Kroppen
Alltså, det här är med kroppsuppfattning. När jag var nyförlöst hade jag en slags bubblande panikkänsla över att ha en helt främmande kropp som inte alls kunde kännas igen som min. Nu är jag tillbaka i en kropp som känns igen, men jag får jobba med att nyetablera mig i den. Vad är fortfarande föränderligt och vad kommer vara så här nu, efter tre barn? Jag har svårt att veta vad jag har för klädstorlek och jag har väldigt svårt att klura ut vad jag vill ha för slags badkläder i sommar. Håravfallet har börjat lugna sig och jag har nog utan att överdriva tappat 50 % av allt mitt hår. Har kapat av det nu.
Magen
Magen är också ett kapitel för sig. Jag har konstig känsel på ena sidan av magen, som inte stör förrän vid beröring. För då gör endast lätt beröring ont. Det intressanta är, att när jag får träningsvärk i magmusklerna däromkring, så blir det någon slags förstärkning av min andra smärtupplevelse. Jag tolkar det som att det är smärtsignalering inom samma dermatom som på något sätt ger en pluseffekt. Men jag vet inte. Det stör inte så mycket, utan är mer “kropps-konstigt”.
Amningen
Alltså, den här symbiosen mellan mig och Waldo. För en månad sedan hade vi börjat mer med mat för Waldo, men jag kände att jag fortfarande ammade lika mycket. På en månad har hänt så mycket med Waldo, och då även med mig. Han äter en stadig frukost, lunch och middag och något eller några mellanmål. Där emellan ammar han nu 2-3 gånger per dag och 1-2 gånger per natt. Det innebär VÄLDIGT mycket glesare amning, mindre bröst och… ta Da! Återkomst av mens. Tillbaks i hela den snurran med toppar och dalar, hud som beter sig annorlunda och humör som lever litegrann sitt eget liv.
Bäckenet
Jag är smärtfri i stort. Kan springa och promenera obegränsat, men jag fick alltså välja bort att bära Waldo under promenader till fördel för att smärtan skulle “läka ut”, verkar det som. Det jag har kvar är att det gör jätteont att ligga på rygg på hårt underlag, när bakre bäckenlederna får tryck på sig. Och av någon anledning gör det ont att krypa.
Handlederna
Handlederna är inte bra, dock. De blev liksom sämre nu bara sista veckan igen. Jag tror att det är mitt myckna pysslande som triggat igång det. Wilfred fyller år snart och vi ska ha temakalas. Jag har svårt med alla slags långvariga grepp verkar det som, oavsett om det är bebis, pocketbok eller sax och pensel.
Jobb
Waldos sjätte månad var väldigt lugn på jobb-fronten och det var njutigt. Jag har haft en del att göra med böckerna som är på gång, men jag har inte haft så mycket jobb borta hemifrån. Det har varit mysigt att kunna fokusera på att njuta och gå långa barnvagnspromenader i vårvädret. Nu i maj har jag mina sista jobbuppdrag tillsammans med Waldo och jag är en liten aning nervös. Han är större, mer motoriskt utvecklad och kanske mer mammig/blyg nu än för någon månad sedan. Jag tror att det kommer gå bra, men kanske vara något mer jobbigt än tidigare. Han har varit en riktig glidar-bebis att jobba med hittills.
Trötthet
Faktiskt, att få ungefär hälften så många amningsuppvak på nätterna är ju UNDERBART. Jag sover bra, tycker jag!
Mens?
Ja, som jag nämnde förut så har mensen återkommit. Det är okej. Sju månader postpartum är tidigare än annars, men med ett Waldo-matvrak så är det knappast en överraskning.
Hur mår du?
Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!
Efter en helvetisk graviditet fick jag äntligen föda mitt andra barn i onsdags. En snabb förlossning som började med vattenavgång och 2,5h senare var han ute. Post partum-kroppen är ju ett kapitel för sig, men hellre den än den gravida kroppen. Med all respekt till alla de som inget hellre vill än att just bli gravida, så mår jag så uselt dåligt av att vara gravid, både fysiskt och psykiskt. Det kommer inte bli en trea för mig. Kan inte utsätta varken mig själv eller min familj för det igen.
Nu längtar jag bara till att amningen ska göra mindre ont och att foglossningen ska ge med sig! Längtar så till att börja kunna ta promenader och sakta men säkert börja bygga upp denna sargade kropp igen.
Jag känner igen mig. Min första graviditet var oväntat bra och graviditetsledigheten på slutet var som semester. Tredje graviditeten (nummer två slutade i missfall) var ett långt helvete, jag var deprimerad från vecka 8 och fick medicin och psykologkontakt först efter vecka 15. Dessutom går jag upp extremt mycket i vikt som gravid, dagen innan sista förlossningen så vägde jag 35 kilo mer än innan andra graviditeten. Nu är sambon steriliserad så det blir som tur är inga fler barn.
