Urinläckage hos barn
Urinläckage hos barn, att barnet kissar på sig, kan visa sig på olika sätt. Vissa barn har svårt att hålla tätt dagtid, andra kissar på sig på natten. En del har båda delarna. I den här artikeln går vi igenom varför detta händer, hur vanligt det är och vad man kan göra åt det, hos i övrigt friska barn.
Varför kissar barn på sig?
Det finns många möjliga orsaker till urinläckage hos barn. Oftast rör det sig inte om något anatomiskt fel, utan om en fördröjning eller störning i utvecklingen av blåskontrollen. Här är några vanliga orsaker och bidragande faktorer:
Omogen blåskontroll
Barns nervsystem och blåsans signaleringsförmåga mognar i olika takt. Det är normalt att småbarn inte är hundraprocentigt torra. De flesta barn blir torra dagtid mellan 3–4 års ålder, men nattlig kontroll kan dröja längre. Vid 5 års ålder är ungefär 80–85 % torra på natten, vilket betyder att 15–20 % fortfarande kissar i sängen. Även vid 7 års ålder kan runt 10 % fortfarande kiss apå sig på natten, och vid 10 års ålder cirka 5 %. Det finns alltså ett ganska stort spektrum av normal utveckling. Barnets mognadstakt kan helt enkelt vara lite långsammare än genomsnittet, och under tiden inträffar olyckor.
Djup sömn
Många föräldrar vittnar om att deras barn sover så djupt att de inte vaknar om de är kissnödiga. Vissa barn har svårare att vakna av blåssignaler på natten. Kombinerat med att natten innebär hög urinproduktion (speciellt om barnet dricker mycket på kvällen eller har hormonnivåer som gör att de producerar mer urin nattetid) kan sängen bli blöt.
Liten blåsa eller trängningsproblem
En del barn har en överaktiv blåsa, vilket innebär att blåsan drar ihop sig och ger kissnödighetssignal även vid små volymer. Det kan leda till plötsliga, starka trängningar som är svåra att kontrollera, och ibland läcker urinen ut innan barnet hinner till toaletten. Överaktiv blåsa kan ligga bakom både dag- och nattläckage. I andra fall kan barnet ha en anatomiskt lite mindre blåsa eller bara inte vara uppmärksam på signalen om kissnödighet förrän det är för sent.
Vanor och beteenden
Vissa barn är så uppe i lek och aktivitet att de håller sig in i det längsta. De kanske hoppar omkring och korsar benen istället för att gå på toa direkt. Sådant beteende kan leda till olyckor eftersom de väntar för länge. Även motsatsen förekommer, att barnet går väldigt ofta för säkerhets skull. Detta kan störa blåsans naturliga kapacitet gneom att blåsan vänjer sig vid att inte fyllas ordentligt. Båda ytterligheterna kan bidra till problem.
Förstoppning
Tarmens och blåsans funktion hänger ihop. En rejäl förstoppning kan mekaniskt trycka på urinblåsan och minska dess kapacitet, eller störa nerverna som skickar signaler. Dessutom kan en full ändtarm trigga överaktivitet i blåsan. Studier betonar att förstoppning och dagliga urinläckage bör behandlas parallellt. Man börjar ofta med att behandla förstoppningsproblematiken eftersom det ofta förbättrar urinläckaget. Många föräldrar blir förvånade över hur mycket bättre barnets kisseri kan fungera när magen kommit igång regelbundet.
Stress och psykologiska faktorer
Stora förändringar eller stress kan ibland utlösa sekundär enures, dvs. att ett barn som varit torr börjar kissa på sig igen. Då gäller det att hantera grundorsaken (minska stressen) samtidigt som man stöttar barnet i toaträningen. Det är viktigt att påpeka att barn inte gör detta med flit. Skuldbelägg aldrig barnet.
I sällsynta fall kan urinläckage bero på medicinska orsaker som urinvägsinfektion, diabetes (om barnet dricker och kissar ovanligt mycket), missbildningar i urinvägarna eller neurologiska tillstånd. Sådant brukar dock utredas av läkare. Här fokuserar vi på de funktionella och vanligaste orsakerna ovan.
Vad kan man göra åt det?
Glädjande nog finns det effektiv hjälp att få för barn som har urinläckage. Behandlingen brukar anpassas efter om det gäller nattväta, dagtidssymtom eller båda. Här går vi igenom de vanligaste och mest rekommenderade åtgärderna.
Uroterapi
Uroterapi innebär oftast att man utan mediciner eller kirurgi hjälper barnet till bättre blåsvanor. Det inkluderar regelbundna toabesök (till exempel att barnet får en klocka som påminner dem att gå och kissa varannan timme under dagen), goda dryckesvanor (dricka lagom mycket utspritt över dagen, undvika överdrivet mycket kvällsdrickande samt att minska drycker som kan irritera blåsan som koffein eller söta kolsyrade drycker), och att se till att eventuell förstoppning behandlas. För många barn kan dessa åtgärder i sig lösa problemet.
Uroterapi kan ses som en blåsträning där målet är att återställa normala fyllnads- och tömningsmönster. Det kräver tålamod, ibland håller man på i månader, men både barn och föräldrar brukar vara motiverade eftersom kontinensproblemen påverkar livskvaliteten så pass mycket.
Enureslarm (kisslarm)
För nattväta hos barn över cirka 6–7 år anses enureslarm vara den mest effektiva behandlingen. Det är ett litet larm som fästs i underkläderna eller läggs i sängen och som tjuter/vibrerar vid första droppen urin. Tanken är att barnet ska vakna precis i början av en kissning och lära sig koppla signalen från blåsan till uppvaknandet. Larmträning tar tid (ofta 8–12 veckor), men har visat sig ge varaktiga resultat för många. Det kräver engagemang från familjen, men på sikt lär sig barnet självt. Ungefär två tredjedelar av barnen blir torra med larm, och risken för återfall är lägre än med medicin.
