Bli gravid med kroppen som insats

Att bli gravid med kroppen som insats. Allt det kostar mig att vänta och föda barn.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Först av allt: det är värt det. Att få små trollungar som pajar ens kropp, lägger beslag på hela ens tillvaro och vänder upp och ner på alla ens prioriteringar. De är värda det. Jag vill börja med det, för att ingen ska behöva komma med invändningen att själva utgångsläget för detta inlägg är otacksamhet eller brist på kärlek till barnen.

Det började så här.

Jag skrev ett inlägg på instagram där jag lite bittert tog avsked till innehållet i hela min garderob. Min kropp har förändrats så mycket efter tre barn att kläderna jag hade innan barn är skänkta vidare för länge sen. Men skillnaden på kroppen efter barn två och tre är också brutal. Jag har haft gravidkläder, amningskläder, ”väger mer än jag brukar”-kläder. Jag väger nu lika som jag brukar, men ändå kan jag inte hitta tillbaks till mina tidigare kläder eller ens tidigare storlek. En av våra följare skrev då och bad mig skriva vidare om detta, att man blir gravid och väntar barn och insatsen är hög. Inte för hög, men ändå kommer den påverka hela ens form och existens.

Trodde du att du skulle se ut som förr?

Nej, jag hade väldigt rimliga förväntningar. Men resan genom tre graviditeter, tre postpartumtider och tre ”steady state”-kroppar efteråt är ändå omtumlande. Till det rent estetiska tillkommer en stor förlossningsskada, en omoperation av förlossningsskadan, livslång funktionsnedsättning efter densamma. Två kejsarsnitt, ärr på magen och ett muffinliknande överhäng där stramhet från ärr och puffighet från postpreggomage hamnar i gränslandet mellan estetik och funktion. Jag måste ändå säga att det inte varit gratis för mig att skaffa barn, det har kostat mycket i form av påverkan på min egen kropp.

Informationen innan

Vi alla kan ju räkna ut med lilltårna att kroppen förändras av graviditeter. Men kan vi räkna ut i förväg hur det kommer kännas, upplevas och hur vi ska förhålla oss till förändringen? Nej. Informationen innan kanske inte egentligen rustar oss bättre för de känslomässiga aspekterna av förändringen. Och dessutom – det pratas ju för lite de riktigt relevanta delarna av kroppens påverkan. Vi kan skratta över degmagar och hängbröst, men vi håller fortfarande skamfyllt tyst om urinläckage, framfall och samlagssmärtor.

Vill ni hjälpa mig att tänka?

Behöver alla gå igenom den här upplevelseresan var för sig? (Jag vet naturligtvis att det finns lyckligt lottade individer som inte får några men efter graviditeter och barnafödande. Jag vet också att det finns personer som kommer åter till ganska precis samma kropp efter barn. Men de är väl ändå inte majoritet?) Eller, kan vi hjälpa varandra? Behöver det utvecklas annan information, annat stöd? Vilka aspekter av det här är viktigt? Vilka är ”jaja, det är bara att svälja och gå vidare”.

Berätta hur du tänker!

Tänk gärna högt i kommentarsfältet. Vill gärna ha era perspektiv på ämnet!

Bli gravid med kroppen som insats

Här är några inlägg jag skrivit på närbesläktade teman innan.

Läs också Hejhej Vardags inlägg här! Liknande tema, oslagbar illustration.

Comments (21)

Jag har haft/har riktigt tuffa graviditeter med Hyperemesis Gravidarum och andra graviditetsrelsterade besvär, samt problem med kroppen (både fysiskt och estetiskt) efter. Jag har halvt på skämt sagt till mina vänner att det borde finnas en bipacksedel med möjliga ”biverkningar” av graviditet och förlossning, och en varningstriangel utsatt. Barnen är naturligtvis värda allt, men som kvinna borde man även få kunskap i om vad man faktiskt utsätts för och kan utsättas för. Jag upplever det som väldigt mycket hysch, hysch och att man enbart ska vara tacksam hur svåra besvär man än får under och efter en graviditet. Det tycker jag är fel och bidrar till att ”folk” bara vill det ska vara rosaskimrande runt graviditeter när det är mycket långt från verkligheten för vissa, hur efterlängtat barn det än är. Det är problematiskt, och jag tycker det är jättebra att du lyfter det i inlägget. (kanske det kan vara en kommande bok? En sådan hade jag själv velat läsa både innan, under och efter graviditet för kunskap och tröst i min känsla och situation)

