Nytt om Emsella
Jag är generellt en skeptisk person, och när det handlar om nyheter vad gäller behandling för bäckenbottenbesvär är min grundinställning att vara avvaktande tills vi har forskning som backar upp användandet. Dels för att det ingår i min yrkeslegitimation att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, men också för att jag är alltför medveten om marknadskrafterna som är intresserade av att tjäna pengar på kvinnors lidande.
Något jag skrivit om två gånger förut är Emsella. Du hittar de tidigare texterna här:
Min skeptiska inställning kräver dock att jag också håller mig uppdaterad. Jag är mycket väl medveten om att forskning pågår. Kommer forskning som backar upp användningen av Emsella vill jag också vara snabb att plocka upp det, och jag lovar att inte vara sämre än att jag kan ändra uppfattning.
Vad är Emsella?
Emsella är en metod som baseras på högintensiv fokuserad elektromagnetisk terapi (HIFEM). Metoden bygger på att elektromagnetiska fält stimulerar neuromuskulär vävnad och genererar supramaximala muskelsammandragningar. Emsella är en slags behandlingsstol som använder HIFEM-teknologi för att behandla urininkontinens och stärka bäckenbotten. En av fördelarna är att den är icke-invasiv, patienten sitter fullt påklädd på stolen medan stimuleringen riktas mot bäckenbotten. Tekniken bygger på att elektromagnetiska pulser stimulerar musklerna till att genomföra tusentals muskelsammandragningar per behandlingspass. I teorin kan detta leda till ökad styrka, uthållighet och förbättrad neuromuskulär kontroll.
Vad vet vi från forskning?
Studierna visar generellt positiva resultat på kort sikt:
- Patienter skattar sina besvär lägre i frågeformulär om urininkontinens
- Deltagarna uppger minskad användning av inkontinensskydd
- I några studier har man sett förbättrad muskelstyrka och uthållighet i bäckenbotten (dock inte i alla)
- Patienterna skattar sin livskvalitet högre i självskattningsformulär
Man bör dock tolka studierna med försiktighet. De har ofta kort uppföljningstid (1–6 månader), saknar kontrollgrupp eller är små pilotstudier. Mna kan inte utesluta placeboeffekten. Dessutom har flera studier anknytning till tillverkare eller aktörer med ekonomiska intressen, vilket är viktigt att ta med i bedömningen av resultatens tillförlitlighet.
Vad kan vi alltså dra för slutsatser?
Bäckenbottenträning bör fortsatt betraktas som förstahandsbehandling för urininkontinens. Det finns inga bevis för att Emsella ger bättre resultat än traditionell, manuell bäckenbottenträning, som ju dessutom är billig, evidensbaserad och individanpassad. Emsella-behandling är idag mycket dyr.
Tidigare forskning har visat att vissa positiva effekter av elektromagnetisk stimulering kan avta med tiden om behandlingen inte fortsätter över tid. Vi behöver fler välgjorda studier med större populationer och längre uppföljningstid för att säkerställa att behandlingen är effektiv och kliniskt relevant.
Vad saknar vi alltså?
- Vi saknar långtidsuppföljningar. Det finns nästan inga studier som följer upp patienterna längre än sex månader. Vi vet därför inte hur hållbar effekten är.
- Det är dåligt med studier från oberoende forskargrupper. Många av studierna är finansierade av tillverkare eller saknar transparens i metodik.
- Jämförande studier. Vi saknar bra studier som jämför HIFEM med fysioterapeutledd bäckenbottenträning.
- En välgrundad genomgång av kostnaden. Behandlingen marknadsförs ibland som billig jämfört med kirurgi, men är för patienten väldigt, väldigt dyr. Det saknas oberoende hälsoekonomiska analyser.
Nytt om Emsella
HIFEM-behandling kan kanske vara ett bra alternativ för vissa patienter. Biverkningarna är milda och övergående enligt den forskning som finns. Samtidigt är det en kommersiell teknik med begränsad och kortsiktig evidensgrund och bör inte ersätta annan behandling. För vårdgivare och patienter är det rimligt att även fortsättningsvis förhålla sig nyfiket men skeptiskt.
Observera!
Jag godkänner inga kommentarer som jag uppfattar som reklam/PR för produkten. Du får gärna vara positiv och berätta om egna erfarenheter, men tillåter inga länkar eller annan reklam.
