Hur kommer den andra förlossningen bli?
Mina patienter går ju ofta hos mig för att de tidigare haft en förlossningsskada, och för dem ligger frågan om nästa förlossning oftast överst. Kommer det bli värre? Kommer jag få nya skador? Jag ska försöka svara på vad forskningen säger om detta, men även zooma ut lite och ge en översikt över vad som kan skilja sig mellan din första och andra förlossning.
Några andra frågor jag ska försöka besvara är:
- Kommer den andra förlossningen att gå snabbare?
- Hur stor är risken för en ny förlossningsskada om jag fick en vid första förlossningen?
- Ska jag be om kejsarsnitt istället för att föda vaginalt?
- Vad kan jag göra för att minska risken för bristningar och bäckenbottenskador?
Hur blir den andra förlossningen?
Den andra förlossningen beskrivs ofta som en annorlunda upplevelse jämfört med den första. För många blir den andra förlossningen snabbare och lättare. Forskning visar att omföderskor ofta har ett snabbare förlopp jämfört med förstföderskor. Detta beror på att livmoderhalsen och förlossningskanalen redan har varit med om en förlossning, vilket gör att kroppen snabbare kan anpassa sig till förlossningsprocessen. Trots att förlossningen kan gå snabbare upplevs smärtan ofta som lika intensiv. Däremot kan omföderskor vara bättre förberedda och känna att de har mer kontroll, vilket kan påverka smärtupplevelsen positivt. Forskning har också visat att omföderskor inte behöver medicinsk smärtlindring i samma utsträckning som förstföderskor, delvis eftersom förlossningen ofta går snabbare.
Hur kommer det kännas?
Vid en andra förlossning upplever de som haft en bra första förlossning ofta mindre rädsla och mer kontroll jämfört med sin första förlossning. En tidigare positiv upplevelse kan bidra till en tryggare känsla, medan en tidigare svår förlossning kan leda till oro eller behov av mer stöd.
Hur stor är risken för skador?
Risken för större bäckenbottenskador eller förlossningskomplikationer är ofta generellt lägre andra förlossning. Studier visar att de flesta allvarliga skador, som analsfinkterskador och levator ani-skador, oftast uppstår vid första förlossningen. Om du fick en sfinkterskada vid din första förlossning är risken för en ny skada vid andra förlossningen cirka 8,4 %. Däremot kan symtom som urinläckage eller bäckenbottensvaghet kvarstå eller försämras vid fler födslar. Risken ökar om barnet är stort, utdrivningsskedet är mycket kort eller långt, om man använder sugklocka.
Barnet fixerar sig senare
Vid en andra graviditet händer det ofta att bebisen sjunker ner och fixerar sig i bäckenet senare än vid den första graviditeten. I vissa fall sker fixeringen inte förrän under själva förlossningen. Detta beror på att bäckenbotten och livmodermuskulaturen redan har genomgått en förlossning och därmed är mer flexibla.
Det gick ju så bra förra gången…
Om den första förlossningen var okomplicerad är sannolikheten hög att även den andra förlossningen går smidigt. En tidigare vaginal förlossning minskar risken för förlossningskomplikationer och instrumentell förlossning vid nästa födsel.
Det gick ju inte så bra förra gången…
Generellt sett är risken för svåra bristningar och förlossningsskador lägre vid den andra förlossningen jämfört med den första. Det beror på att vävnaderna redan har sträckts ut och är mer förberedda. Förloppet är också ofta snabbare. Dessa två saker ihop gör att sannolikheten för att få en bättre upplevelse ofta är stor.
Om den första förlossningen var traumatisk eller resulterade i långsiktiga problem kan det dock vara viktigt att diskutera förlossningsplanen noggrant med barnmorska och läkare. Studier visar att tidigare traumatiska förlossningar kan påverka upplevelsen av den andra förlossningen och öka rädslan, men också att stöd och information kan göra stor skillnad.
Eftervärkarna kan vara jobbigare
Eftervärkar är sammandragningar som hjälper livmodern att dra ihop sig efter förlossningen. Dessa kan vara starkare vid en andra förlossning jämfört med den första, eftersom livmodern har förlorat en del av sin elasticitet och behöver arbeta hårdare för att dra ihop sig. Oxytocin som frisätts vid amning kan ytterligare förstärka dessa sammandragningar.
Även om jag aldrig kan ge svar som garanterat gäller en specifik individ, är mina svar på frågorna från artikelns början så här:
Kommer den andra förlossningen att gå snabbare?
