Patientberättelse om livet efter förlossningsskada

Bakingbabies intro

Det här är något nytt på Bakingbabies – en patientberättelse, inte en läsarberättelse. En patientberättelse om livet efter förlossningsskada. Vi har länge varit tveksamma till att ha sådana. Att fråga en patient är inte helt lätt, och det är mycket som ska kännas rätt. Personen ifråga ska inte känna sig pressad och berättelsen får inte bli skriven för att göra mig som vårdgivare glad. Det är också det här med sekretessen, jag kan inte nämna patienter vid namn. Dagens gästinlägg är från en patient som vi kan kalla Christine, men hon heter inte så. Det här är hennes berättelse.

Christines berättelse

Detta gästblogginlägg vänder sig till dig som har fött barn, men också till dig som ska göra det eller känner någon i din närhet som har gjort det. Med andra ord så vänder den sig till alla som vill få någon slags insikt i vad som kan hända en (nyförlöst) mor. Givetvis är alla historier olika, men jag ska berätta min historia för dig. En historia som jag hoppas kan hjälpa dig att förstå vad man kan gå igenom, även om det inte syns ”utåt”. Men också hur man finner kraft att komma vidare i en tillsynes svår och omvälvande tillvaro som nybliven mamma.

Förväntningar innan födseln

Jag hade önskat mig en vattenfödsel vilket jag fått bekräftat att jag skulle få på önskad förlossningsklinik. Så blev det inte. Kliniken stängde igen tre veckor innan beräknad födsel och där stod jag, förvirrad, besviken och utelämnad inför den största dagen i mitt liv. Då inget annat sjukhus kunde erbjuda vattenfödsel fick jag tänka om, man har ju liksom inget annat val…

Dagen som förändrade mitt liv

28 maj 2016 var den dag då det hände och den dag som skulle förändra hela mitt liv. Mitt första barn kom till världen. Min älskade dotter, mitt ljus. Redo med bebisväska och förlossningsbrev i högsta hugg så var det dags. Jag hade valt att föda utan någon bedövning men med tillgång till lustgas om det skulle behövas. Lustgasen kom dock aldrig till användning, jag hade ju aldrig provat den tidigare och visste inte vad jag hade att vänta mig. Den enda lilla kontroll jag hade där i förlossningsrummet ville jag själv bestämma över. Förvärkningsstadiet spenderades i duschen, en helt underbar känsla med varmt vatten pulserandes mot min kropp, hög luftfuktighet, ett så avkopplande stadie där jag faktiskt var riktigt lugn. Visst hade jag ont, men jag pratade med min man som satt på en stol bredvid och allt kändes bra. Detta moment gick visserligen snabbt över och jag var tvungen att gå ut till det (då) förhållningsvis kalla förlossningsrummet och inta en annan position. Efter ytterligare ett tag var jag tvungen att byta igen, en ställning som var så oerhört utelämnande att jag började storgråta och fick en känsla av ren hopplöshet. Som tur var lyssnade barnmorskorna och tillslut, i sittande position, föddes min dotter efter cirka 3,5 timmes värkarbete. Hon var slutligen i min famn och all värk var som bortblåst. Trodde jag.

En period av smärta, förvirring och tvivel

Detta var bara början på en lång resa av återhämtning. Jag kunde inte sitta ordentligt på flera veckor och tog min första promenad runt huset först efter cirka en månad. Den där rena lyckokänslan som man ska känna när man har fått barn fanns inte där. Jag hade helt enkelt för ont. Men vad hade jag att säga till om? Jag hade ju förlöst en frisk, underbar liten tös och skulle vara lycklig över det. Att föda barn är ju smärtsamt, det får man räkna med.

Något är fel

Smärtan gick efter några månader över och allt ”verkade” bra igen. Det kändes dock som om något var fel, men jag kunde inte beskriva känslan. Det fanns inga ord. Vid flera tillfällen vände jag mig till vården, men där såg allt ut ”som det skulle”. Så jag gick hem igen, i tron om att läkaren hade rätt och jag helt enkelt kände fel. Allt som jag hade kunnat göra innan förlossningen gällande vardagsmotion och träning gick inte, hur motiverad jag än var i början så slutade det med att jag gick hem, besviken över att känna som jag gjorde. Att inte vara tillräckligt bra. För övrigt hade jag ju kniptränat i flera månader utan något märkbart resultat. Kanske hade jag inte gjort det rätt…

Min skada uppmärksammas

I förbifarten någon dag så berättade jag för min mamma om det intima att jag kissade på mig lite varje gång jag lyfte någonting tungt, nyste eller sprang. Att samlivet var svårt och antingen gjorde ont eller inte kändes någonting på grund av nedsatt känsel. Att livet var ganska tungt. Trot eller ej, men hon var den första som uttryckte att jag hade förlossningsskador. Men den första tanken som slog mig var att det inte kunde drabba mig. Jag hade ju inte hört om något liknande tidigare.

