Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Anknytning, amning och tidigt föräldraskap

Anknytning, amning och tidigt föräldraskap

joyful mother and baby bonding in black and white

Anknytning, amning och tidigt föräldraskap

Både amning och anknytning är känsliga ämnen som kan väcka alla möjliga sorters känslor. När anknytningsteorin först blev mer allmänt spridd, uppstod en viss överdrift i hur en del tolkade den. I vissa kretsar skam- och skuldbelade man framför allt mammor för småsaker. I forum och kommentarsfält använde en del pseudovetenskapliga påståenden om anknytning för att framhäva sig själva på andras bekostnad.

Samtidigt handlar anknytningsteori inte enbart om den första tiden i ett barns liv. Det handlar också om relationella mönster och hur våra tidiga relationer kan forma våra vuxna relationer och självbild. Anknytningsteori kan det vara mycket värdefullt både för att förstå sig själv och sina nära relationer på ett djupare plan. Det är dock viktigt att minnas att ingen enskild föräldrapraxis garanterar eller förstör anknytningen. Det är också ett dynamiskt band som ni kan utveckla och förändra över tid

Vad är anknytningsteori?

Anknytningsteorin utgår från samspelet mellan förälder och barn. Spädbarnet har ett medfött behov av att knyta an till minst en vuxen person, för närhet och beskydd. Då barnet inte kan förflytta sig eller aktivt klänga fast vid vårdaren är det beroende av att den vuxne svarar på de signaler (t.ex. gråt och leenden) som barnet sänder ut. Barnet lär sig då att handlingar utlöser förutsägbara reaktioner, och skapar därigenom sin bild av verkligheten. På så vis kommer våra erfarenheter och tidiga relationer påverka hur vi skapar relationer även i vuxen ålder. För en trygg anknytning krävs att den vuxne är fysiskt och känslomässigt närvarande. Den vuxne behöver vara närvarande för att kunna svara adekvat och förutsägbart på barnets signaler.

Anknytning handlar alltså om en lyhördhet och en finkänslighet för kommunikation. Till en början är människobarn helt beroende av kontakt med vuxna. Hela människobarnets överlevnad är beroende av att en vuxen person kan läsa av signaler om hunger och andra behov. Utifrån detta handlar anknytning mycket om den vuxne – att denne ska ha en förmåga att lyssna och avgöra vad barnet behöver.

Men barnet spelar också en roll

Anknytning handlar också ganska mycket om barnet. Barnets hälsa och temperament är en viktig del av anknytningen. För tidigt födda barn kan exempelvis vara mer lättstörda, svårare att trösta och lugna, och ha lägre grad av samspel med sina föräldrar jämfört med fullgångna barn. Detta kan naturligtvis försvåra relationen till föräldrarna. Barn med kolik eller barn som beskrivs som krävande på andra sätt får ofta mer stressade och frustrerade föräldrar. Föräldrar till mer krävande barn upplever sig också ibland mindre kompetenta än andra. Det finns ofta fog för att föräldrar och barn som har haft en tuff första tid kan behöva stöd i sin anknytning.

Ingen separation mellan mor och barn

Något som också poängteras gång efter annan i studier är vikten av att inte separera mor och barn efter förlossningen. Under det första dygnet har den nyförlösta individen en hormonomställning, och detta påverkar känslighet, reaktivitet och mottaglighet för barnet. Barnet själv är mer vaken, uppmärksam och interagerande med modern under det första dygnet än vad barnet sedan är under efterföljande dagar. När både mamma och barn får ocytocinfrisättning vid samma tillfälle uppstår känslan av kärlek, trötthet, eufori och smärtlindring.

En separation mellan mamma och barn efter förlossningen kan komma att påverka anknytningen negativt. Oxytocin förstärker det omvårdande beteendet gentemot barnet och gör oss mer känsliga för de signaler som barnet sänder ut. Mamma-barn-par som får vara nära varandra hela de två första timmarna har visats ha bättre anknytning än andra. De uppmätta skillnaderna verkar också hålla i sig upp till ett års ålder.

Amning och anknytning

Forskning visar att amning kan påverka interaktionen mellan mor och barn genom att förstärka mammans förmåga att uppfatta och svara på barnets signaler. Studier har funnit att ammande mödrar ofta är mer benägna att titta på och röra vid sitt barn, och den nära fysiska kontakten kan bidra till lägre stressnivåer och minskad risk för depressiva symtom. Detta skapar bättre förutsättningar för att kunna läsa av barnets behov och ge ett lugnt, känslomässigt engagerat gensvar.

Amning verkar också påverka de hjärnregioner som är kopplade till omvårdnad och empati, sannolikt genom den ökade frisättningen av oxytocin, som har en lugnande, parasympatisk effekt på kroppen. Denna process kan göra att ammande mödrar reagerar starkare på barnets gråt och uppvisar högre grad av vad forskare kallar “moderlig känslighet.” Det är dock viktigt att poängtera att även föräldrar som inte ammar utvecklar starka band till sina barn och kan vara mycket lyhörda för deras behov – det finns många faktorer utöver amning som bidrar till trygg anknytning och god omvårdnad.

En påminnelse om att amning inte är allt

Forskning visar på olika sätt att amning är fördelaktigt för både mammor och barn, sett till statistiska underlag. I olika individuella fall finns det mängder av skäl till att göra olika beslut, och de allra flesta gör informerade val utifrån det som upplevs allra bäst för dem. Kom ihåg, det jag skriver här säger ingenting om dig och din relation med ditt barn, om du av någon anledning valt att inte amma. Om du väljer att inte amma och mår bättre av det, och på det sättet kan vara en mer närvarande och välmående förälder kommer det i sig göra anknytningen bättre.

Kan jag optimera min anknytning?