Ja, den andra förlossningen går oftast snabbare än den första. Forskning visar att både öppningsskedet och utdrivningsskedet ofta är kortare vid en andra vaginal förlossning.
Hur stor är risken för en ny förlossningsskada om jag fick en vid första förlossningen?
Om du fick en stor bristning, en så kallad sfinkterskada, kan risken att drabbas igen vara något högre än om du inte fick en sådan stor skada. I övrigt brukar man säga att man får den största skadan första gången. Sannolikt får du en mindre bristning andra gången, jämfört med första.
Ska jag överväga kejsarsnitt istället för vaginal förlossning?
Det beror på din tidigare förlossningsupplevelse och eventuella komplikationer. Om du hade en allvarlig bristning vid din första förlossning kan en individuell bedömning göras. Då försöker man avgöra om vaginal förlossning är bra, eller om ett kejsarsnitt vore bättre.
Vad kan man göra för att minska risken för bristningar och bäckenbottenskador?
Manuella metoder för att skydda mellangården under utdrivningsskedet minskar risken för allvarliga bristningar. Man vill också gärna att krystfasen ska vara lagom lång och kontrollerad (varken för snabb eller för utdragen). Det här är saker som barnmorskan har ansvar för. Du själv kan förbereda kroppen med hjälp av massage i förväg.
Läs mer om detta här:
Bäckenbottenmassage för att minska bristningar
Hur kommer den andra förlossningen bli?
Dela med er av era erfarenheter i kommentarsfältet!
Jag fick skador på grad 2 vid min vaginala förlossning och syddes länge efteråt. Barnmorska och läkare lagade en muskelskada i mellangården och vad jag uppfattade som rätt omfattande skador inuti. Jag har nu inga besvär. Hur ser risken för nya skador ut när det troligen är mycket ärrvävnad i förlossningskanalen?
Hej! Även för dig som fått en mer komplicerad grad 2-bristning (låter det som) brukar man säga att det ändå är sannolikt att du fick din största skada första gången. Ärrvävnad är dock mindre elastiskt än omkringliggande vävnad, och risken finns att du får en ny bristning i det gamla ärret vid en nya vaginal förlossning. Den brukar dock i regel inte bli större, och ofta inte ens lika stor/komplicerad bristning som första gången. Mvh Mia
Vet du om det finns något samband mellan igångsättningar gång 1 och 2? Jag blev igångsatt med dottern då hon aldrig ville ut så det blev ”vräkning” 10 dagar över tiden. Är det troligt att det blir så även andra gången eller är det vanligare att det startar spontant då?
Hej! Det är en bra fråga! Det finns, vad jag vet, inte jäähättemycket forskning på ämnet, men vad jag kan läsa mig till så är det lite beroende av varför man blir igångsatt. Om man gått över tiden och blir igångsatt därför finns en ökad risk att behöva bli igångsatt igen.
Det är vanligare att det upprepas, men det är absolut inte en garanti att det blir så.
Det verkar som att kroppen verkar ha vissa mönster när det gäller när och hur förlossningar startar. Om den har svårt att komma igång spontant en gång, kan det hända igen. Däremot betyder det inte att det är omöjligt att det startar spontant nästa gång.
/Mia
Får hoppas på det bästa haha. Hade en superbra igångsättning där det enda som behövdes var att de tog hål på hinnorna så vattnet gick. Sen skötte kroppen resten och bebis var ute efter mindre än 4 h. Men stor risk att det blir julaftonsbebis om det inte startar spontant och det slipper jag helst hehe
Ändå andra förlossningen efter att första slutat med kejsarsnitt? Jag upplever att de flesta uppmuntras till att försöka vaginalt andra gången, oavsett orsak till kejsarsnittet. Ja, jag vet att 70% lyckas föda vaginalt efter ett snitt, men känner att vården har svårt att ta i beaktan den enskilda individens riskfaktorer. Känner också till flera fall med sfinkterruptur vid VBAC och andra svåra bristningar vid VBAC. Om man har en traumatisk förlossning bakom sig, som slutat i snitt, och är rädd, är det verkligen värt det att försöka jobba med sin rädsla och utsätta sig för risken för skador med nr 2 då?
Hej!
