Kategori: Vaginala födslar

Inlägg om VAGINALA FÖDSLAR

Under denna kategori hittar DU tips inför vaginala förlossningar och hur du kan förvänta dig att må efteråt. Du får praktiska tips och råd, men också vägledning om du känner att du inte mår riktigt bra.

Fysioterapi inom förlossningsvård handlar om kroppen, om smärta, om positionering och om hur återhämtningen ska vara efteråt. Här är fokus på ditt mående, inte på barnets.

Fokus ligger på vetenskapligt baserade faktatexter, men en del inlägg är mer resonerande och vägledande utifrån beprövad erfarenhet.

Välkommen att läsa!

Kan man förvänta sig en opåverkad bäckenbotten?

Om bristning sys korrekt och läker som den ska. Kan man förvänta sig att bäckenbotten blir som innan då? Bör man räkna med att bäckenbotten känns annorlunda livet ut? Jag har trasiga muskler i bäckenbotten men har ändå knipstyrka 4 av 5.

En specialist sade till mig att jag har höga krav på min bäckenbotten, att den ska klara mycket.Ska kvinnor räkna med att efter barnafödande är viss träning uteslutet….ingår det i att bli mamma? Är det dagens kvinnor som tror att kroppen blir helt återställda och vi kan leva på som vanligt?

Varför säger alla att det är naturligt att föda barn? Att kroppen klarar det? Men om bäckenbotten skadas…då känns det inte som att kroppen är gjord för det?”

Det här är viktiga och bra frågor och svaret kommer bli… svävande. Det är lika delar medicinskt som liksom filosofiskt, nästan.

Blir bäckenbotten som innan?

Nej, inte ens då bäckenbotten är helt intakt efter en förlossning eller om man förlöses med kejsarsnitt kommer den bli som innan.

Här kan du läsa mer om detta:

Bortsett från graviditeter och födslar

Bortsett från graviditeter och födslar kommer bäckenbotten dessutom att påverkas generellt av vårt åldrande. Här kan du läsa om bäckenbotttenfunktionen genom livet. Det sammanfattas också av bilden nedan.

Bäckenbotten kommer kännas annorlunda livet ut

Vi ska naturligtvis inte acceptera en alldeles för hög grad av förändringar, funktionsbortfall eller sänkning av livskvaliteten till följd av nedsatt bäckenbottenfunktion. Men ATT bäckenbottenfunktionen kommer förändras av graviditeter och åldrande är tydligt klarlagt och inget vi direkt kan påverka.

Ingår funktionsbortfall i att bli mamma?

Det är här vi kan se på saker både från ett medicinskt perspektiv och ett filosofiskt. För när det kommer till kroppar så kommer de ju successivt åldras och få påverkade och försämrade funktioner, av ålder. På ett sätt är människokroppen racklig och livet är en långsam väg mot döden. Nu låter jag jättedeppig, men så är det ju ändå. Människokroppens barnafödande ÄR också knepigt, vi har smala bäcken och stora barn med stora huvuden. Det är inte okomplicerat, hur vi än gör det.

Och vad menar vi egentligen med naturligt? Kvinnokroppen kan bli gravid, och barnet måste sedan ut. På det sättet är en förlossning ett naturligt skeende. På samma sätt som man kan säga att åldrande är naturligt. Av olika skäl kommer vissa kvinnor att bli skadade under förlossningen, så det är också naturligt. Men det innebär inte att det inte finns medicinska och andra åtgärder som kan tas till för att förhindra, mildra eller förbättra påverkan av dessa naturliga skeenden i livet.

Helst inte!

Jag tänker också att det helst inte per automatik ska ingå funktionsbortfall i att bli mamma. Alltså att allt som går för att underlätta födandet måste göras, att allt som går för att minska förekomsten av skador måste ske. Och att de skador som går att laga också ska diagnosticeras och lagas enligt konstens alla regler. Jag tror dock inte att det är rimligt att ha en nolltolerans mot förlossningsskador. Med tanke på hur kroppar och födandet är designat så verkar det svårt.

I mitt arbete är ju målet med varje patientkontakt att personen INTE ska behöva begränsa sitt liv och sina aktiviteter utifrån sin bäckenbotten. Men rent realistiskt så blir det ju inte alltid så. En person med stora levatorskador kanske inte kommer välja att ha löpning eller tung styrketräning som sin främsta träningsaktivitet längre.

