Att gå igenom en graviditet och bli förälder är två av de mest omvälvande sakerna man kan uppleva. Det förändrar allt. Livet, synen på världen och sig själv. Och kroppen. Att kroppen förändras är tydligt under graviditeten, men strax efter födseln förväntar sig och hoppas de flesta på att kroppen ska hoppa tillbaka till det den var innan. Vad är realistiskt här, egentligen? Och vad gör förändringarna med oss?
Kroppsuppfattning
Kroppsuppfattning är en psykologisk sammanställning av biologiska, psykologiska och sociala influenser. Den blir påverkad under hastiga och omfattande förändringar så som under graviditet. Den kan också påverkas av den parallella processen av att också bli förälder. De sociala elementen i kroppsuppfattning innebär att den blir uppblandad med moraliska värderingar. Många tycker att det är okej att gå upp i vikt på magen där fostret är, men inte att det är okej att samtidigt få mer vikt på armar och ansikte.
Graviditet är socialt accepterat, att vara tjock är det inte. Samhället sänder blandade och förvirrande signaler där gravida kroppar möts med både positivitet och avsmak. Kvinnors uppfattning om gravidkroppen är påverkade av det sociala stigmat mot övervikt och de karaktärsdrag som anses höra ihop med fetma (lathet, dålig karaktär etc).
Idealen och verkligheten
På ett sätt är graviditet och postpartumtid en period när vi ”ursäktas” från att frångå en del av idealen på hur en kropp ska vara och se ut. Men samtidigt finns det normer och kulturella uppfattningar även här. Exempelvis har vi en ganska hårt rotad uppfattning om att graviditet inte är en sjukdom, och en inställning om att gravida inte är ursäktade från att arbeta och bidra till samhället.
Jag skrev om det här: Kultur, graviditet och förlossning.
Det finns också en märklig smalhetsnorm kring graviditet, som har spridit sig på sociala medier.
Det skrev jag om bland annat här: Belly only pregnancy
Vad händer efter graviditeten?
Om det finns en dispens för gravida kvinnor från utseende- och funktionsideal så upphör den dispensen ganska kort efter graviditeten. Smygande kommer kraven och idealen tillbaka, och många upplever att pressen att snabbt ”återfå” sin kropp är enorm. Ibland kommer den inte ens utifrån, vi alla internaliserar också dessa ideal.
Psykisk ohälsa till följderna av osunda ideal
Från studier vet vi att det finns samband mellan kroppsmissnöje och depression under graviditet och postapartumtid. Kroppsmissnöje kan orsaka depression, och depression kan öka kroppsmissnöjde. Det finns alltså en risk att hamna i en nedåtgående spiral där man fastnar i både sina egna och samhällets förväntningar.
Vad gör vården?
Vården gör väldigt lite, enligt min mening. Det finns inga individanpassade strategier eller stödprogram. En del får välmenande råd om kost och träning, men de flesta får knappt ens det. Vårdpersonal känner sig ofta osäkra på hur man ska navigera runt samtalen om vikt och kroppsmissnöje, och samtalen blir sällan konstruktiva.
Och samhället?
I ett konsumtionssamhälle är kvinnors kroppar framhållna som något kan fixas med produkter och tjänster. De ”lyckade” kommer framhålla sina lösningar, och få vanliga kvinnors berättelser gör sig hörda i det offentliga rummet.
Vilka förändringar önskar jag?
- Vi inom vården behöver få stöd i att bemöta kroppsmissnöje och viktfrågor på ett icke-stigmatiserande sätt. Vi behöver skapa trygga rum för de som behöver att uttrycka sina känslor och få stöd i det de bejöver.
- Jag önskar att vanliga kvinnors kroppar och verklighet skulle få större utrymme att synas och höras i sociala medier. Vi behöver nyanserna!
- Jag önskar också mer forskning och insatser kring hur man kan stödja kvinnor i den resa som graviditet och postpartumtid innebär.
Till dig som kämpar
Du behöver inte återhämta dig snabbt. Faktum är att det inte är realistiskt att tänka att kroppen ska återgå helt till det den var förut.
Välj dem du följer på sociala medier. Hitta saker i vardagen som främjar ditt välmående.
Och ge dig själv tid. Du kommer hitta hem i kroppen igen.
Kroppsmissnöje efter graviditet
Jag kommer återkomma med en djupdykning i forskning kring ämnet om några veckor. Men tills dess: Dela otroligt gärna med dig av erfarenheter och tankar i kommentarsfältet!
Referenser:
- Women’s experiences of their pregnancy and postpartum body image: a systematic review and meta-synthesis.
- Mirror, mirror on the wall: how women learn body dissatisfaction.
- Attachment, the tripartite influence model, and the development of body dissatisfaction.