Ja, det är en väldigt bra fråga. Det är helt sant att många inom vården generellt uppmuntrar till en vaginal förlossning efter ett tidigare snitt. I vissa fall är det värderingsbaserat, en åsikt om att vaginala förlossningar alltid är bäst. I vissa fall kan det ju vara det bästa för mamman eller barnet.
En stor studie från Skottland följde 47 000 kvinnor i över 20 år. De såg att kvinnor som fött vaginalt efter ett tidigare kejsarsnitt hade mer än dubbelt så hög risk att någon gång behöva opereras för bäckenbottenbesvär (framfall, inkontinens osv) än de som valde ett nytt planerat kejsarsnitt. Den totala risken var fortfarande låg, men skillnaden mellan grupperna var tydlig. Och det var bara de som faktiskt födde vaginalt som hade den ökade risken, inte de som försökte men som slutade med att få ett akutsnitt.
Så även om det går bra för många (runt 70 % föder vaginalt efter tidigare snitt), är det viktigt att väga in risken för bäckenbottenskador, speciellt om individen redan haft en traumatisk upplevelse. För en del innebär en vaginal födsel ett slags revansch som blir läkande, men för andra innebär det att ta en risk man inte önskar utsätta sig för.
Jag tänker att individen behöver få gå på sin magkänsla och sina erfarenheter, med stöd från vården.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/36413515/
Del av de besvär jag hade efter min första förlossning har tolkats av fysio som denerveringsskador i muskulaturen på ena sidan, och även om jag fortsatt märker av det så är det nu – snart tre år senare – faktiskt mycket bättre. En annan del av besvären har jag själv tolkat som pudendusneuralgi; brännande smärta i pudendus innerveringsomtåde, bägge sidor, som initialt var konstant men sakta över ett halvår blev lindrigare, kvarstod beröringskänslighet som också gradvis lindrades (kläder mot kroppen gick inte alls från början, men efter lite mer än ett år kunde jag ha jeans i några timmar innan det retats igång). Den smärtan/känsligheten känner jag av bara ibland nu (ibland om något klädesplagg sitter skevt, ibland efter toabesök).
Jag har förstått att en denervering riskerar försämras av en till vaginal förlossning (läst att det alltid vid vaginal förlossning sker en viss denervering, men inte alltid så pass mycket att det ger besvär), och att för varje ny skada mot innerveringen blir återhämtningen något sämre, även över lång tid. Men gällande pudendusneuralgin har jag svårare att hitta svar (förutom en sida där någon ”expert” ansåg att snitt rekommenderades för säkerhets skull). Speciellt en neuralgi som verkar, till största delen, ändå ha läkt. Hur stor är risken att den skulle återkomma vid en ny vaginal förlossning, och skulle den i så fall ha sämre chanser att läka ut? Logiskt sett riskerar det nog vara så, men hittar inte källor eller forskning på det.
Hej!
Nervsystemet har en viss förmåga till återhämtning, men precis som du skrive är den ofta långsam och ibland ofullständig.
Vid en ny vaginal förlossning finns det en generell risk för ytterligare påverkan på bäckenbottens nerver. Det gäller alla, men kanske i lite högre grad om det redan finns en tidigare nedsättning eller skada. Man kan tänka att varje ny förlossning lägger ett ”lager” till av potentiell belastning, och återhämtningen kan därför ta längre tid, eller bli mer begränsad.
Just när det gäller pudendusneuralgi som har gått i regress finns det, vad jag vet, inte mycket specifik forskning om risk att drabbas värre vid ny vaginal förlossning. De råd som förekommer, exempelvis att överväga kejsarsnitt vid tidigare neuralgi, är i stor utsträckning baserade på klinisk erfarenhet och på resonemang om att minska tryck och drag på nerver i ett redan utsatt område.
Risken för att den återaktiveras finns, men min erfarenhet är kanske inte att de flesta slutar på en ännu värre plats i livet när läkningen är väl är gjord. Men det kan ta längre tid att komma dit – och det är är det kanske inte värt.