Hej, så bra inlägg. Jag tycker att det är viktigt att påpeka att man vet att man ”offrar” kroppens utseende men det pratas så lite om att man kan offra kroppens funktioner och ett fungerande vardagsliv.

Skulle jag veta att jag offrade att träna fritt, inte kunna springa, inte alltid kunna utföra vardagssysslor, så hade det varit ett svårare val. Men om jag ändå valt att skaffa barn hade jag haft lättare att hantera att få dessa problem eftersom det just varit mitt val.

Jag håller med så innerligt, men med tillägget att även tiden efter förlossningen inverkar ofantligt på Kroppensutseende och funktion. Sömnbrist, tid för dusch, frisörbesök osv, allt bärande som medför både konstant svettighet och ont i rygg och nacke. Dålig kosthållning på grund av brist på tid är också en ingrediens. Liksom möjligheten till avlastning.

Jag tänker att det också kan skilja enormt mycket mellan att bli förälder när man är tjugo och när man är fyrtio i detta avseende.

Prata gärna mer om detta. Hur vi kvinnor förväntas vara lika piffiga, vältränade och snygga med en fraktion av tiden och möjligheten att vara det på. Och hur det kan leda till isolering för att en skäms för hur en ser ut.

Jag väntar mitt första barn nu. Jag har redan innan graviditeten lyft denna aspekt med mannen jag väntar barn med för att jag önskar så att han ska förstå vad det faktiskt innebär, för mig och min kropp. Det gör han fortfarande inte, och kanske inte jag heller. Vi tittar på försäkringar som kostar nästa 7000 kr för att jag ska kunna få hjälp snabbt utan att stånga mig fram i vården, men han förstår inte varför det ska vara nödvändigt. Finns ju andra, billigare försäkringar… men dessa täcker inte min kropp. Givetvis ska man kunna få samma hjälp i öppna vården men som en förstföderskan är jag rädd att jag inte ens kommer veta eller förstå att något är tokigt och bara bita ihop.

Så viktigt att prata om det här, tack för att du för det på tal!

Jag upplever mig ha haft en enorm tur vad gäller kroppens funktion och form efter min (enda) graviditet. Det enda som egentligen påverkar mig i vardagen såhär ett år efter förlossningen är ömma, sköra slemhinnor och överspänd bäckenbotten. Saknar att kunna ha sex på det sätt jag vill, men med hjälp av tips och övningar här på sajten är jag väldigt nära att kunna ha det igen. Känns underbart och hoppfullt!

Jag var inställd på hur det kunde bli men jag hade aldrig anat hur ensamt det skulle kännas. Jag hade önskat att min man hade förstått mycket mer hur jag kände och varför.

Jag, som ser ut ungefär som innan graviditeter, har fler än en gång fått kommentaren ”det syns inte att du fått barn!” sagt som en komplimang som jag borde typ tacka för. Trots att det inte är ett dugg min förtjänst utan snarare mina geners. Tänker varje gång att det säger så mycket om samhället och vet aldrig vad jag ska svara.

För övrigt har det för mig varit extremt knepigt att hantera att det absolut bästa som hänt mig också har gett mig funktionsnedsättningar. Att känna sorg eller frustration har inte riktigt känts tillåtet. Vilket lett till skam över att istället ha ”låtit det” påverka anknytningen till barnet. Där tror jag vården/samhället/anhöriga/vänner kan hjälpa till mer genom att stötta upp och reda lite i känslorna utan att alltid behöva påpeka hur tacksam man ska vara över ett friskt barn. Jag tänker att det är ganska få som behöver just den påminnelsen, utan att det kanske är viktigare att försöka öppna upp för möjligheten att ventilera andra känslor och tankar kring kropp eller annat, vilka de än är.