Har ”dagens kvinnor” för höga krav?

Alltså kvinnor har nog i alla tider behövt ha höga krav på sina kroppar och sin fysiska prestationsförmåga. De allra flesta kvinnor i historien har behövt jobba hårt, bära tungt, arbeta långa dagar osv. Jag är ingen historiker, så rätta mig om jag har fel. Men det här med att kvinnor liksom är sköra och kan välja att vara fysiskt inaktiva, är inte det ett ganska nytt fenomen? Men nuförtiden har de flesta inte ett tungt fysiskt arbete, utan det man vill göra som belastar kroppen är mer självvalt och frivilligt.

Kvinnors fritidsintressen kan man racka ner lite på, verkar det som. Att allt som man inte MÅSTE göra är liksom lite fåfängt? Nu menar jag inte att jag tycker så, men att det kan vara en attityd hos vården och i samhället överlag. Det verkar ganska lätt för en del att förminska andras önskan och behov av att kunna vara obegränsat fysiskt aktiva.

Samtidigt – vi som jobbar inom vården är ju ständigt med olika patienter på en resa av att behöva acceptera kroppars ofullständighet. Den som får knäartros, Parkinson eller en annan långvarig diagnos kommer ju behöva ställa om efter kroppens faktiska funktionsnivå – oavsett vad man vill eller inte. Samma kan ju gälla förlossningsskador.

Är det lätt för kroppen att föda barn?

Här finns det vitt skilda åsikter. Det finns ju dem som menar att ju naturligt och ostört ett förlossningsarbete får vara, desto lättare och tryggare det blir det. Sen finns det motsatta aspekten, att förlossningar kommer vara riskabla hur man än gör, och att det är viktigt med medicinsk vård och omsorg för att optimera utfallet.

Jag tänker att det finns någon slags gråzon – vi får ju uppenbarligen ut våra barn och det går bra för många, kanske de flesta. Men det är inte lätt eller gratis för människokroppen att föda barn. Hur vi än gör kommer det alltid vara förenat med en uppsättning risker. Och att bäckenbotten påverkas negativt än en av de vanligast förekommande bieffekterna.

Kan man förvänta sig en opåverkad bäckenbotten?

Så sammanfattningsvis är det ett naturligt skeende för kroppen att föda barn men det är även naturligt att till följd av detta och av kroppens åldrande få sämre funktion i bäckenbotten. Man kan inte förvänta sig en opåverkad bäckenbotten. Därmed dock inte sagt att man inte ska göra vad som går för att laga skadade muskler och försöka upprätthålla en god livskvalitet och en fysisk aktivitet genom kirurgi och eller fysioterapi, beroende på vad man har för behov.

Om du har konstaterat trasiga muskler men vill att bäckenbotten ska fungera som innan, då har du eventuellt lite höga krav. I första hand tänker jag att det är bra att om möjligt få trasiga muskler lagade. När det som går är lagat eller återställt, då får man utvärdera vilka krav som är rimliga att ha. Och sen får man ju göra allt som går för att upprätthålla en så god livskvalitet som möjligt.

(Tack K för hjälp att resonera och tänka kring detta inlägg!)

Isbinda efter förlossning

Jag har hintat på instagram flera gånger om att förlossningsvården borde fundera ett varv kring det här med isbindor efter förlossningen. Det har nämligen verkat som att det inom övriga medicinska världen har varit en svängning IFRÅN att använda is på akuta skador, och det har varit diskussioner om att is till och med kan påverka läkningsprocessen till det sämre. Varje gång jag tar upp ämnet så får jag enormt mycket meddelanden från folk som haft oerhört goda erfarenheter av isbindor efter förlossning. Och ja: som smärtstillande är det fortfarande ansett som en god behandling.

Men, det är kanske inte så enkelt.

Det finns en översiktsartikel om kylbehandling för underlivssmärta efter förlossning. Deras slutsats är (översatt till svenska):

Det finns begränsade bevis med mycket låg säkerhet som kan stödja användningen av kylbehandlingar, i form eller isförpackningar eller kalla gelkuddar, för att lindra perineal smärta under de första två dagarna efter förlossningen. Det är troligt att samtidig användning av flera behandlingar krävs för att på ett adekvat sätt hantera detta problem, inklusive receptbelagd och receptfri smärtlindring.”