Hej! Jag ska opereras för perineorafi och främre kolporafi om drygt två veckor. Detta efter min första förlossning, som på många sätt blev traumatisk och resulterade i problem som ska åtgärdas nu 10 mån PP. Min upplevelse av förlossningen såhär i efterhand är att jag mentalt redan var ganska skör, födde 42+0 efter igångsättning, 3h lång krystningsfas (forcerad krystning) och avslutades med sugklocka till sist. Jag upplevde att jag hade otroligt lite kontroll över min förlossning, då det kändes som att jag inte hade något val gällande interventioner, då bebis skulle ut liksom. Postpartumtiden har varit stundtals väldigt kämpig, då jag fick infektion i bristningen och som blivit en förlossningsskada (defekt läkt grad 2 och cystocele), vilket ju påverkar mitt liv såpass mycket att man väljer att operera mig nu. Sen allt annat som kommer med att vara ny förälder, amningsavslut, hitta sin nya roll i livet osv. Känns som att jag kräks ur mig allt nu om än i litet format, men det är väl en del av bearbetningen som fortfarande pågår. Jag är tacksam för din blogg!
Jag och min sambo har en önskan om ett barn till framöver. Jag har varit på PP-samtal med Victoriabarnmorska och då pratades det om noggrann förlossningsplanering under nästa graviditet. Min gynekolog sa att det inte finns några hinder att föda vaginalt nästa gång trots operationen som ska göras, men vet att det råder olika råd i olika regioner. Vi pratade även om kejsarsnitt, men att jag inte behöver bestämma mig nu.
Min undran till dig är om du träffat kvinnor som fött vaginalt efter främre kolporafi och/eller perineorafi? Hur har det gått för dem? Fick de lika stora bristningar igen eller värre? Jag går liksom i tankarna ganska ofta hur jag ska göra nästa gång, vaginalt eller snitt. Vågar jag? Är det jättestor risk att operationen på mellangården är ogjord? Ska man behöva dras med samma skit igen och eventuellt kanske inte kunna bli ordentligt lagad igen pga ärrvävnad? Det är ett jättestort dilemma jag har samtidigt som jag önskar revansch på första förlossningen. Ena dagen vill jag det ena, den andra vill jag det andra. Det är svårt att navigera i och jag förstår att jag inte kommer veta förrän jag väl behöver ta beslutet. Tack återigen för dina inlägg och tack om du orkar läsa och svara på mina frågor till dig.
Hej!
Jag hör att det är mycket för dig att bära, både fysiskt och känslomässigt, efter förlossningen.
Det är helt förståeligt att tankarna går i flera riktningar samtidigt.
Jag har träffat några som fött vaginalt efter främre kolporafi och perineorafi, men de flesta väljer kejsarsnitt vid en kommande graviditet. Det finns inte ett enda svar som gäller för alla. En del har haft fina upplevelser, utan nya bristningar eller försämring. Risken är ju dock tyvärr att symtomen kommer tillbaka, eller att operationsresultatet inte höll för belastningen. Ärrvävnad är mindre flexibel än annan vävnad, så det finns en ökad risk att spricka upp i de gamla ärren.
Du har redan gått igenom så mycket och gör helt rätt att väga de olika alternativen och fundera på vad som både är viktigt och önskvärt för dig. En vaginal förlossning kan gå bra, men det är också rimligt att vilja skydda det man har byggt upp genom operationen. Många får möjlighet att ha stöd från både barnmorska och läkare under nästa graviditet, med chans att fatta beslut om förlossningssätt när man har mer information och känner hur kroppen känns då.
Att känna ett behov av revansch är vanligt. Men det är också helt okej att välja det som känns tryggast, även om det inte ger dig den förlossningsupplevelse du hoppats på. Du kommer inte ha ”valt fel” oavsett vad du landar i. Du gör det bästa du kan utifrån en komplex situation.
Jag önskar dig all kraft och trygghet inför operationen nu, och hoppas att du får en bra återhämtning.
Med vänliga hälsningar
Mia
Jag är lite drygt två månader pp så det är fortfarande väldigt nytt. Fick en grad 3-bristning där den yttre sfinktern brast mindre än 50%. Bedövades av narkosläkare i underkroppen innan det syddes i över en timme. Fick träffa läkare och fysioterapeut på bb. Började gå korta, försiktiga promenader redan första veckan som sedan blivit längre. Hade återträff med läkare efter några veckor utöver barnmorskan. Har tagit laxerande sedan förlossning, vilket är lite störigt, och de senaste veckorna gjort lätt träning från youtube och cyklat ett par gånger för att få upp pulsen. Annars levt på med promenader och bara rörelse genom att leva livet som vanligt. Förra veckan träff med uroterapeut. Masserar nu ärrvävnaden med olja dagligen och har bokat in fysio om tre veckor för att förhoppningsvis få börja träna mer systematiskt, tills dess tar jag det lugnt. Peppar peppar, men hittills tycker jag inte att min upplevelse av förlossning eller återhämtning har varit värre än förväntat trots stor bristning. Jag tycker uppföljningen har varit fantastisk och har hittills inte märkt av något som verkar vara kvarstående men, dock kan jag inte knipa effektivt än så vet ju såklart inte om bäckenbottenstyrkan kommer att återuppbyggas men ser ingen anledning att tvivla och oroa mig för det. Trots allt detta, att livet inte verkar vara över trots större bristning, har jag funderat en hel del på kommande graviditet redan. Rent mentalt är det kämpigt och läskigt att tänka på och jag känner mig rädd att det skulle ske igen, trots att det hittills har gått bra. Jag tror jag kommer behöva jobba med att bearbeta rädsla inför nästa förlossning, men vill tacka för detta inlägg som iaf kort summerade svar på mina största frågor. Det återstår att se om jag vågar göra det igen. Tack för en bra blogg!
