![](https://i0.wp.com/bakingbabies.se/wp-content/uploads/2019/03/tankar.jpg?resize=413%2C407&ssl=1)
Hur gör man för att kunna acceptera en levatorskada?
Läsarfråga
två tidigare inlägg på besläktade teman:
Att acceptera en förlossningsskada
Att gå vidare efter en traumatisk förlossning
Jag föreslår att du läser dem allra först, för alla inlägg kan inte innehålla allt. Det första innehåller en del om det vanskliga att prata om acceptans inom ett område där många fortfarande får väldigt bristande vård och därmed inte rätt diagnoser och behandling. Det andra inlägget är mer nischat just till acceptans av en traumatisk förlossning. Alla som har en traumatisk förlossning får inte förlossningsskador, och alla som får förlossningsskador har inte haft traumatiska förlossningar.
Levatorskada kan vara en kronisk funktionsnedsättning
Du blev gravid, du gjorde kanske allt som stod i din makt för att allt skulle bli bra – och nu står du här med en skada och behöver kanske säga farväl till kroppen som den var tidigare. Att jag skriver det här inlägget är alltså inte med ”tjo och tjim, det här blir bra”-attityd. Utan för att jag tänker att det är mer att jämföra med att få en annan kronisk funktionsnedsättning. Och hela världen är full av sjuka personer som ändå lever vidare med okej livskvalitet. Vad kan man göra?
Att drabbas av en kronisk funktionsnedsättning kan vara oerhört tärande. Tanken på att du har drabbat av något som kommer följa dig resten av livet kan vara överväldigande. Det är inget du kommer landa i över en natt, det kommer ta tid. Att acceptera en levatorskada kan kännas som att godkänna att det uppstått, och det vill ingen. Acceptansen handlar snarare om att få en insikt att ”så här kommer mitt liv vara nu och jag behöver aktivt skapa förutsättningar för att det ska bli så bra som möjligt.”
Bearbeta förlossningen
En av de svåra sakerna med just förlossningsskador är att det finns ett tydligt skadetillfälle. Det finns också möjlighet att försöka förstå orsaker, händelseförlopp och ibland också skuldbelägga sig själv eller andra som var med. Om vi drar en parallell: En skidolycka kan ge en knäskada som leder till kronisk instabilitet, operationer och risk för knäartros på sikt, med ytterligare operationen till följd. Men de flesta som drabbas av detta tänker at det var en kombination av slarv, otur och yttre faktorer som ledde till olyckan. En förlossningsskada kan ge kronisk instabilitet, ge upphov till en framfallsoperation och risk för upprepade operationer längre fram. En förlossning är en helt annan slags upplevelse, av mer existentiell art. Jag vet det. Men ändå: du behöver kunna landa i vad som hände och ha sörjt och bearbetat detta någorlunda, innan du kommer vidare.
Förlåt dig själv och andra
Du kanske är arg på dig själv. Eller på barnmorskan eller övrig personal på förlossningen. Du kanske är arg på LÖF som menar att en levatorskada är en naturlig följd av en vaginal förlossning. Tankarna på varför som just du blev drabbad kan vara förtärande. Så länge du har omfattande tankar med skuldbeläggande och ilska finns i bilden är det faktiskt svårare att acceptera situationen. Alla dessa känslor är alltså rimliga, du behöver inte känna skuld över att du är arg. Men genom att förlåta kommer du ge dig själv en möjlighet att gå vidare. Här skulle jag rekommendera många att ta professionell hjälp.
Allt går inte att bota
Den första reaktionen som många med levatorskada får är att tänka ”men det MÅSTE gå att laga”. De läser allt om skadan, forskning och rapporter om försök till lagning av levatorskadorna och funderar över alla alternativa metoder för att förbättra läget. Jag tänker att det är patientgruppens frustration och driv som kommer göra att det så småningom sker framsteg i forskningen. Men vi är verkligen inte där än. Därför är det ofta viktigt att här och nu acceptera att det är en skada som inte går att bota. Alla sjukdomar och skador är inte botningsbara. Rent krasst: världen är full av människor som lever med sjukdom, ohälsa och nedsatta kroppsfunktioner. Ingen av dem har förtjänat det.
Att acceptera är inte att lika med att känna att det är okej
Att vägra landa i att det finns en levatorskada är faktiskt att göra det svårare för sig. Många tänker att en acceptans innebär att man ger upp och tänker att det är okej. Att acceptera en levatorskada har inget att göra med att tycka att den är bra. Acceptansen handlar bara om att landa i ”så här ser läget ut nu och utifrån detta måste jag skapa nya förutsättningar till att leva ett så gott och innehållsrikt liv som möjligt”. Vissa saker i livet bestämmer vi inte över, så enkelt är det. Det du kan bestämma över är faktiskt dina egna reaktioner. Istället för att lägga energi på att vara bitter kan du försöka lägga energi på att tänka ”okej, men vad gör jag nu då?”. Trots din diagnos behöver du hitta vägar att göra saker som du älskar. Du lever, vad vi vet, bara en gång.
