
Katastroftankar skruvar upp förlossningssmärta
Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.
*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.
Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.

Det här är så sant. När jag var ung i vårdbranschen var jag på en kurs i akut omhändertagande i fjällmiljö (dvs långt från traumarummets vanliga resurser) och instruktören frågade oss, ”vad ger ni för smärtlindring?” Ingen svarade. Ingen tänkte på att det är smärtlindrande att vara nära, ge ögonkontakt, bidra med lugn, ”jag ska hjälpa dig”. Det är snarare smärtupplevelsen än den egentliga smärtsignalleringen du lindrar, men smärta är ju just en upplevelse. Jag har testat detta på akutrummen efteråt och det fungerar fantastiskt; panikslagna knappt kontaktbara personer med fula benbrott landar och kan konverseras med bara för att du går nära, ”fångar upp dem” med din närvaro, säger något vänligt. Innan du ens fått fram morfinsprutan.
Det där känner jag borde vara barnmorskans uppgift, och många av dem är säkert bra på det. Minska smärtupplevelsen med trygghet och närvaro. Under min egen förlossning fick jag dock erfara det motsatta: en barnmorska som tilltalade mig med förminskning, rösten i någon sing-song karikatyr av omvårdnad som till ett lågbegåvat barn, som ignorerade mina svar och besvarade mina ”nej” med ”du måste”, trots att det inte var medicinskt befogat utan bara vad hon ville göra. Och detta medan hon oftast stod vid dörren med armarna i kors och tittade på mig med avsmak. Smärtan upplevdes tydligt värre när ett sådant bemötandet ökade otryggheten. Jag slutade kommunicera. Först slutade jag använda ord – de gjorde ändå ingen nytta – och bara skrek, i någon vag förhoppning att någon annan skulle komma och rädda mig från henne. Men jag var ju tilldelad henne, så ingen annan kom. Sedan stängde jag bara av.
Det här var ett trauma. En psykisk vårdskada. Och sedan gick jag hem med en plågsam fysisk förlossningsskada vilket varit ett trauma i sig. Det är svårt att veta vad som bidragit mest, men kombinationen ledde till att jag nu ska i traumaterapi över två år senare för att kunna höra ordet ”barnmorska” eller ”förlossning” (eller kunna möta mina egna barnmorskekollegor i korridoren) utan att få adrenalinpåslag och känslan av att jag behöver stänga av eller fly igen.
Hade det varit så svårt att vänligt komma nära, ge ögonkontakt, respektera mina gränser och lyssna på vad jag sa? Den fysiska skadan är en annan sak, men den här psykiska var helt undvikbar, och helt onödig.
Det provocerar mig nåt oerhört att vi kvinnor ens ska behöva hålla på och acceptera och hantera den här graden av smärta.