Katastroftankar skruvar upp förlossningssmärta
Visste du att din inställning till smärta kan hjälpa eller stjälpa dig under förlossningen? Den här behöver du läsa med vänlig röst. Jag är välvilligt inställd och på din sida. Allt som ställer krav på födande att ”prestera” bra, och allt som lägger skuld på den födande om allt inte skulle gå tipptopp är något jag vänder mig kraftigt emot.
Jag ska förklara mig!
Det här är grundpremisserna, som jag ser det:
- Alla upplever smärta på olika sätt
- Alla behöver, bör och ska inte möta smärta på samma sätt.
- Alla behöver inte heller samma behandling för smärta.
Jag grundar det här vidare resonemanget bland annat på detta:
“We found that women who catastrophized about labour pain anticipated and experienced more pain than non-catastrophizers. Non-catastrophizers rated their recovery after childbirth better than catastrophizers.
Women with this tendesy may interpret labor pain as menaching, which evokes catastrophizing thoughts. They may then focus their attention on the pain, leading to an overestimation of its intensity (i.e they anticipate more pain) and an underestimation of their own coping abilities. In the model, this vigilance is associated with increased muscle tension, which may also increase pain intensity.
In our study, the women also seemed to show a tendency to avoid certain movements after childbirth, resulting in a slower resumption of daily activities, walking, cooking and hygiene.
Catastrophizing may be an important indicator for identifying mothers who may have difficulties with labor and recovery after delivery.”*
Katastroftänkande och smärta
Katastroftänkande innebär att man har en stark benägenhet att tolka smärta som ett hot. Detta leder till tankar som förstärker rädsla och oro kring smärtan. I studien ovan fann forskarna att kvinnor som katastroftänkte både förväntade sig och upplevde mer smärta än de som inte katastroftänkte. Dessutom upplevde de att deras återhämtning efter förlossningen var sämre.
En viktig faktor i detta är att katastroftänkande kan leda till ökad muskelspänning, vilket i sin tur kan intensifiera smärtupplevelsen. Detta ökar känsligheten för smärta och bidrar till en negativ spiral där smärtan upplevs som mer påtaglig.
Teorin är alltså att katastroftänkande liksom gör smärtupplevelsen “större” än nödvändigt. Det sätter igång en kavalkad av känslomässiga, biologiska och beteendemässiga faktorer. Detta gör att du spännerdsig mer, blir rädd för smärtan och försöker undvika den med alla medel.
Förbereda bort katastroftankar om smärta
Att katastroftänka om sin smärta kan alltså skruva upp intensiteten på smärtupplevelsen. Att ha goda strategier för att hantera sin smärta kan också skruva ner smärtan. För att undvika katastroftänkande under förlossning kan det vara hjälpsamt att veta hur en förlossning kan vara. Att ha realistiska förväntningar på processens olika delar är viktigt. Genom att vara välinformerad och förberedd kan du också minska osäkerheten och rädslan.
Att jobba med att omvärdera negativa tankar om smärtan kan också vara viktigt. Om smärtan uppleves som ett hot blir den ofta något du behöver motarbeta. Om du fokuserar på att smärtan är en del av en konstruktiv process kan du lättare fokusera på målet.
Att ha med en bra stödperson kan minska känslor av isolering, oro eller rädsla. Denne kan sedan också hjälpa dig att förankra dig i nuet genom att omdirigera tankarna från smärtan. Hen kan också påminna om andning och avslappning.
Att redan i förväg ha en plan för eventuell smärtlindring kan också bidra till minskade känslor av hjälplöshet eller rädsla. Oavsett om det handlar om medicinsk smärtlindring eller andra metoden kan det vara tryggt att det finns hjälp att få.
Förhållningssätt till smärta under förlossning
Att andas djupt och så avslappnat som möjligt kan minska stress och spänningar, vilket kan bidra till att lindra smärta. Prova långsam inandning genom näsan och en lång, avslappnande utandning genom munnen. Detta kan vara ett sätt att hålla dig lugn och avslappnad genom värkarna.
