Den gravida kvinnan känner sin egen kropp bäst
Med jämna mellanrum blir någon tränande känd medieprofil gravid. Hon postar bilder när hon tränar. Och kommentarerna låter inte vänta på sig. Många hejar och peppar, men det kommer också ett gäng hyttande nävar och varningens fingrar. Jag blir ibland intaggad med uppmaningen om att ge råd eller prata någon till rätta.
Jag tänkte bara börja med det vetenskapligt förankrade påståendena om gravidträning
Alla kvinnor med okomplicerade graviditeter är rekommenderade att träna. Träningen ska ligga på en lagom nivå och göra personen varm, andfådd och lite svettig men får gärna vara i ett ”prat-tempo” om det är konditionsträning. Det kan av flera olika anledningar vara jobbigare att träna under graviditeten än annars, men det är säkert, ofarligt och dessutom hälsofrämjande för både mamma och barn. Dykning och kontaktsporter med risk för våld mot magen är några av de få träningsformer som avråds ifrån. Så även konditionsträning på över 90 % av maxpuls samt ryggliggande övningar eftersom de innebär en viss risk för inklämning av ett viktigt blodkärl.
Om graviditeten är komplikationsfri och kvinnan för övrigt frisk, klarar den gravida kroppen av de fysiologiska kraven som träning på moderat intensitet ställer utan bekymmer. Träning av moderat intensitet är inte en riskfaktor för barnet eller moderns hälsa.
Okej, så långt är ni med va?
Jag tänker att de hyttande nävarna och varnande pekfingrarna i kommentarsfälten på sociala medier kanske på individnivå handlar om omtanke. Men de påvisar också ett strukturellt fenomen som inte är helt okej.
Varför oförmyndiga en gravid kvinna med att varna henne för träning?
Hon är ju själv där? Hon lever själv i sin kropp. Den gravida älskar troligen sitt ofödda barn högt. Hon kommer inte utsätta sig för några risker. Hon är själv där i sin gravida kropp med sitt foster strax under hjärtat. Det är hon som känner både pulsökningen och barnets rörelser. Hon förnimmer, hon värderar, hon prioriterar. Hon dricker vatten, hon andas, hon vilar. Och hon fotograferar kanske sin träning, i en känsla av triumf. Jag finns kvar, jag är inte bara en gående kuvös. Jag anstränger mig, vi lever, jag tar hand om oss. Det är inte en inbjudan till ifrågasättande.
Om du tänker att en gravid kvinna mår bäst av att ta det lugnt är det okej.
Du får tänka det. Men det är också något bakåtsträvande, litegrann som att påstå att jorden är platt. Vi vet med stor vetenskaplig grund att det inte är farligt för gravida kvinnor att träna. Du har rätt till dina åsikter, men om de åsikterna är starkt formade kring fördömande av någon annan gör du faktiskt bäst i att hålla dem för dig själv.
En gravid kvinna är inte sjuk.
(Missförstå mig inte nu – jag vet att graviditeter kan vara pissiga. Läs bara min årskrönika från 2018…) . Men en välmående gravid kan leva vidare som en frisk kvinna gör. På sitt eget självvalda vis. En kvinna som har komplikationer som gör att hon inte bör träna kommer inte utsätta sig för några dumma risker. En graviditet kan innebära så mycket oro och ångest ändå. Vi behöver inte överföra våra egna rädslor till någon annan.
Det finns naturligtvis kvinnor som behöver råd råd och vägledning angående specifika övningar eller idrotter under en graviditet. Jag påstår inte att alla faktiskt vet exakt allt. Men jag vet också att folk är oändligt duktiga på att själva söka reda på information de behöver. Vi behöver sällan ge människor råd de inte efterfrågat. Och om de vill ha konkreta råd av en fysisk person kommer de leta upp den mest lämpade personen. Vilket inte behöver vara varken du eller jag.
Skäms ni som skäller på gravida kvinnor som tränar!
Ps: Här ovan skriver jag påståendet att en gravid kvinna inte är sjuk. Jag har resonerar ganska mycket mer om just det begreppet från lite andra perspektiv:
Graviditet – hälsa och sjukdom
Bäckensmärta och sjukskrivningar
Om du vill läsa mer om gravidträning på bakingbabies:
Puls och träning under graviditet
Det här inlägget publicerades först 2019 och uppdaterades 2022.
Så bra inlägg. Träffade mig i hjärtat. Vill lägga till att detta även i allra högsta grad gäller även angående mödrar till små barn som tränar och prioriterar det och njuter av det. Och blir ännu starkare föräldrar många gånger både mentalt o fysiskt!
Ja, folk (oftast kvinnor faktiskt) borde skämmas lite sådär generellt för att ha så himla mycket åsikter/goda råd/sanningar/tyckande om andra kvinnors moderskap. Undra om man någon gång i livet är så utsatt för andras tyckande som när man är gravid/mamma?
Själv kunde jag inte träna. Jo, fysiskt kunde jag faktiskt ha tränat till v 39 skulle jag tro. Men mentalt gick det inte. Jag blev så deppig av att gå till gymmet tre ggr i veckan och bara bli sämre och sämre o sämre. Fy så hemskt. Jag la av innan jag bröt ihop helt. Det hjälpte inte att tänka förnuftigt ens. Ingen logik funkade på det psyket då. Nu är det bättre, nu är jag ikapp igen =)
Jag har inte tränat alls, däremot har jag byggt förråd, gjutit cement och grejat under graviditeten. Dessutom har jag ett hus som behöver att jag eldar för att hålla värmen. Min graviditet har varit fantastisk! Inga bekymmer överhuvudtaget, det var först när magen blev större som det blev tungt att bära. Självklart har jag anpassat efter bäbis men eftersom jag lever själv måste somliga saker göras. Jag försökte invänta hjälp eftersom alla sa att någon annan skulle spika sista takpappen eller bygga vedbod eller såga och bära brädor. Men det var ju ingen som hade tid. Alltså gjorde jag det själv, med säkerhetstänk och i mindre omfattning än jag gjort som ogravid. Och det gick bra, bäbis är glad (och trivs lite för bra i magen, fyra dagar över tiden) och jag är glad. Däremot blir jag tokig på alla som talar om för mig vad jag kan och inte kan göra. Det är min kropp, mitt barn och mitt liv och jag som vet bäst. Om de kommer med välgrundade argument kommer jag att lyssna och överväga men i slutänden göra det som är bäst för mig och mitt barn.
Jag håller med! Dock är jag tudelad eftersom att mina besvär mest troligt uppkommit av av att jag inte hållit igen vid träningen och att jag var så omedveten om vilken påfrestning det var för bb. Jag gick igenom nästa större delen av min graviditet tänkandes att “om ryggen mår bra, mår jag bra”. Med det sagt så säga vad andra kan och inte kan göra tycker jag är tokigt. Men försöka förmedla en “uppmärksamhet på bäckenbotten innan det är försent ” -helt ok i min mening.
Precis, det är en oerhört fin gräns.