Jag kan ibland bli TOKIG på synen att födande och nyförlösta liksom BORDE stå ut med en massa smärta. Och då kan jag i samma veva tycka att det är ganska kasst att erbjuda isbehandling, om man inte också erbjuder smärtlindrande läkemedel.

Is efter kirurgi

Efter generell kirurgi vet vi att is/kylbehandling kan minska smärta, förbättra rörligheten och öka patientnöjdheten. Det är dessutom en behandling som ger få biverkningar, bara man applicerar kylan rätt.

Kryoterapi

Forskningen inom is/kyla handlar mycket om något som heter kryoterapi. Det är en medicinsk behandling som innebär korta exponeringar av extrem, kall luft, ofta under -110 ° C. Dessa låga temperaturer uppnås med hjälp av flytande kväve. När huden nås av dessa låga temperature når hudens yta snabbt minusgrader. För att omedelbart skydda kroppen skickar hjärnan sedan signaler om att begränsa flödet till blodkärl som försöker muskler och andra vävnader. Denna blodkärls-åtstrypning leder till en ökning av blodtrycket och en rad andra reaktioner i kroppen. I hjärnan frigörs noradrenalin som ger höjning av humör, uppmärksamhet och fokus och kan bidra med en upplevelse av smärtlindring. De mest eftersträvansvärda effekterna av kryoterapi gäller smärtreducering och anti-intlammatoriska processer.

Inflammationens vara eller icke vara

Inflammation låter ju rakt av negativt, eller hur? Grejen är att inflammation är ett skyddande svar på en skada, en operation eller en infektion. Inflammationen leder till en local samling av celler som kemikalier som orsakar svullnad, värmeökning, rodnad och smärta. Inflammationer kan orsaka sjukdom och åldrande av celler. Kylbehandling (bade kryoterapi och lokalt applicerad kyla) kan minska de inflammatoriska reaktionerna. Grejen är att man nu har börjat se de inflammatoriska processerna som en viktig och konstruktiv del av läkningsprocessen.

Att sätta is på något som är inflammerat, ny-skadat eller svullet är en vedertagen behandling. På senare år har man dock börjat ifrågasätta hur bra detta är. Det kan vara så att minskningen av inflammationsprocessen kan påverka läkningsprocessen negativt, fördröja återhämtningen och påverka den långsiktiga läkningen.

Mus-studier

När man i studier har kollat på skadade och is-behandlade möss har man sett att återhämtningen I musklerna blir markant försenad efter isbehandling. Även efter två veckor uppvisade de isbehandlade musklerna kvarvarande molekylära tecken på ofullständig läkning. Det här har man inte undersökt hos människor än, om jag förstått rätt.

Vad vet vi då?

Trots att is länge använts i stor utsträckning vid akuta mjuka vävnadsskador finns det faktiskt inga högkvalitativa evidens för effekten. Det finns bevis för att is ger en smärtstillande effekt men det finns alltså också nyare forskning som tyder på att is kan vara skadligt för läkning och återhämtning på grund av att undertrycka det normala immunsvaret. Den evidensen är vag vad gäller möjlighet att göra tydliga slutsatser på människor. Is, och den smärtlindring det ger, är dock bevisat positivt för möjligheten att komma igång och röra sig dagarna efter förlossningen.

Hur lång stund och hur många dagar?

Det verkar vara vedertaget att isbehandling inte längre ger någon positive effekt alls efter 48 timmar. I studier på smärta postpartum verkar isbehandling i 20 minuter kunna ge en smärtlindrande effect som håller sig 1,5-2 timmar.

Ska man is-behandla då?

Jag är tveksam. Vi har inte evidens för att isbehandling skulle vara bra på något annat sätt än för att lindra smärta. Eventuellt är det negativt för läkprocessen. Det leder mig till att tänka att det är bättre att ge rejält med smärtlindring där det behövs, och ingen is. Men inget av det här VET vi än.