Hej och tack själv för att du delar med dig. Jag blir glad av att läsa om hur väl du blivit omhändertagen och hur klokt du tar dig an återhämtningen. Det du beskriver om att kroppen ändå fungerar, att vardagen flyter på, men att tankarna på framtiden känns tunga och lite läskiga, det är väldigt vanligt efter en större bristning. Det är helt enkelt dubbelt, man är tacksam över hur det ändå gick, och samtidigt rädd för att det skulle kunna hända igen.
Det är fint att du redan nu börjar formulera de tankarna på hur det mentala ska få ta plats. Det finns mycket stöd att få inför en eventuell ny graviditet, och du har redan skaffat dig en bra grund. Fortsätt lyssna in kroppen, ta ett steg i taget, och låt det få ta tid att landa i vad du vill och vågar längre fram.
Jag håller tummarna för att din återhämtning fortsätter gå fint och att du får känna dig stark och trygg!
Tack för en fantastisk blogg som varit och är min livboj under den här tiden av mitt liv.
Jag födde barn för 10 månader sedan och har sedan förlossningen inte kunnat känna mig kissnödig. Blåsan fylldes under förlossningen till över 1 l utan att jag kände det och jag urintappades. Min läkare har en teori om att nerver kan ha skadats under förlossningen och att det är därför jag inte känner av blåsfyllnad som jag borde, men det skulle ju lika gärna kunna ha med uttänjningen av blåsan att göra, tänker jag.
Under mina dystra stunder tänker jag på det här med att skaffa ett barn till. Att det skulle skada min blåsa/nerverna ytterligare. Min läkare nämnde kejsarsnitt som ett rimligt förlossningssätt i så fall. Men hur är det egentligen? Finns det risk att skada blåsan ytterligare vid ny graviditet/förlossning? Som det är nu så behöver jag ju i alla fall inte RIKa mig för att kunna kissa och det verkar som att jag tömmer det mesta (i varje fall vid undersökningar som gjorts).
Mvh Kristina
Hej Kristina,
Jag förstår verkligen din oro, och vad fint att du har fått en läkarbedömning och uppföljning. Det du varit med om är inte helt ovanligt direkt efter en förlossning. Det kallas för urinretention och är oftast en tillfällig komplikation. Det kan bero på flera saker, bland annat svullnad, smärta, ryggbedövning, oxytocinets effekt på vätskebalansen eller att blåsan blivit överdrivet uttänjd, vilket kan fördröja återkomst av känseln.
I ditt fall verkar tömningsförmågan ändå fungera, vilket är ett gott tecken. När blåsan blir extremt uttänjd kan det ta tid innan signalerna om blåsfyllnad fungerar normalt igen, men det betyder inte nödvändigtvis att nerverna är permanent skadade. Det är faktiskt troligare att det handlade om en engångshändelse, som du själv också varit inne på.
När det gäller en framtida graviditet och förlossning är det viktigt att din tidigare blåstömning nämns i din journal och tas med i planeringen. En ny vaginal förlossning innebär visserligen ny belastning, men det är inte självklart att samma problem uppstår igen. Om du däremot själv upplever stark oro, eller om det finns misstanke om att det rör sig om nervpåverkan snarare än överfyllnad, kan ett planerat kejsarsnitt vara ett alternativ att diskutera.
Det viktiga är att du får en individuell plan och att vården tar dina symtom och upplevelser på allvar.
Önskar dig all lycka framåt och en fortsatt god återhämtning.
Mia