Mjuk rörelse kan förbättra cirkulationen och minska stress och oro. Att byta position kan lindra trycket och minska smärtan. Testa att växla mellan att stå, sitta på en pilatesboll, gå runt eller använda tyngdkraften genom att hänga över något. Rör dig så mycket som möjligt och lyssna på vad kroppen känns mest bekväm med.
Distraktion och avledning kan hjälpa under vissa faser i förlossningen. Smärta blir ofta mer påtaglig när vi fokuserar på den. Försök att visualisera något som känns lugnande eller stärkande, som att färdas med vågor eller gå igenom en tunnel mot ljuset. Denna mentala avledning kan hjälpa dig att slappna av och hålla ett positivt fokus.
Katastroftankar skruvar upp förlossningssmärta
Dela gärna med dig av tankar och erfarenheter om ämnet i kommentarsfältet!
Referenser
- Pain in childbirth and postpartum recovery: the role of catastrophizing
- The prevalence of pain catastrophising in nulliparous women in Nepal; the importance for childbirth
- The RETHINK Study: Could pain catastrophising explain why some women are more likely to attend hospital during the latent phase of labour
- Pain Intensity Predicts Pain Catastrophizing During the Postpartum Period: A Longitudinal Random Intercept Cross-Lagged Panel Study
Det här är så sant. När jag var ung i vårdbranschen var jag på en kurs i akut omhändertagande i fjällmiljö (dvs långt från traumarummets vanliga resurser) och instruktören frågade oss, ”vad ger ni för smärtlindring?” Ingen svarade. Ingen tänkte på att det är smärtlindrande att vara nära, ge ögonkontakt, bidra med lugn, ”jag ska hjälpa dig”. Det är snarare smärtupplevelsen än den egentliga smärtsignalleringen du lindrar, men smärta är ju just en upplevelse. Jag har testat detta på akutrummen efteråt och det fungerar fantastiskt; panikslagna knappt kontaktbara personer med fula benbrott landar och kan konverseras med bara för att du går nära, ”fångar upp dem” med din närvaro, säger något vänligt. Innan du ens fått fram morfinsprutan.
Det där känner jag borde vara barnmorskans uppgift, och många av dem är säkert bra på det. Minska smärtupplevelsen med trygghet och närvaro. Under min egen förlossning fick jag dock erfara det motsatta: en barnmorska som tilltalade mig med förminskning, rösten i någon sing-song karikatyr av omvårdnad som till ett lågbegåvat barn, som ignorerade mina svar och besvarade mina ”nej” med ”du måste”, trots att det inte var medicinskt befogat utan bara vad hon ville göra. Och detta medan hon oftast stod vid dörren med armarna i kors och tittade på mig med avsmak. Smärtan upplevdes tydligt värre när ett sådant bemötandet ökade otryggheten. Jag slutade kommunicera. Först slutade jag använda ord – de gjorde ändå ingen nytta – och bara skrek, i någon vag förhoppning att någon annan skulle komma och rädda mig från henne. Men jag var ju tilldelad henne, så ingen annan kom. Sedan stängde jag bara av.
Det här var ett trauma. En psykisk vårdskada. Och sedan gick jag hem med en plågsam fysisk förlossningsskada vilket varit ett trauma i sig. Det är svårt att veta vad som bidragit mest, men kombinationen ledde till att jag nu ska i traumaterapi över två år senare för att kunna höra ordet ”barnmorska” eller ”förlossning” (eller kunna möta mina egna barnmorskekollegor i korridoren) utan att få adrenalinpåslag och känslan av att jag behöver stänga av eller fly igen.
Hade det varit så svårt att vänligt komma nära, ge ögonkontakt, respektera mina gränser och lyssna på vad jag sa? Den fysiska skadan är en annan sak, men den här psykiska var helt undvikbar, och helt onödig.
Det provocerar mig nåt oerhört att vi kvinnor ens ska behöva hålla på och acceptera och hantera den här graden av smärta.