- Family weight talk and dieting: how much do they matter for body dissatisfaction and disordered eating behaviors in adolescent girls?
- The role of body image in prenatal and postpartum depression: a critical review of the literature
- The trajectory of body image dissatisfaction during pregnancy and postpartum and its relationship to Body-Mass-Index
Jättebra att ta upp detta. Jag tyckte att de var jättejobbigt När jag som 23 åring fick mitt första barn för 10 år sedan och hade väldigt jobbigt att acceptera förändringarna. Trots en mindre uppgång på 2-3 kilo kvar när han var 2 månader så hade jag svårt att känna mig fin och ville inte visa mig på stranden. Nu 10 år senare ärr lillebrorn2 månader och jag har denna gång en större viktuppgång på 7-8 kilo kvar att gå ner och jag tänker at4 jag är 33 år nu, lever i en hälsosam tvåsamhet och lycklig i övrigt skulle kunna ha en större distans och acceptans över kroppens förändringar men sorgligt nog så är jag inte där. Jag tycker att det är precis lika jobbigt denna gång och tänker hela tiden på hur jag ska gå ner dessa kilo och väntar bara på att sluta helamma innan jag kan börja tänka på kosten fel jag vet men jag kan inte hjälpa det!
Hej!
Du är inte ensam om dina tankar och känslor, det är vanligt att känna som du gör. Jag tänker ifrågasättanden över sina egna känslor över just kroppsmissnöjet också lägger en skam över det, vilket kan göra det ännu svårare att hantera. Ge dig själv tillåtelse att känna alla känslor och tänka alla tankar, men ge dig också tillåtelse att säga stopp och tänka det motsatta. Du måste inte vara duktig i att älska kroppen, men den kan också bara få finnas.
Ta hand om dig! /Mia
Det svåraste med att acceptera förändringarna i kroppen hör för mig starkt ihop med funktion. De extra kilona försvann fort med ammningen, men att leva med defektläkta skador i bäckenbotten som gör att jag inte kan idrotta som jag tycker om – det är otroligt svårt att acceptera. Ska väl få en perineorafi och så får jag se hur det är sen. Men har nog upplevt mig invalidiserad de här snart 4 åren efter förlossning. Det är också jobbigt med men som inte syns. Folk antar att jag mår bra och har repat mig fint.
Därtill är det nog också i viss mån jobbigt med förändringar så där med tanke på utseende. Kläder sitter annorlunda. Kläder som satt bra förr gör det inte längre. Det känns jobbigt. Efter en jävlig graviditet hoppades jag få mig själv tillbaka. Som du skriver kunde man göra mycket i vården genom att tala, förbereda och ge utrymme för allt det här. Men det känns också som ett väldigt högt pris att betala att inte mer kunna idrotta som förr, njuta av sex, kissa, bajsa obehindrat…
Hej!
Det låter som att du haft det orättvist tufft. Det är också både en välsignelse och en förbannelse att alla skador och förändringar inte syns och märks för alla andra. Man kan bli väldigt ensam i lidandet!
Mitt bästa råd är att verkligen tillåta dig att både vara arg och sorgsen, men också att se hur du kan bygga runt dina hinder. Både förstås nu men kanske ännu viktigare efter en operation.
Du har rätt i att vården skulle kunna göra mycket mer för att ge stöd både före och efter förlossningen. Jag vill i alla fall tro att alla våra gemensamma röste räknas, och att vi alla bidrar till förändring när vi lyfter problemen.
/Mia
Så stor igenkänning. Jag har alltid varit smal och fick höra hela min graviditet nr 4 (som ledde till barn nr 2) att “åh du är så smal”, även att jag gått upp 25 kg. Att folk ens måste ha en åsikt. Jag hade önskat så att fler frågat hur jag mår än kommenterat saker om hur jag såg ut.
Och väger ca 5 kg mer nu än innan graviditeterna, ett par år efter senaste förlossningen. Men skulle mer än gärna väga 5 kg till (eller vad som helst) om jag bara hade blivit undersökt och sydd korrekt efter förlossningen och inte behöver leva med en trasig kropp som ständigt inskränker på vad jag kan göra och kräver ständiga anpassningar. Det tar enormt på psyket av och till.
Hej! Tack för att du berättar. Sådana där kommentarer verkligen bara bli till mer skada än nytta – och vikt och utseende säger så väldigt lite om hur vi verkligen mår.
Det är så ledsamt att höra, från så många, vad den otillräckliga eftervården ger för effekter i människors liv. Jag förstår att du haft det svårt, och det är fullt förståeligt att det också tär på det psykiska måendet. Jag hoppas att du får bättre vård inom kort och att du har gott stöd av människor runt omkring.
Ta hand om dig! /Mia