Referenser

Bäckenbottentonus/vagina-föryngringsprylar

En läsar fråga om bäckenbottentonus/vagina-föryngringsprylar

I olika forum jag är med i på nätet rekommenderas en (dyr!) pryl som ska ge ”bäckenbottentoning” och föryngring med LED-teknik, för hemmabruk. Den ska stärka bäckenbotten men inte bara det utan främja kollagen och minska framfall/buktande väggar för att den bygger upp väggarna igen. Jag känner mig skeptisk men är jätteintresserad av vad du har för tankar kring denna.

Läsarfråga

Jag vill inte namnge produkten, men jag är rätt säker på att det är lätt att googla om ni är intresserade av vilken produkt som menas. Vi hamnar i ämnet ”vaginal revjuvenation” och jag har nämnt det i ett inlägg här.

Vaginal revjuvenation

Begreppet omfattar procedurer för att minska vidden i vagina. Här är vi alltså inom ett område som är besläktat med den slags kirurgi man gör för att återställa anatomin efter missade eller defektläkta muskelskador. Det är rimligt att individer i första hand får diagnostik och åtgärder för att med rehab eller ”riktig kirurgi” återställa funktionerna så bra som möjligt. Utöver detta finns en rad andra saker man kan testa (ofta inte inom offentliga sjukvårdens ramar): vaginal åtstramning, förminskning av blygdläppar, klitorisförändringskirurgi, fillers och olika sorters energibaserade behandlingar. Produkten vi pratar om är en ”energibaserad behandling”.

Energibaserade enheten använder kraft från radiovågor, laserkällor, eller som i detta fallet LED för att skapa en ombyggnad på cellnivå. Man vill stimulera kollagenproduktionen  i ”den extracellulära matrisen”. Det går inte att förklara det på något enkelt sätt, men det är ett invecklat nätverk som består av en rad makromolekyler organiserade på ett visst sätt beroende på vilken typ av vävnad vi pratar om. Stimulering av kollagen där verkar kunna göra så att elastinfibrer stramar ihop sig och att det bildas en del nya blodkärl, vilket kan innebära en ”föryngring”. Behandlingen är inte smärtsam men kan ge ett lättare obehag.

Funkar det?

Läser du ”fakta” och forskning som kommer från dem som marknadsför produkterna kommer du läsa en massa positivt. Det finns heller inget som säger att det inte skulle fungera så som det påstås. Om den effekten som uppnås är tillräcklig för att ge några funktionella resultat utöver placebo är oklart.

De vetenskapliga resultat som finns gäller bland annat patientnöjdhet och komplikationer. Det är också så att de flesta studierna inte är från oberoende källor, vilket gör att ekonomiska intressekonflikter kan påverka studieresultaten.

Är det farligt?

Amerikanska FDA som motsvarar vårt läkemedelverk har uttalat varningar till en del företag för felaktiv marknadsföring vad gäller sådana här produkter, och menar att de inte bara kan orsaka skador utan också hindra vissa personer från att söka och få tillgång till lämpliga, erkända behandlingar. American College of Obstetricians and Gynecologists har i ett uttalande varnat om att säkerheten och effektiviteten hos dylik behandling fortfarande inte dokumenterats, och att individer som vill testa måste informeras om bristen på data som stödjer behandlingens effektivitet och deras potentiella komplikationer, inklusive risk för infektioner, förändrad känsel, samlagssmärta, ärrbildning och sammanväxningar.

Förväntningar

Jag är alltså 100 % för att folk ska få hjälp från vården att återställa viktiga funktioner. Missförstå mig inte. Men en viktig del av diskussionen kring detta ämne har att göra med ideal och föreställningar. Vi har ett ideal som säger att vi ska ha smala blygdläppar, stängd och trång slida, en slags minimalism. Det verkar vara ideal som påverkas av exempelvis porr och bilden av hårlösa och i princip pre-pubertala utseenden. Och att försöka återställa ett vuxet, förlöst eller åldrat underliv till en status som det passerade redan för många år sedan är inte rimligt. Det finns en aspekt av detta som handlar om vad man har för ideal och vad man tänker att är rimligt att händer med åldern.

Är det bra?