För att främja anknytningen med ditt barn kan du fokusera på att utveckla en ömsesidig kommunikation och ett tryggt samspel. Anknytning handlar mycket om att vara lyhörd för barnets signaler – att svara på dem med närhet, ömhet och omsorg. Det är själva samvaron, och inte vilken typ av mat barnet får, som bygger trygg anknytning. Studier visar att omvårdnad och ögonkontakt under matning, oavsett om det är med bröstmjölk eller ersättning, skapar de optimala förutsättningarna för anknytning.

För att ytterligare stärka anknytningen kan hud-mot-hud-kontakt vara väldigt värdefull, särskilt under barnets första tid. Om möjligt, både du och din partner kan ha barnet nära huden för att skapa trygghet och lugn.

Tveka inte att söka hjälp om samspelet känns utmanande eller om barnets hälsa påverkar interaktionen. Det finns professionell hjälp som kan stödja dig och ditt barn i att hitta en trygg rytm tillsammans.

Anknytning, amning och tidigt föräldraskap

Sammanfattningsvis så kan du optimera din anknytning, amning och tidiga föräldraskap genom oxytocinfrisättning och fysisk närhet. Vill du inte amma är det den fysiska närheten och samspelet mellan dig och bebisen som är det viktiga.

Läs mer på bakingbabies


1 kommentar till “Anknytning, amning och tidigt föräldraskap”

  1. Min anknytning till mitt barn stördes av att jag lämnade förlossningen med en smärtsam felläkt förlossningsskada, som dessutom påverkade mina toabesök, så i tillägg till smärtan fanns konstant stress över att hinna till toaletten i tid och att lyckas uträtta behoven. Min relation till mitt barn under hans första år var att mekaniskt sköta hans fysiska behov men varje gång han signallerade önskade jag bort honom, att någon kunde ta honom som orkade le mot honom, för jag ville bara krypa ihop nära en toalett och härda ut. Vården lämnade mig inget annat val initialt: ”allt ser så fint ut” sa bm på bb och på efterkontrollen, och ”vi bryr oss inte om det är trasigt just nu” och ”men det är så mycket som är helt” sa gynekologerna. Som väl är hade min son också en mycket engagerad pappa.
    När detta äntligen opererats, efter en del tjat från mig, och det fysiska måendet bättrats, undrar jag om även förlossningsupplevelsen i sig påverkade anknytningen. Jag blev utsatt för en barnmorska som var nedlåtande, avfärdande, avvisande, inte lyssnade på hur jag mådde, inte brydde sig när jag försökte säga ”nej”. Jag minns hur jag till slut skrek inte i smärta, utan i frustration och förtvivlan över att mina ord inte gjorde nytta, så det var bara skrika som återstod. Jag minns att jag skrek och hoppades att någon skulle komma och rädda mig från barnmorskan. Sedan minns jag hur jag stängde av, försvann inåt för att skydda mig, blev tyst, slutade kommunicera mitt mående. Det tolkades som att jag ”lugnat ned mig”, som ”god effekt” av barnmorskans insatser. Så står det iaf i min journal. Men när min son lades på mitt bröst var jag fortsatt avstängd och kände ingenting.
    Nu när smärtan och toabesöken är bättrade kämpar jag fortsatt med att komma ur avstängningen och slippa mina autonoma explosioner närhelst något påminner mig om barnmorskor och förlossning.
    Och jag funderar nu på om det inte var bara smärtan som hindrade mig från att känna något för mitt barn. Kan det även ha varit den emotionella avstängning som jag smällt upp för att skydda mig från barnmorskan? Kan den avstängningen också ha försämrat min copingförmåga gällande förlossningsskadan?
    Det finns väl inga säkra svar här. Illa blev det iaf. Jag försöker trösta mig med studier som visar att mammor vars anknytning initialt påverkas av förlossningsskador återhämtar den på några år. Min anknytning till barnet är redan nu mycket bättre än före operationen.
    Och när jag förmedlat min upplevelse till ansvarig klinik och fått resonera kring min förlossning undrar de om jag vill ha revansch, om jag vill föda vaginalt igen och få en bättre upplevelse. Min känsla: är det något jag vill ha revansch på så är det anknytningen. Ska jag ha ett till barn vill jag lämna bb i skick att glädjas åt mitt barn. Le mot mitt barn. Reagera på barnets signaler på ett sunt sätt. Jag vill alltså inte utsättas för barnmorskor som kör över mig och behandlar mig som ett föremål istället för som en människa med rättigheter. Och jag vill inte drabbas av en ny förlossningsskada – eller återfå besvären av den gamla. Och i dagsläget har jag ingen tillit till att förlossningsvården kan erbjuda detta. Min upplevelse var för illa, och jag har läst för mycket liknande upplevelser. Och även om jag hade beviljats ett snitt så hade jag behövt utsättas för barnmorskor igen. Vad jag läst så finns bland barnmorskor ett visst förakt mot kvinnor som inte vill föda vaginalt, och det lär inte göra saken bättre. (Här blir jag arg. Förlossningsrädsla och önskan om snitt är vanligare och kraftigare hos omföderskor med tidigare skador eller dålig förlossningsupplevelse än hos förstföderskor. Så om barnmorskorna nu vill att alla kvinnor alltid ska föda vaginalt så kan de ju köra lite självrannsakan istället, ge kvinnor stöd istället för kränkning, sy ihop dem ordentligt, lyssna när de säger nej eller säger att de har besvär, så att de får känna sig trygga och omhändertagna. Då kanske de vill föda, tom föda vaginalt, igen. Blir man överkörd, ignorerad, avvisad eller tom felbehandlad/felsydd så minskar istället trygghetskänslan, och allt blir bara ett svårläkt trauma.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *