Anknytning, amning och tidigt föräldraskap
Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.
*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.
Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.
Min anknytning till mitt barn stördes av att jag lämnade förlossningen med en smärtsam felläkt förlossningsskada, som dessutom påverkade mina toabesök, så i tillägg till smärtan fanns konstant stress över att hinna till toaletten i tid och att lyckas uträtta behoven. Min relation till mitt barn under hans första år var att mekaniskt sköta hans fysiska behov men varje gång han signallerade önskade jag bort honom, att någon kunde ta honom som orkade le mot honom, för jag ville bara krypa ihop nära en toalett och härda ut. Vården lämnade mig inget annat val initialt: ”allt ser så fint ut” sa bm på bb och på efterkontrollen, och ”vi bryr oss inte om det är trasigt just nu” och ”men det är så mycket som är helt” sa gynekologerna. Som väl är hade min son också en mycket engagerad pappa.
När detta äntligen opererats, efter en del tjat från mig, och det fysiska måendet bättrats, undrar jag om även förlossningsupplevelsen i sig påverkade anknytningen. Jag blev utsatt för en barnmorska som var nedlåtande, avfärdande, avvisande, inte lyssnade på hur jag mådde, inte brydde sig när jag försökte säga ”nej”. Jag minns hur jag till slut skrek inte i smärta, utan i frustration och förtvivlan över att mina ord inte gjorde nytta, så det var bara skrika som återstod. Jag minns att jag skrek och hoppades att någon skulle komma och rädda mig från barnmorskan. Sedan minns jag hur jag stängde av, försvann inåt för att skydda mig, blev tyst, slutade kommunicera mitt mående. Det tolkades som att jag ”lugnat ned mig”, som ”god effekt” av barnmorskans insatser. Så står det iaf i min journal. Men när min son lades på mitt bröst var jag fortsatt avstängd och kände ingenting.
Nu när smärtan och toabesöken är bättrade kämpar jag fortsatt med att komma ur avstängningen och slippa mina autonoma explosioner närhelst något påminner mig om barnmorskor och förlossning.
Och jag funderar nu på om det inte var bara smärtan som hindrade mig från att känna något för mitt barn. Kan det även ha varit den emotionella avstängning som jag smällt upp för att skydda mig från barnmorskan? Kan den avstängningen också ha försämrat min copingförmåga gällande förlossningsskadan?
Det finns väl inga säkra svar här. Illa blev det iaf. Jag försöker trösta mig med studier som visar att mammor vars anknytning initialt påverkas av förlossningsskador återhämtar den på några år. Min anknytning till barnet är redan nu mycket bättre än före operationen.
Och när jag förmedlat min upplevelse till ansvarig klinik och fått resonera kring min förlossning undrar de om jag vill ha revansch, om jag vill föda vaginalt igen och få en bättre upplevelse. Min känsla: är det något jag vill ha revansch på så är det anknytningen. Ska jag ha ett till barn vill jag lämna bb i skick att glädjas åt mitt barn. Le mot mitt barn. Reagera på barnets signaler på ett sunt sätt. Jag vill alltså inte utsättas för barnmorskor som kör över mig och behandlar mig som ett föremål istället för som en människa med rättigheter. Och jag vill inte drabbas av en ny förlossningsskada – eller återfå besvären av den gamla. Och i dagsläget har jag ingen tillit till att förlossningsvården kan erbjuda detta. Min upplevelse var för illa, och jag har läst för mycket liknande upplevelser. Och även om jag hade beviljats ett snitt så hade jag behövt utsättas för barnmorskor igen. Vad jag läst så finns bland barnmorskor ett visst förakt mot kvinnor som inte vill föda vaginalt, och det lär inte göra saken bättre. (Här blir jag arg. Förlossningsrädsla och önskan om snitt är vanligare och kraftigare hos omföderskor med tidigare skador eller dålig förlossningsupplevelse än hos förstföderskor. Så om barnmorskorna nu vill att alla kvinnor alltid ska föda vaginalt så kan de ju köra lite självrannsakan istället, ge kvinnor stöd istället för kränkning, sy ihop dem ordentligt, lyssna när de säger nej eller säger att de har besvär, så att de får känna sig trygga och omhändertagna. Då kanske de vill föda, tom föda vaginalt, igen. Blir man överkörd, ignorerad, avvisad eller tom felbehandlad/felsydd så minskar istället trygghetskänslan, och allt blir bara ett svårläkt trauma.)