Tillåt dig själv att känna glädje
Övertygelsen om att inget någonsin kommer bli bra blir ibland en självuppfyllande profetia. Många tillåter inte sig själva att känna glädje så länge tankarna är helt absorberade av levatorskadan. Du kan behöva aktivt ta ett beslut om att det är okej att vara glad också. Det är tillåtet att glädja dig över fina ögonblick. Du får finna saker som ger dig innehåll och mening. Det är tillåtet att njuta av det som är möjligt att njuta av. Det enda utesluter inte det andra.
Alliera dig
De viktigaste allierade i din hälsosituation är kanske de som rent teoretiskt och känslomässigt kan hantera att du inte kan bli återställd. Det här är svårt att skriva, men så här upplever jag det: De inom vården som har absolut svårast att prata med patienter om levatorskador är de som inte kan hantera att de inte kan lösa problemet. Jag vet vårdgivare som har som mantra att man ska använda ”så få ord som möjligt” när det kommer till bestående men efter förlossningar.
Jag tror att orsaken är att de inte kan stå rakryggat och säga ”tyvärr har du drabbats av en skada som jag inte kan fixa, jag beklagar”. Alliera dig med personer som kan hjälpa dig att landa i acceptansen. Det gäller både anhöriga och vårdpersonal. Det gäller kanske även Facebookgrupper och dylikt. För ett tag kanske du behöver pausa dessa, bara för att inte snurras in i andra människors bearbetning, eller brist på bearbetning.
Lev nu och här
Du kan inte backa bandet. Du kan bara leva nu och här. Fokusera på det som är bra. Fokusera på det du kan.
Dela med dig!
Med allt detta sagt – det är inte lätt. Jag förstår sorgen och frustrationen. Jag menar inte att den är fel, bara inte alltid så konstruktiv. Berätta gärna om dina tankar!
Läs mer om Levatorskador på bäckenbottenutbildning.se
Tips
Här finns också kursen Träna dig stark (med levatorskada!) som innehåller 8 månaders träning och en omfattande vägledning för att kunna leva med levatorskada.
Jag blir väldigt berörd av detta. Du har en så fin förmåga att sätta ord på det virrvarr av känslor som följer av skadan. Har precis fått diagnos och kände mig genast tvungen att lägga arg-och-bitterbollen åt sidan för att använda energin till att hitta min nya väg genom livet i stället. Om jag senare ska peta i det som gör mig förbannad hoppas jag på att orka driva frågan konstruktivt till något som gör skillnad för någon annan i framtiden. Men till detta behöver jag mer tid, då det är en enorm trigger fortfarande.
Så himla bra skrivet. Och så viktigt. Jag blev opererad direkt efter min förlossning (de testade att fästa tillbaka puborektalis vid symfysen på Huddinge, men lyckades inte) och fick således min diagnos av dubbelsidig levatoravulsion bara 6 månader efter förlossningen vid operations-återbesöket, vilket varit och är oerhört tufft. Hade jag inte med en fantastisk psykolog och två underbara fysioterapeuter fått bearbeta och hjälp med allt det du tar upp i denna bloggpost vet jag inte vart jag varit idag.
Tack för din fantastiska blogg och all hjälp den gett mig!
Precis detta har jag arbetat med sen min diagnos. Och nu, fyra år senare, känner jag att jag har landat i acceptans. Jag har varit så arg, så ledsen, så frustrerad, så avundsjuk på ”alla andra”, så bitter och så trött. Jag övar acceptansen hela tiden genom att vara fullt öppen med mina skador. Andra människors reaktioner på min skada gör att jag får möjlighet att bemöta dem (och mig själv) med ett ”ja, det suger att det inte går att göra något åt, men nu är det så här”. Jag tänker också att öppenheten kring levatorskador i synnerhet och förlossningsskador i allmänhet gör att jag (i det lilla) arbetar för en förbättring, för mer forskning, för framtidens födande, för mina döttrar. (Blev ganska pretentiöst, haha)
Tack!
Jag har ensidig levatorskada. Fick det av första fl som 23åring, är idag snart 30. Fick diagnosen för 6mån sedan. För mig har skada rubbat självförtroende i sex. Det ändå jag tänker på är om min man känner något. Så det blir att jag kniper hela tider under samlaget. Vilket gör min överspänning i bäckenbotten värre..
Nu vet jag att sex är mer än penetration. Vi får till det ändå bra med lite olika ställningar.
Tack vare detta inlägget för det mig att försöka höja mitt självförtroende i sex och slappna av i bäckenbotten under samlag. Jag har mycket att jobba på.