Att gå igenom en graviditet och bli förälder är två av de mest omvälvande sakerna man kan uppleva. Det förändrar allt. Livet, synen på världen och sig själv. Och kroppen. Att kroppen förändras är tydligt under graviditeten, men strax efter födseln förväntar sig och hoppas de flesta på att kroppen ska hoppa tillbaka till det den var innan. Vad är realistiskt här, egentligen? Och vad gör förändringarna med oss?
Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.
*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.
Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.
Jättebra att ta upp detta. Jag tyckte att de var jättejobbigt När jag som 23 åring fick mitt första barn för 10 år sedan och hade väldigt jobbigt att acceptera förändringarna. Trots en mindre uppgång på 2-3 kilo kvar när han var 2 månader så hade jag svårt att känna mig fin och ville inte visa mig på stranden. Nu 10 år senare ärr lillebrorn2 månader och jag har denna gång en större viktuppgång på 7-8 kilo kvar att gå ner och jag tänker at4 jag är 33 år nu, lever i en hälsosam tvåsamhet och lycklig i övrigt skulle kunna ha en större distans och acceptans över kroppens förändringar men sorgligt nog så är jag inte där. Jag tycker att det är precis lika jobbigt denna gång och tänker hela tiden på hur jag ska gå ner dessa kilo och väntar bara på att sluta helamma innan jag kan börja tänka på kosten fel jag vet men jag kan inte hjälpa det!
Hej!
Du är inte ensam om dina tankar och känslor, det är vanligt att känna som du gör. Jag tänker ifrågasättanden över sina egna känslor över just kroppsmissnöjet också lägger en skam över det, vilket kan göra det ännu svårare att hantera. Ge dig själv tillåtelse att känna alla känslor och tänka alla tankar, men ge dig också tillåtelse att säga stopp och tänka det motsatta. Du måste inte vara duktig i att älska kroppen, men den kan också bara få finnas.
Ta hand om dig! /Mia
Det svåraste med att acceptera förändringarna i kroppen hör för mig starkt ihop med funktion. De extra kilona försvann fort med ammningen, men att leva med defektläkta skador i bäckenbotten som gör att jag inte kan idrotta som jag tycker om – det är otroligt svårt att acceptera. Ska väl få en perineorafi och så får jag se hur det är sen. Men har nog upplevt mig invalidiserad de här snart 4 åren efter förlossning. Det är också jobbigt med men som inte syns. Folk antar att jag mår bra och har repat mig fint.
Därtill är det nog också i viss mån jobbigt med förändringar så där med tanke på utseende. Kläder sitter annorlunda. Kläder som satt bra förr gör det inte längre. Det känns jobbigt. Efter en jävlig graviditet hoppades jag få mig själv tillbaka. Som du skriver kunde man göra mycket i vården genom att tala, förbereda och ge utrymme för allt det här. Men det känns också som ett väldigt högt pris att betala att inte mer kunna idrotta som förr, njuta av sex, kissa, bajsa obehindrat…
Hej!
Det låter som att du haft det orättvist tufft. Det är också både en välsignelse och en förbannelse att alla skador och förändringar inte syns och märks för alla andra. Man kan bli väldigt ensam i lidandet!
Mitt bästa råd är att verkligen tillåta dig att både vara arg och sorgsen, men också att se hur du kan bygga runt dina hinder. Både förstås nu men kanske ännu viktigare efter en operation.
Du har rätt i att vården skulle kunna göra mycket mer för att ge stöd både före och efter förlossningen. Jag vill i alla fall tro att alla våra gemensamma röste räknas, och att vi alla bidrar till förändring när vi lyfter problemen.
/Mia
Så stor igenkänning. Jag har alltid varit smal och fick höra hela min graviditet nr 4 (som ledde till barn nr 2) att ”åh du är så smal”, även att jag gått upp 25 kg. Att folk ens måste ha en åsikt. Jag hade önskat så att fler frågat hur jag mår än kommenterat saker om hur jag såg ut.
Och väger ca 5 kg mer nu än innan graviditeterna, ett par år efter senaste förlossningen. Men skulle mer än gärna väga 5 kg till (eller vad som helst) om jag bara hade blivit undersökt och sydd korrekt efter förlossningen och inte behöver leva med en trasig kropp som ständigt inskränker på vad jag kan göra och kräver ständiga anpassningar. Det tar enormt på psyket av och till.
Hej! Tack för att du berättar. Sådana där kommentarer verkligen bara bli till mer skada än nytta – och vikt och utseende säger så väldigt lite om hur vi verkligen mår.
Det är så ledsamt att höra, från så många, vad den otillräckliga eftervården ger för effekter i människors liv. Jag förstår att du haft det svårt, och det är fullt förståeligt att det också tär på det psykiska måendet. Jag hoppas att du får bättre vård inom kort och att du har gott stöd av människor runt omkring.
Ta hand om dig! /Mia
Tack för ett bra inlägg! Är mitt upp i postpartum just nu och behövde verkligen läsa detta. Är 5 veckor efter bf och jag väger mig flera gånger i veckan för att se om vågen tickar neråt. Gick upp 20 kg under graviditeten (i min värld väldig mycket) och har hittills gått ner 12 av dessa, men senaste två veckor har jag bara tappat 1 kg totalt och det stressar mig tyvärr oerhört mycket att det har ”stannat av”. Förutom vikten och att inga kläder i garderoben passar just nu så är bristningarna på mage, tuttar och lår, samt ärret efter det akuta snittet oerhört jobbigt att acceptera. Jag har inte accepterat kroppens förändringar ännu men hopps att jag kommer göra det på sikt. Innerst inne förstår jag att viktnedgången behöver få ta tid men den stressar mig (svårt att navigera i om det endast är jag själv som stressar kring det eller om det är samhällets förväntningar om att ”studsa tillbaka snabbt” som stressar. En kombination kanske).
Hej!
Det är en tuff tid med stora förändringar, och helt naturligt att känna sig överväldigad av allt. Det enda man vill är ju också attbara bli sig själv igen.
Ge kroppen tillåtelse att ta återhämtningen i sin egen takt. Det låter som att din kropp gjort ett jättejobb fram tills nu. Bristningar, hud och förändringar är kvitton på det, och även om det är svårt att omfamna förändringarna så har de skett för att kroppen gjort sitt jobb.
Heja dig! /Mia