Jag har nog egentliga inga men i min kropp förutom lite foglossningar framtill i bäckenet ibland nu 1 år efter förlossningen. Men jag upplever ändå på något sätt att kroppen är ”kvaddad”. Tex mina bröst växte otroligt mycket under graviditeten och blev blålila av alla bristningar så nu har jag inte bara hängiga mjuka bröst de saknar dessutom känsel på stora delar. Saknar verkligen mina gamla behändiga bröst med känsel, fast fattar att det är praktiskt när man ammar att inte ha så mycket känsel. Jag var inte förberedd på att förlora känsel på både bröst och mage. Man går in med livet som insats vid en graviditet och oavsett om man fick komplikationer (ja dubbelsnittad inom loppet av en vecka på grund av infektion och senare allergisk reaktion mot antibiotika och påföljd med kortisonkur mm) eller ej så är kroppen en annan(s) och det kan nog behövas få sörjas lite samtidigt som man omfamnar den nygamla kroppen. Intressant ämne. Borde inte behöva påpekas att man älskar sitt barn och inte ångrar det.

Superintressant ämne! Jag tycker överlag att jag fick dålig information från MVC; då gick jag ändå på ALLT! Alla infoträffar , alla föreläsningar, föräldragrupp och profylax. Tycker att riskerna med en vaginal förlossning underdrevs, amningshetsen var så enorm att jag grät och skämdes när det visade sig att jag inte kunde amma så jag ljög på efterkontrollen och på BVC. Jag hade en så kallad störtförlossning (ca 3 timmar från första värk till han var född), vilket inte ens nämnts en enda gång…! Jag hade alltså 0 användning för profylaxen och det här lugna, fina framförandet som det talades om kan jag bara drömma om…
Och så rectocele på det som jag har fått googla mig fram till själv.

Så ja, det är verkligen kroppen som insats – både fysiskt och psykiskt.

Jag var inte förberedd på kroppens eller psykets förändringar pga graviditeter, förlossningar, amning med sömnbrist och akut operation (pga rester i livmodern). Inte heller min partner. Förlossningsdepression, magmuskeldelning, värk i höfter och bäcken i över ett år efter första förlossningen (vaginal), inkontinens… Det är tack vare din blogg som jag sökt hjälp hos specialiserad fysioterapeut och tack vare rehab i över 2,5 år som jag nu är fri från besvär och värk och kan löpträna igen (med undantag för ansträngningsinkontinens när jag är förkyld och hostar/nyser mycket). Men magen ser fortfarande ut som en gravidmage under större delen av dygnet pga diastas. Jag jobbar på att acceptera den och försöker inte dölja magen genom olika kläder för att jag tänker att vi behöver se ”riktiga” kroppar…

Min kropp var väldigt vältränad innan min son och har väl återhämtat sig relativt bra ändå, jag har några extrakilon och det är lite lös hud på magen, underlivet är inte alls sig likt, jag har ont i fogar vid löpning, brösten fick några bristningar, men jag har också lidit av de flesta graviditetskrämpor man kan få, vilket inte heller pratades om särskilt mycket. Självklart är han värd alla fysiska besvär i världen men jag upplevde att det var skämmigt och ytligt att oroa sig över allt estetiskt som gravid, som om man bara ska vara glad att man blivit gravid. Jag tycker alla de här riskerna, alltifrån små hudbristningar till stora förlossningsskador skulle ha tagits upp på såväl MVC och föräldragrupp, inte som skrämselpropaganda utan dels för att göra det mer normaliserat att prata om, för att informera, för att mentalt förbereda en på vad som KAN hända, så att när man står där kanske det inte är en lika gigantisk chock när man drabbas av vad det än kan vara, mitt i hela omställningen i livet med en liten bebis, för det målas upp som att man ska ha platt mage igen innan ungen är två månader…