Läkemedel
Det finns mediciner som minskar urinproduktionen nattetid som kan hjälpa vid nattväta. Då underlättas problemen genom att urinmängden minskar, men problemet är att effekten ofta är tillfällig. När man slutar med medicinen kommer enuresen tillbaka hos många. Därför rekommenderas medicin ofta som komplement eller i specifika situationer så som vid läger, övernattningar, snarare än som ensam lösning. Vid daginkontinens orsakad av överaktiv blåsa kan ibland blåsdämpande medicin användas, men precis som med all medicinering vägs nyttan mot biverkningar. Generellt försöker man alltid med uroterapi och träningsmetoder först.
Bäckenbottenträning
För vissa barn med daginkontinens, särskilt de med svårigheter att tömma blåsan fullständigt eller de som omedvetet kniper istället för att slappna av när de kissar, kan bäckenbottenträning och -avslappning vara värdefullt.
Forskning visar att bäckenbottenträning kan vara effektivt även för barn. Till exempel har man sett att övningar baserade på knip- och slappna-av-tekniker kan förbättra både trängningsinkontinens och ansträngningsläckage hos barn. Bäceknbottenträningt är långtråkigt och något diffust, så det behöver vara rätt barn i rätt ålder som får denna rekomendation.
När ska man söka hjälp?
En bra tumregel är att söka hjälp om barnet själv eller familjen upplever problemet som belastande. Rent medicinskt brukar man säga att enures (sängvätning) före 5 års ålder inte behöver utredas, men om en 7-åring fortfarande kissar på sig regelbundet, särskilt om barnet mår dåligt över det, är det klokt att kontaktavården för råd. Detsamma gäller om ett barn över 5 år har frekventa dagläckage. Tidig insats kan förhindra onödigt lidande. Även fall av sekundär enures (att ett barn som varit torr i minst 6 månader börjar kissa på sig igen) bör kollas upp för att utesluta infektion eller andra orsaker.
Urinläckage hos barn
Urinläckage hos barn är vanligt och i de flesta fall en del av utvecklingen. När problemen blir ihållande finns det mycket man kan göra åt det. Med tålamod, stöd och rätt insatser finns goda chanser att hjälpa barnet bli torrt och därigenom förbättra både självförtroende och livskvalitet för hela familjen. Testa det ni kan hemma, men sök också vård om det känns för svårt.
Finns det några studier på barns användning av studsmatta och hur det påverkar deras bäckenbottenhälsa med avseende på ansträngningsläckage?
Hej!
Ja, det finns flera studier på just detta, men dte handlar allra mest omntrampolinträning hos gymnaster. Där ser man att ansträngningsläckage är faktiskt ett av de tydligaste exemplen på hur högimpaktaktivitet kan påverka bäckenbotten redan i unga år.
Forskningen visar att upp till 80 % av unga kvinnliga trampolinister upplever urinläckage under träning, ofta efter några års regelbunden hoppning. I uppföljningsstudier har nästan hälften fortsatt besvär i vuxen ålder, även om de slutat träna. Risken ökar med intensitet, träningsfrekvens och antal år efter mensdebut. Det finns också en hypotes om att hård träning tidigt kan påskynda symtom som annars skulle ha kommit senare i livet.
Så även om studsmatta i sig inte är farligt, vet vi att upprepade, kraftiga stötar kan belasta bäckenbotten på ett sätt som ökar risken för ansträngningsinkontinens hos vissa barn och ungdomar, framför allt tjejer som hoppar mycket och ofta. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de flesta hoppar lekfullt och i korta stunder, vilket sannolikt inte innebär någon större risk. Hade jag själv haft döttrar och en studsmatta hade jag begränsat deras hoppande i tid/dos.
Vården vid urininkontinens hos barn och vid förlossningsskador har en sak gemensamt, det är att man får höra att det är normalt och så får man ingen hjälp. Även om det är normalt att inte vara torr före 6 års ålder så blir det stora problem när ett barn kissar ner sig helt ca 10 ggr per dag, konstant har blöta kalsonger och får smärtsamma hudbesvär, kissar ner alla möbler, inte kan gå till kompisar och leka utan att vi föräldrar är med och har koll på toabesök , täta ombyten m.m. Och all tvätt som behöver tvättas varje dag. Under vintern behövs fyra overaller. Ännu större blir problemet när ens barn börjar förskoleklass med dessa besvär. Jag önskar så att vi föräldrar hade kunnat få regelbunden rådgivning för att göra situationen så bra som möjlig. Exempelvis hur gör man med rådet att kissa var 2-3e timma när ens barn har hunnit kissa ner sig helt 2-3 ggr på de timmarna. Att lämnas ensam med att behandla sitt barns eventuella förstoppning, som inte avhjälpte besvären, är oerhört frustrerande. Barn- och ungdomsmottagningen hänvisar till primärvården och primärvården säger att det är normalt.
Hej! Jag förstår precis vad du menar. Ja, det kan vara vanligt upp till skolåldern, men det betyder inte att man ska stå ensam med konsekvenserna. När ett barn kissar på sig ofta, får hudbesvär och påverkas socialt är det inte längre normalt utan något som kräver utredning och stöd.
Behandlingen borde vara mycket mer än det du beskriver, det behövs en plan för toalettvanor, tarmfunktion, vätskeintag och ibland hjälpmedel eller medicinering. Att ni föräldrar blir lämnade utan uppföljning är inte rimligt.
Även om besvären är vanliga betyder det inte att de ska ignoreras. Barnet behöver hjälp och ni behöver stöd.