På ett sätt känns det skönt att man inte är ensam av att må dåligt, samtidigt önskar man inte sin värsta fiende samma skit. Borde man inte få må så bra som möjligt när man fortplantar sig? Evolutionen har gjort en miss här helt enkelt 😉
Någon av oss ska också knipsa. Jag är inne på att det blir jag, IFALL vi separerar så känns det dumt att han ska göra det. Men vi ska smälta detta först och komma ur dimman innan vi fattar något beslut.
Med en bebis på snart 10 månader är det full rulle. Hon är väldigt självständig nu när separationsfasen har ebbat ut, det är skönt att man kan lämna henne i ett rum och hon roar sig själv. Mannen har precis steriliserat sig så fler barn blir det inte, vi tycker att det räcker med de vi har. Han får inte lyfta tungt och kan inte springa, helt perfekt kombo med en pappig 3,5-åring -.-
Jag har sakta börjat förlika mig med att jag kanske aldrig kommer vara samma storlek som för två år sedan. 35 kilos viktuppgång gör en hel del med kroppen och jag känner att gymtiden blir knapp med två små barn och skiftarbete 🙁 Förhoppningsvis löser vi det med ett litet hemmagym snart, och så är ett utegym planerat i området.
Jag går in i vecka 30 idag och bb-väskan blev klar igår! Längtar och längtar! Allt blir tyngre och tyngre. Har redan gått upp till min normala slutvikt märkte jag när jag provade vågen hos bm förra veckan. Om det blir en varm sommar kommer jag med andra ord få det jäääävligt jobbigt! Kroppen mår rätt okej, eller snarare det kunde varit värre! Vet ju av tidigare erfarenheter vad som hade kunnat slå till nu, hehe. Varje graviditet unik och varje förlossning unik. Vilket både oroar mig och glädjer mig. Har verkligen inte sett framemot en till förlossning, men bara för att målbilden börjar kännas verkligare nu känns det mer “bring it on” då! Vill ju ha min bebis. 🙂
Jag är gravid i v 36 med nr 3. Jobbar min sista vecka nu! Känner mig tung och trött, men ändå vid gott mod. Känner dock att jag inte har fått längta lika mycket efter den här bebisen. Ska ägna mina lediga veckor åt att packa väska och förbereda min målbild inför förlossningen. Längtar efter att kunna gå promenader och typ ligga på vilken sida jag vill i sängen. Och längtar efter min bebis! Tänk bebis!!! Sen ska vi ha en lugn sommar och kitta ihop oss som familj.
Tycker du är himla grym som kommit igång så bra med löpningen och va skönt att det känns bra! Hoppas det är ok att jag kommer med en fråga här… hoppas på dina kloka råd
Jag längtar något enormt efter att springa men jag känner helt ärligt inte att jag vet när jag ska våga testa!
Är en av de där som dras med symfysproblem…. efter förra gravdiditeten började jag smygjogga typ efter 5 mån. Hade sen haft besvär av fogen sen dess i princip. Sprang lite innan jag blev gravid igen men blev aldrig bra, så fort jag ökade distans el fart så blev det värre. Denna gång har jag väntat längre och inte vågat testa än. Klarar göra utfall och de fleste styrkeövningar. Ej vågat hoppa och föreställer mig att fogen ska explodera om jag skulle testa göra nån adduktionsövning med vikt så det har jag inte provat.
Vet att man säkert kan prova och sen utvärdera, men då undrar jag om det finns risk att man då förvärrar det? Kan man testa springa utan risk för att man kastas bak i läkningsprocessen? Känns dumt om man testar springa, det blir värre och så tar det 3 mån innan det är ok men om man hade väntat 1 mån så hade det vart ok. Förstår du tankarna? Finns det nån “checklista” på grejer man borde kunna göra innan man är redo att testa springa?
Sprang liksom fjällmaraton före första graviditeten och är rädd att jag aldrig kommer kunna göra det igen. (Hör om kvinnor som känner av symfysen efter 25 år liksom!)
Skitnervös inför detta! Vill så gärna springa men vill varken starta för tidigt eller vänta “onödigt” länge…
Tack för en kanonblogg
Oj, glömde skriva att det är 8,5mån sen förlossningen nu (snitt)
Kan återkomma med ett blogginlägg om det, men tillsvidare – har du sett den här inläggsserien? https://bakingbabies.se/2016/10/20/en-serie-om-lopning-efter-graviditet/
Intressanta reflektioner! Är själv 16 månader post partum med första barnet & gravid v 23 med andra. Kroppen är fantastiskt medgörlig, märker knappt av graviditeten förutom att jag känner mig plufsig åt alla håll & har mage. Är nu på semester och promenerar en massa + värme + icke-fotriktiga sandaler utan att det blir jobbigt i kroppen. Jag är så tacksam!
(*märker knappt av graviditeten nu när den otroliga tröttheten gett med sig och illamåendet håller sig i bakgrunden. Första månaderna var inte såna.)
Tack för en fantastisk, pedagogisk och kunskapsbaserad blogg! Har läst så mycket i den under graviditet och efter förlossning med mitt första barn som nu är snart fyra månader. Också en liten morgonpigg varelse som vaknar klockan 6 varje morgon