En annan aspekt i detta, som jag känner mig ganska ensam om är att komma tillbaka till mitt arbetsliv nu snart ett år senare, till en tjänst i en mansdominerad värld som kräver extremt mycket fysiskt av mig. Jag hoppas att min kropp kommer att hålla och att jag kommer att orka, men det är också något som känns väldigt jobbigt att veta att risken finns att jag kommer att få byta tjänst, som jag kämpat hårt för och är stolt över, på grund av att jag har fött barn.

Åh. Jag hittade din blogg efter min första graviditet 2018. Efter den förlossningen hade jag en grad 4 bristning, total sfinkterruptur och var helt knäckt. Dessutom bristningar på hela magen, en depression ochkvarstående samlagssmärtor som ingen vet vad de beror på riktigt. För en månad sedan fick jag andra barnet. Graviditeten var mycket tuffare med mycket värk och foglossningar. Vårt andra barn föddes med snitt, och ja… magen ser ut därefter…. hela kroppen slits av graviditeter, förlossning och tiden efter. Kunde inte ana hur mycket, hur omfattande, och tycker inte heller någon pratade om det… jag tycker också det är att göra det väldigt enkelt att prata om at vissa saker enbart är estetik – till exempel ärr efter kejsarsnitt, det påverkar vilka kläder man kan ha m.m.

Det som jag dock ser som positivt med denna resan (förutom allt det självklara: barnen) så är det att jag inte förstod hur man uppskattar kroppen innan allt det här. Det var först efter första graviditeten som jag började äta och röra på mig hälsosamt. Nu hoppas jag på att kunna jobba tillbaka styrkan efter andra graviditeten, men tar det verkligen inte förgivet.. för det är en annan lärdom; jag tar inte förgivet att kroppen fungerar!

Så bra inlägg!
Efter jag födde mitt första barn så slog det mig hur lite jag visste kring tiden efter förlossningen och jag mådde såå dåligt i allt som hände. Det pratades ingenting kring kroppen eller måendet efter en förlossning hos barnmorskan eller föräldraträffarna man gick på innan barnet skulle komma. Det var som att man räknade ner till förlossningen och sen skulle allt vara ”klart”. Jag drabbades hårt av baby blues och jag mådde så dåligt. Att sen ha blivit klippt under förlossningen och där stygnen släppte i efterhand gjorde inte saken bättre. Jag hade så ont och kände mig så ”äcklig” och trodde att jag aldrig skulle bli o se normal ut i underlivet igen. Hur skulle min sambo kunna älska mig nu? Så kändes det där o då.
Nu några månader senare har kroppen läkt ihop ganska fint på egen hand men hela kroppen är förändrad. Bristningarna på magen, lösa huden på magen, de extra kilona och brösten som inte är desamma efter flera månader av amning. Jag är dock sjukt stolt över min kropp och vad den klarat av! Jag skulle göra det tusen gånger om!

Det jag önskar för framtiden är att det ska pratas mer hos barnmorskan redan under graviditeten. Våga prata om tiden efter förlossningen – hur mycket man kan blöda, vad som kan hända om man exempelvis får en bristning och man behöver sys. Var vänder man sig om man behöver hjälp efter? Att man inte bara blir ”lämnad” så fort bebisen är ute och livet ändå börjar.

Tack för ett jätteviktigt inlägg! Jag håller med om att det behöver pratas mycket mer om vad som kan hända med kroppen under och efter en graviditet. Jag ”betalar” också höga pris för mina två (varav en pågående) graviditeter, med t.ex mycket smärta, sömnproblem och depression som några av ingredienserna. Samt stor viktuppgång och stora kroppsliga förändringar. Tycker fortfarande att diskussionen (med t.ex bvc eller i mammatidningar) handlar mycket om att ”komma tillbaka” till den kropp man hade innan graviditeten. Det känns på många sätt som en vansinnig utgångspunkt. Samtidigt känner jag mig väldigt påverkad av rådande utseendenormer och skäms t.ex för förändringarna som skett med min kropp och att jag tidigt i en graviditet redan blev ”gravidtjock”.