Om du frågar mig är svaret: Jag vet inte. Det låter inte orimligt att det skulle kunna ha en liten och övergående positiv effekt hos vissa, men jag VET inte om det stämmer. Och jag skulle ju otroligt gärna hellre velat att alla hade tillgång till vettig vård, fysioterapeut och kanske bäckenbottenkirurg där det är aktuellt. En fråga som jag har är, för en person med levatorskada som skulle må bra av lite mer ”stuns och stadga” i slidväggarna – hade en sådan här behandling kunnat ha en positiv effekt? Läs nu inte mig som att jag förespråkar det. Inte alls. Men det skulle vara en intressant frågeställning till en studie!

Referenser

Livet efter en grad 2-bristning

Livet efter en grad 2-bristning

I början av augusti skrev jag ett inlägg om vad som är normalt efter en grad 2-bristning och då med fokus på det fysiska. Idag tänkte jag återkomma till livet efter en grad 2-bristning , men med gällande det själsliga måendet, återhämtning och information.

Individer som fått en bristning och som fått bristande information, både innan och efter förlossningen, mår sämre än andra under längre tid efter förlossningen. Det här är otroligt viktig information, eftersom mödravården länge resonerat att det är viktigt att INTE berätta om förlossningsskador eftersom de kan skrämma den blivande mamma. Jag tänker på resonemanget som Sara Persson har i Fittskrift (som jag citerar i recension här):

“Att gravida inte får mer kunskap om potentiella skador och problem som kan uppstå kan med den här teorin ses som en del av ett större projekt att hålla kontrollen över kvinnor intakt.” Det här är ämnen som behöver diskuteras mycket, mycket mer. Men att det är viktigt att informera kvinnor om förlossningsskador börjar framstå som allt tydligare, även i forskningen.

Smärta

Smärta är en vanlig konsekvens efter en muskelskada, och grad 2-bristningar är inga undantag. Att vara oförberedd på att det kan göra ont i många veckor efter förlossningen kommer ofta både som en överraskning och en käftsmäll. Att smärtan sitter i länge kan ge upphov till stress och oro, en känsla av att något är fel. Oron kan bli så stark att den ligger till grunden för en psykisk ohälsa.

Förändrat uteeende

Ofta när man pratar om kvinnor och utseende i medicinsk litteratur blir det ofta med en underton av förminskande. Som att kvinnors önskan om att se ut på ett visst sätt bara är något ytligt och fåfängt. När det gäller underlivets utseende kan det dock vara förknippat med både funktion och sexuellt självförtroende och kan också påverka den psykiska hälsan.

Urininkontinens

Urininkontinens kan komma både grund av och utan förlossningsskador. Det är aldrig liksom medicinsk farligt, men det kan ha stora effekter på självförtroende, livskvalitet och lust och mod att vara fysiskt aktiv. Och att begränsa sig själv och sin vardag kan också vara ”farligt” för måendet i stort.

Bristen på eftervård

Alla som får en grad 2-bristning har verkligen inte besvär i efterhand. Men de som får kvarvarande symtom efter de första månaderna har ganska ofta svårt att få hjälp inom vården. Det finns inga entydiga riktlinjer för hur eftervården ska se ut när det gäller specifikt grad 2-bristningar, men än den normala efterkontrollen hos barnmorskan. För större skador ingår ofta en uppföljning på sjukhuset man födde. Många uttrycker att de känner sig övergivna efter förlossningen.

Information är viktig

Om man fåt adekvat information innan förlossningen verkar det kunna underlätta tiden efteråt. Kvinnor som har obesvarade frågor om sin skada och lagningen tenderar att besväras av mer smärta, göra fler anpassningar i vardagen och behöva mer hjälp av sina partners.

Fyll på!

Här får du som läsare oerhört gärna fylla på. Vad har din grad 2-bristning inneburit för dig?

Referenser

Rumpspänning i stående

Läsarfråga om rumpspänning i stående och svag bäckenbotten. Svaret landar i att handla om en bakåttippning av bäckenet. Det här är intressant!

Jag har fått för mig att min svaga bäckenbotten gör att jag alltid spänner rumpan när jag står och går. Kan det stämma? Jag spänner rumpan så hårt att det också börjar göra väldigt ont. Vad kan jag göra åt det?

Läsarfråga

Vi börjar med grunderna

Hållning, andning och bäckenbotten - BakingBabies

Ställ dig upp och testa lite!

Tippa bäckenet bakåt – dra in svansen mellan benen. Då känner du rumpan och nedre delen av magen spännas. I själva höftleden blir den här positionen ungefär likadan som när du sträcker benet bakåt.