Första ingreppet

Efter ytterligare vårdbesök och remiss så fick jag en TVT, dock såg fortfarande allt ”bra ut” där nere. Jag kunde efter det hålla urinen vilket var en helt underbar känsla(!), men allt kändes fortfarande inte bra. Mitt liv var begränsat och jag hade till och med börjat tvivla på mina egna känslor. Jag kanske inbillade mig? Det jag går igenom är väl inte så farligt? Det måste vara något fel på mig rent psykiskt då vården säger att allt är bra fysiskt?

Hopp börjar spira – att få bekräftelse

Det var då min väninna rekommenderade en blogg som hette BakingBabies och det var först då som jag fick ord på vad jag kände och kunde göra en avancerad gissning om vad jag hade varit med om. Jag hade förlossningsskador. Efter det, efter cirka 2,5 år av förtvivlade tankar, besvikelse och ett begränsat liv så gick allt ganska fort. Jag sökte hjälp igen, med en tydligare förklaring av mina besvär och fick komma till en specialist som konstaterade en grad två bristning, en perinialkroppsdefekt, en avsliten levatormuskel och fasciadefekt, vilket resulterade i en mellangårdsrekonstruktion. Att få denna bekräftelse var en sådan befriande känsla som inte kan beskrivas med ord. Jag hade inte haft fel – något var fel där nere.

Operation

Efter operation och en mycket smärtsam läkeperiod därefter var jag nu så ”hel” som jag kunde bli, givetvis med komplikationer som jag kommer få leva med resten av livet men tillräckligt hel för att leva ett ”rikligt” liv.

Frustration och tvivel

Det är så många gånger som jag har varit så besviken och bitter över att min valda förlossningsklinik stängde, tro mig. Alla tankar man har fått brottats med – Vad var det som hände? Gjorde jag något fel? Varför hände detta mig? Men bitterhet hjälper dig inte framåt. Operationen hade gett mig nytt liv, men oron fanns fortfarande där. Vad och hur mycket kunde jag göra utan att ”förstöra” någonting som nu var åtgärdat?

En nystart

Det var då jag fick ett nybesök hos Mia, kvinnan som hade gett mina förlossningsskador ord. Under första mötet fick jag berätta om mina upplevelser, tankar och erfarenheter samt besvara väl genomtänka frågor. Det gjordes även en vaginal undersökning för att undersöka om bäckenbotten var redo för träning. En bekräftelse som jag så länge hade väntat på.

Jag har i skrivande stund tränat hos Mia i elva veckor och märker en otroligt stor positiv förändring. Tillsammans med stöd från en online coach kompletterar de varandra utmärkt för att hjälpa mig förändra mitt liv holistiskt. För första gången på 3,5 år känner jag att jag börjar få ett grepp om mig själv igen. Jag känner mig stark och stabil, både fysiskt och psykiskt.

Fysisk och psykisk återhämtning

Att må dåligt under en längre period gjorde att jag började identifiera mig med en hopplös tillvaro. Det kan förändras, tro mig. Att återhämta sig efter en förlossning och en skada är inte bara fysisk utan även mental. Man måste få tid och möjlighet att läka både sin kropp och själ. Mitt råd är att börja med små hållbara steg. Om något inte känns rätt – sök hjälp tills du hittar någon som tar dina symptom på allvar. Tro på dig själv. Se de små framstegen i vardagen. Ge aldrig upp.

Mina nyckelpersoner

För mig var operationen det medicinska ingrepp som behövdes för en kroppslig möjlighet till återställning med efterföljande rehabträning. Den mentala och själsliga återhämtningen började i mitt fall med en bekräftelse. Sedan den inspiration och motivation som jag har fått genom att träffa rätt personer med rätt kompetens. I mitt fall Mia och min online coach. Med detta vill jag säga att det finns hopp i en tillsynes hopplös och frustrerad tillvaro.

Du är inte ensam

Till er som går igenom en svår period: Tappa inte hoppet om en förbättrad livskvalité, du förtjänar ett värdigt liv och det är du, och vi runt omkring dig som ska hjälpa dig dit. Tillsammans. Du förtjänar både att vara mor och att leva ett rikligt liv, både med eller utan förlossningsskador.

En avslutande rad

Jag har med detta gästblogginlägg fått möjlighet att dela med mig av min historia, mina erfarenheter, lärdomar, frustrationer och hopp. Hoppas att det på något sätt skall vara ett stöd eller hjälp för dig på just din resa. Jag önskar dig all lycka till och en riktigt God jul!

Vidare läsning

• Perinealkroppsrekonstruktion
• Omoperation av grad 2-bristning
• Bäckenbottenutbildning.se om sen behandling av förlossningsskador