viktigt. Även om det kan kännas som man blir skuldbelagd som patient. Sömnen är så otroligt viktig för hela kroppen och själen. För att orka både själv och som familj och för att kroppen ska kunna rehabiliteras och återhämta sig.
För egen del har vi haft två av tre barn som sovit kasst fram till ca två års ålder. Med trean gick det så långt att jag fick fysiska symtom av sömnbristen. Domningar i stora delen av kroppen nattetid under en period, som jag fick söka läkare för.
Även maken och de två äldre barnen var totalt slutkörda och orkade inte riktigt med skola och förskola under den här tiden.
Jag var helt klart för handlingsförlamad för att kunna ta i detta på egen hand och göra någon förändring. I vårt fall fick vi hjälp från BVC med ett långt samtal hela familjen och små tips och hjälp med en plan och struktur för att hjälpa lillan få en bättre sömn. Även vi vuxna fick många bra tips på vad vi kunde göra.
Ex. komma ut mitt på dagen minst 20-30 minuter för att få soljus, ta hjälp av vänner och familj för att få sova ostört några timmar/nätter mm
Det har tagit långt tid att återhämta sig men först nu när yngsta snart är 2 år känner jag att jag orkar träna/rehaba och har effekt av det.
För mig vad det jättebra att få höra vad vi faktiskt var tvungna att försöka ändra på för att familjen skulle må bra. Även om tipsen i sig inte alls är unika och att jag redan hade stor koll på dem så blev det ett uppvaknande när min kropp rent fysiskt började säga ifrån.