Tippa bäckenet framåt – då kommer du få en ökad svank och ländryggens ”filéer” och höftböjarna spännas. I själva höftleden blir den här positionen ungefär likadan som när du böjer i höften.

Vem gör vad?

Jag resonerar som så, att kroppen ibland känner av förändringar och försöker lösa problem på bästa sätt. Om du har en väldigt svag bäckenbotten och dessa muskler av någon anledning inte svarar med att bli starkare över tid, kan kroppen försöka kompensera med något annat. Rumpmusklerna ligger ofta nära till hands. Jag tänker mig att man rent biomekaniskt försöker lösa exempelvis en tyngdkänsla från bäckenbotten med att tippa bäckenet så att mer belastning hamnar på svanskotan och inte på muskler och mjukdelar.

Med detta sagt så träffar jag ofta människor som håller på och krampaktigt spänner rumpan av helt andra anledningar än just bäckenbottenrelaterade sådana. Alla fysiska problem går inte att härleda till bäckenbotten.

En person som har svaga bukmuskler kan råka hamna i en ofrivillig framåttippning av bäckenet. Någon som vill minska sin ”putmage” kan råka skapa en vana av att tippa bäckenet bakåt, i och med att magen då spänns och ”putet” tippas inåt i kroppen.

En del går och spänner rumpan för att de vill ha en mindre rumpa, och de liksom ”drar in svansen” med hjälp av musklerna. En del går och spänner rumpan i och med att de hör idel träningsinstruktioner om att man ska spänna bäckenbotten och magen, och rumpspänningen kommer med på köpet.

Och – att spänna rumpan mycket är nödvändigtvis inte heller ett problem för alla. Vi är alla olika och det finns en jättevariation av vad som är normalt. 

Ska man alltid ha samma position?

Bäckenet ska helst inte vara statiskt i samma position över tid. Från forskning vet vi att bäckentippningen förändras under rörelse, om du böjer dig framåt, går ned på knä, lyfter och bär – i alla rörelser ska bäckenet vara rörligt och följa med. Om du krampaktigt håller bäckenet vid en och samma position vid alla rörelser kommer de dels bli svåra eller kännas konstiga, och dels bli muskelarbetet också mindre effektivt. Det är effektivt och positivt att ha ett bakåttippat bäcken om du ska lyfta över huvudhöjd eller ta dig upp från soffan. Det är fördelaktigt att ha en framåttippning när du ska göra knäböj, gå ner på huk eller lyfta barn från golvet.

Behöver jag jobba bort det?

De allra flesta behöver över huvud taget inte tänka på eller bry sig om sin bäckenposition. Men om du upplever att du har ett problem du behöver göra något åt kan du försöka jobba med att hitta ett rörelsemönster där bäckenet är mer neutralt tippat. Hur man uppnår detta kan du få olika svar från olika personer, men mitt svar är att det handlar om vanemönster och att muskler drar oss litegrann som ”marionett-trådar”. Du vill i så fall bli starkare i de muskler som kan ge en motsatt tippning av bäckenet. För att motverka ett bakåttippat bäcken kan det i så fall vara att du behöver fokusera på muskler i lårets framsida och höftböjare, samt ryggstyrka.

Bäckenbotten och bäckenets tippning

Det har inte gjorts några stora studier på bäckenbotten och bäckentippning, men jag hittar två mindre. Det finns vissa metodologiska problem med sådana här studier också. Så vi behöver tolka resultaten med viss skepticism. Men deras resultat kunde inte påvisa något samband mellan bäckentippning och bäckenbottenstyrka hos en generell grupp. Det är nog ingen som undersökt detta exempelvis i samband med förlossningsskador.

Men om det är ett problem -lös det!