Det här håller jag verkligen med om. Önskar att man träffade MVC lika regelbundet som BVC efter födseln, då om nånsin behöver man ju lite stöd liksom.

Väldigt intressant och viktigt ämne att ta upp! Jag hade inte en tanke på allt som händer efter graviditeter, såg lite snett på pluffsiga magar och tänkte att de nog inte tränade eller åt rätt. Nu 3 år efter senaste graviditet har jag diastas och en mage som alltid är mjuk (eller spänd…) och putande oavsett träning och kosthållning. Hemmorojder och spänd bäckenbotten, felprogrammerad för tidig kissnödighet, svag i magen och ryggen. Jag tänker ändå att jag kom lindrigt undan. Jag kan löpträna, ha bra sex och röra mig som jag vill oftast… Och såklart är allt värt det. Men, visst är det annorlunda.

Jag jobbar på att acceptera min kropp efter två graviditeter, men det är inte alltid lätt pga samhällets normer. Och då har jag ändå haft tur, har inga direkta fysiska besvär som stör mig förutom under mens, och det enda jag ogillar på min kropp är magen. Hade kommit till en acceptans efter första graviditeten, och hoppas att det kommer även denna gång. Är bara två månader postpartum så kroppen har säkert mycket återhämtning kvar att göra, men ändå är det svårt ibland.

Men så tänker jag så här. Hade jag velat sitta här med min platta innan-barn-mage nu, utan mina barn? Nej. Fy vad tråkigt det hade varit. Vad är en platt mage värd egentligen? Och det hjälper lite.
Det hjälper också att följa konton på instagram med vanliga kroppar, som avdramatiserar kroppen.

Jag vet inte om det bara är jag som har hittat andra forum nu, kanske för att jag aktivt har sökt mig dit, men jag tycker ändå att det pratas mer om förlossningsskador, kroppsacceptans osv nu för tiden. Frågan är väl bara om det når ex förstföderskor som inte än befinner sig i ”den här världen”.

Jag älskar mina barn, de är så värt det.
Hade jag haft mitt facit INNAN jag blev gravid så hade jag aldrig skaffat barn.

Om jag vetat innan att jag skulle få samlagssmärtor, rectocele med soiling och övriga estetiska ”flaws” så hade jag nog avböjt på förhand. Det tog mig tid och hjälp av en specialiserad fysioterapeut att acceptera Hur det blivit.

MVC är, eigt min mening, usla på att berätta om baksidan av graviditet och förlossning. Trots direkta frågor.

Jättebra inlägg. Känner igen mig i mkt och sa ofta under min graviditet (varit gravid 2 ggr, ena blev missfall, andra bebis som är 8 månader), att ”jag kastar in mig som insats”.

När jag var gravid fick jag frågan av en kollega om det gått bra under graviditeten, jag svarade ja eftersom jag ändå var mobil och bebis mådde bra. ”Vad skönt att du inte haft det så bra och inte som NN som mådde så illa mm”. Jag sa inget om de symptom/saker som jag inte ”räknade med”:
– foglossning (fortf inte bra efter 8 månader)
– karpaltunnelsyndrom (så gravt att jag inte kunde räta ut händerna samt är fortf inte bra)
– diarré
– förstoppning
– illamående
– kräkningar
– ändtarmsblödningar
– vaginala blödningar
– svullnad i kroppen
– läckande bröst (från månad 4)
– ömma bröst
och en rad saker som jag antagligen förträngt nu.

Efter förlossningen kändes det som att det buktade vaginalt. Efterkontroll sa normalt för att ha fött barn. Blev värre, jag skrev till och med egen remiss till kvinnokliniken, som skickade ett brev tillbaks med att det inte var något att bry sig om och att jag kunde återkomma om det var så 1 år efter bebis. Nu är det bättre, men fortf inte bra ffa när jag sätter mig från liggande, eller kommer i vissa lägen känner jag att någon inte känns som vanligt vaginalt.