Referenser
- Noninvasive High-Intensity Focused Electromagnetic Therapy in Women With Urinary Incontinence: A Systematic Review and Meta-Analysis
- Combined effects of high-intensity focused electromagnetic therapy and pelvic floor exercises on pelvic floor muscles and sexual function in postmenopausal women
- Effect of electromagnetic stimulation combined with visceral manipulation on stress urinary incontinence in postmenopausal women: A randomized controlled trial
- Is the High-Intensity Focused Electromagnetic Energy an Effective Treatment for Urinary Incontinence in Women?
- Effect of High-Intensity Focused Electromagnetic Technology in the Treatment of Female Stress Urinary Incontinence
- Noninvasive High-Intensity Focused Electromagnetic Therapy in Women With Urinary Incontinence: A Systematic Review and Meta-Analysis
- Electromyographic Evaluation of the Pelvic Muscles Activity After High-Intensity Focused Electromagnetic Procedure and Electrical Stimulation in Women With Pelvic Floor Dysfunction
Fundering. Att det ändå antytts kortsiktiga resultat kan väl bero på att metoden ger muskelaktivitet som är stärkande, men att den avtar på sikt är ju inte konstigare än att någon som slutar träna tappar styrka över tid. Och visst kan då sedvanlig bäckenbottenträning vara ett både billigare och mer lättillgängligt alternativ för de flesta.
Men för de patienter som inte lyckas hitta styrningen av sin bäckenbotten, tex har denerverade muskelpartier som inte vill svara ordentligt, skulle detta kunna hjälpa dem att få till muskelaktivitet och bygga styrka trots nedsättningen? Och då om behandlingen fortsatte eller upprepades, skulle detta kunna fortsätta ge dem lindring som de annars haft svårt att uppnå? Visst att muskelaktivitet i kritiskt ögonblick ändå behövs för att lindra läckage (eller tyngdkänslor från prolapser, mm) men där kanske också bäckenbottens reflexer kan bidra, och minsta kvarvarande förmåga till aktiv anspänning borde väl bättras av stärkt muskel och ge lindring hur som. (Ev tom förbättra innerveringen, har för mig att återinväxt av nerver också stärks via någon fedbackmekanism, men där är jag osäker.)
Hej och tack för så kloka och intressanta tankar! Jag håller helt med dig om att de kortsiktiga resultaten rimligen kan bero på muskelaktivering och att styrkan sedan avtar, precis som vid all träning som inte underhålls. Det är egentligen inte konstigt eller något som talar emot metoden i sig, men det behöver synliggöras så att patienterna vet vad de betalar för och vad de kan förvänta sig på sikt.
Och precis som du är inne på så finns det patientgrupper där det kan vara svårt att få till aktivering av bäckenbotten, trots god vägledning. Vid exempelvis neurologiska nedsättningar, kraftig denervering eller mycket nedsatt proprioception kan metoder som ”passivt” aktiverar muskler ibland ha en funktion, om inte annat som ett komplement. Jag tycker dock att det borde utvärderas just i sådana grupper, eftersom det är något helt annat än att marknadsföra metoden brett som ”mirakelkur”.
Tanken om att ökad aktivitet kanske kan förbättra återinväxt av nerver är spännande, och det finns faktiskt lite forskning som pekar på att träning och neuromuskulär stimulering kan påverka plasticiteten i nervsystemet. Sedan är det ju oftare så att man har besvär pga muskelskador än på grund av bristande nervfunktion, och då hjälper det ju inte ändå eventuellt. Och som du säger, där vet vi inte riktigt tillräckligt ännu. Jag hoppas verkligen att vi får mer oberoende forskning, både vad gäller effekt, hållbarhet och vilka grupper som kan ha mest nytta.
Ha en fin fortsättning på veckan!
Generellt sett bör saker som hjälper ”mot allt” ses med skepsism. Om det verkligen var så enkelt och effektivt så hade det snabbt blivit vedertagen behandling (för den reguljära vården hade älskat något som var effektivt och ofarligt och hjälper ”mot allt”, det hade gjort tillvaron så mycket enklare) inte sålts från halvskumma överdesignade hemsidor och marknadsförts på youtube. Risk-vinst och nytta-kostnad bedömningar behövs, med reservation för att de kan falla olika på individbasis. Det är också där det blir svårt.
Exakt, hade det funnits något som gjorde alla mina patienter bra, utan att de själva behöver exempelvis knipträna (skittråkigt) eller dyra och komplicerade operation med risker, så hade ju jag jublat och klappat händer. Det är ju för att skydda patienter som vårdsystemet med rätta ska vara trögt och motståndskraftigt mot trender och mirakelkurer. Vi har Macchiarini som förhållandevis nytt exempel. Tröhet och skepticism är bra.