
Är det bäst att föda utan smärtlindring?
Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.
*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.
Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.

Jag har själv jobbat på akutmottagning och fått erfara hur situationen påverkar smärtupplevelsen, bland annat hos patienter med frakturer. När en hög dos morfin gör ingenting för en smärtpåverkad patient har jag kunnat göra mer för deras smärta – och ja, för deras smärtrelaterade ångest – genom närvaro, lugn, och stadig ögonkontakt, än genom att bara upprepa morfinet. Om patienten är för långt försvunnen i sin smärta och inte går att nå med social kontakt brukar en låg dos ångestlindrande ge liknande effekt, och göra patenten lättare att nå för vidare kommunikation. Det handlar i båda fallen om att ge patienten en upplevelse av trygghet och möjlighet att hantera smärtan snarare än om att ta bort den. Trygga patienter kan hantera väldigt mycket mer smärta än rädda patienter. (Självklart får de fortsatt mer smärtlindring om de ber om det, men de brukar sällan be om mer när de väl funnit sin trygghet.)
Sedan fick jag själv uppleva raka motsatsen. Under min latensfas hade jag 3 värkar på 10 min i nästan en vecka innan livmodertappen började öppna sig, och med en sovdos per dygn kom jag upp i ca 2-3 timmars sömn per dygn under den veckan. Jag var så trött att jag mikrosov mellan värkarna och hade tydligen rätt kort stubin (enligt min partner). Jag var dock inte rädd eller orolig. Det gjorde ont, men jag hade ju räknat med att det skulle göra ont. Det som fick mig att försvinna in i mig själv och bara skrika under pågående värk var istället den barnmorska som tog emot mig när förlossningen kom igång, som behandlade mig som en okunnig två-åring och schasade runt mig på förlossningssalen utan att bry sig vad jag sa eller tyckte eller gjorde. När mina försök till verbal kommunikation inte gav resultat skrek jag bara istället, lika mycket i vanmakt och otrygghet som i smärta. Jag var för trött för att orka vara besvärlig och be att få byta barnmorska, och jag visste ändå att det straxt var skiftbyte. Barnmorskan i fråga mobbade på mig en epidural som jag tydligt uttryckt att jag inte ville ha, och de tyckte det var god effekt av den, för jag slutade ju skrika. Vilket nog var mer för att där kom skiftbytet och en annan barnmorska tog över, och då släppte otryggheten av att inte bli hörd. Och jag tyckte inte heller min smärta ökade det minsta när de sedan stängde av epiduralen.
(När jag tog upp den här upplevelsen med personalen på BB fick jag veta att det där var en duktig barnmorska, och jag skulle inte ta det personligt för ”hon gör så mot alla”. Så tydligen är sådant bemötande normaliserat på den förlossningsavdelningen.)
Så jag har alltså sett hur närvaro och socialt stöd kan minska smärtupplevelsen, och jag har erfarit hur bristande lyhördhet kan öka smärtuttrycket – och smärtupplevelsen. Personalen har stora möjligheter att lindra viss smärta – eller upplevelsen av smärta – utan läkemedel, men jag tänker också att läkemedlen absolut har en plats i arsenalen när de behövs. Vad som används i varje fall tycker jag bör beslutas i samförstånd mellan den födande och den barnmorska som – i den bästa av världar – ser henne och lyssnar till hennes behov och önskemål.
Vad ledsen jag blir över det du fått uppleva. Tack för din kloka kommentar!