Fogen har jag fått gå till naprapat med privat och påbörjat behandling med, hoppas verkligen att det ska bli bättre.

Karpaltunnlarna är rek operation, i så fall är det 6 v/sida rehab då man inte får lyfta mer än max 1 kg.

Jag fick en svår förlossningsdepression efter förlossningen, är inte bra men bättre, bad verkligen om hjälp, men det tog månader av skickande mellan olika instanser. Är glad i dag att jag bokstavligen överlevde den tiden trots allt.

Det som jag kan tycka är svårt är att jag väger mindre nu än innan jag blev gravid, även om inte kroppen ser likadan ut. Jag accepterar helt att jag inte kommer se lika ut som innan, men eftersom jag är väldigt smal känns det som att omgivningen lätt tror att det är lika med att jag mår bra och att kroppen är återställd efter graviditet och förlossning.

Jag var ändå väldigt påläst innan om både vad som händer under graviditeten och efteråt gällande hormoner, förändringar i kroppen mm, men hade önskat att någon fångade upp mamman och hennes mående mer efter att barnet fötts. För övrigt är bebis den coolaste person jag träffat och värd allt, men är ledsen att det inte frågas och pratas mer om måendet efter att bebis kommit.

Så viktigt ämne! Man får veta så mycket under graviditet och inför förlossning men ingen inom vården berättar riktigt vilken inverkan det kan ha på ens kropp efteråt? ”Gör dina knipövningar så blir det bra.”

Eller inte. Barn som är 2.5 år och jag som lever med hemorrojder, bredare höfter än tidigare, urinläckage vid fysisk aktivitet, bristningar, foglossning som gör sig påmind vid mens, pigmentförändringar, en svanskota som hamnade snett efter förlossningen, inflammerade handleder eftersom jag bar min bebis he-la tiden och ett sexliv som inte blivit sig likt. Mitt barn är värt allt men jag vet inte om jag vill bli gravid igen eftersom jag inte vet vilket pris jag skulle få betala vid ytterligare en graviditet.

Håller så väldigt mycket med! Jag är övertygad om att jag hade haft lättare att hantera traumat min graviditet och förlossning innebar om jag hade fått veta mer om riskerna och inte gått på bluffen om att allt bara ska förlöpa naturligt, läka snabbt och att det är så himla himla sällsynt med förlossningsskador och komplikationer (ja jag upplevde faktiskt att det var budskapet som hamrades in i mig under graviditeten). Det känns som att man omyndigförklarar kvinnor, typ som att om vi får höra sanningen kommer vi inte vilja föda barn, vilket för det första är helt osannolikt och för det andra, om det nu vore så, så är det väl vår fulla rätt att avstå? Jag hade hellre fått veta hur fasansfullt det faktiskt kan bli, att det inte är så himla ovanligt, och fatta beslutet att bli med barn ändå. Tror det hänger ihop med en syn på kvinnan som hysterisk och irrationell och att så orkar vi ju inte ha det, bättre att linda in det i fluff och förtiga sanningen.. Sen får vi lida i tysthet, som traditionen bjuder. Jag skulle vilja att man fick lära sig redan i grundskolan att graviditet och förlossning kan vara härligt och allt det där men det kan också leda till livslång funktionsnedsättning om man har otur, för det är ju SANT! Jag visste inte ens att det här var något jag borde undersöka närmare innan jag blev gravid, kanske låter märkligt, då jag är en välutbildad och nyfiken människa, men eftersom jag bara fick höra att allt skulle gå bra så letade jag inte ens efter annan info, varför skulle jag? Herregud, vi kvinnor kan hantera att få all relevant information, även om den är obehaglig, och fatta sansade beslut gällande våra liv och kroppar, men det känns som att vi inte är betrodda med det.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.