  1. Uppmärksamma alla tillfällen då du okynnesspänner rumpan. Spänn ännu mer och slappna av, (tänk dig som att du höjer axlarna och sedan sänker dem till utgångsläget.). Försök att göra detta varje gång du kommer på hur spänd du är. Till slut kanske du har lyckats vända på ”default-läget”.
  2. Styrketräna rumpan! Det kan låta knasigt, men en spänd muskel är ofta en svag muskel. Om du tränar rumpmusklerna kommer de få mer muskelmassa och det blir lättare för kroppen att känna att det du har är tillräckligt, utan att du själv behöver dra på extra spänning. Helt ovetenskapligt baserat är min erfarenhet att många med svag bäckenbotten behöver ha väldigt stark rumpa för att må bra.
  3. Styrketräna höftböjare och ryggmuskler för att motverka tippningen! Träna också i positioner som kommer tvinga dig till en ökad framåttippning av bäckenet. Våga göra knäböj, marklyft och annat!
  4. Lär dig knipa eller spänna magen (eller vad du nu behöver göra) utan att för den delen knipa superhårt med rumpmusklerna. Det går!

Referenser

Effect of the Individual Strengthening Exercises for Posterior Pelvic Tilt Muscles on Back Pain, Pelvic Angle, and Lumbar ROM of a LBP Patient with Excessive Lordosis: A Case Study

Effect of Individual Strengthening Exercises for Anterior Pelvic Tilt Muscles on Back Pain, Pelvic Angle, and Lumbar ROMs of a LBP Patient with Flat Back

Is there correlation between the pelvic floor muscle strength and pelvic tilt in postmenopause women?

Is there a correlation between pelvic posture and the strength of the pelvic floor muscles?

Relaterad läsning på bakingbabies

Träna rumpan trots bäckensmärta

Att träna rumpan

Varför har jag fått så platt rumpa efter graviditeten?

Bäckenbottenanpassa knäböj

Hur ska jag träna efter graviditet?

Hur kan jag träna efter levatorskada?

Bäckenbottens roll under förlossning

Vad är bäckenbottens roll under förlossning?

Jag har tidigare skrivit två inlägg med besläktat tema:

Hur viktig är bäckenbottenstyrkan för förlossningen?

Överpänd bäckenbotten och förlossning

Men myterna om bäckenbottens roll vid förlossning upphör inte. Nu menar jag förstås inte att saker jag skriver borde förändra allt och alla. Så stora påverkansmöjligheter tror jag inte att jag har. Men jag försöker dra mitt strå till stacken, och fortsätter därför skriva!

Bäckenbotten är inte viktig för krystning

Faktum är att bäckenbotten är mer som en tröskel än som en möjliggörare vid krystning. Det är väldigt många som tror att krystningsfunktionen sitter i bäckenbotten, men det stämmer inte. Det vi behöver av vår bäckenbotten när det är dags att krysta är avslappning och uttänjning. Det är därför en stark bäckenbotten inte hjälper dig att krysta.

Men vad är det som skapar kraften då?

Det är livmodern! Livmodern har ett eget lager av muskelvävnad. Det är när livmoderns muskler drar ihop sig som du får värkar och som så småningom trycker ut bebisen. När du uppmanas att Krysta under förlossningen är det alltså inte bäckenbotten som ska engageras, det är livmodern. Om du behöver en extraväxel är det bukmuskulaturen du ska ta i med. Tänk: Om du är förstoppad och ska trycka på för att bajset ska komma ut. Då är det magens muskler du använder. Om du istället engagerar bäckenbotten stänger du istället till kroppsöppningarna, och det blir ännu svårare att få ut något.

Vad gör bäckenbotten under värkarbete?

Att jag kom in på ämnet nu igen är tack vare att jag hittade denna studie:

The behaviour of pelvic floor muscles during uterine contractions in spontaneous and oxytocin-induced labour.

Här jämfördes fullgångna gravida i två grupper, den ena gruppen hade spontana värkar och den andra gruppen hade oxytocindropp. Man mätte deras bäckenbottenaktivitet via elektroder, både i vila och under värkar. I gruppen som hade spontana värkar var bäckenbotten mindre aktiv än i den gruppen som hade värkstimulerande. Man har hypotesen att muskler som hade högre aktivitet (det vill säga kontraheras) kan skapa ett motstånd mot värkarbetet och den utdrivande kraften från värkarbetet Det motståndet skulle kunna förklara varför risken för bristningar vid vaginal förlossning ökar vid användande av värkförstärkande dropp. Detta är den första studien av sitt slag, och resultaten behöver därför verifieras av andra studier som kan uppvisa samma resultat.

Kan träning minska risken?

Det här är spännande. För bäckenbottenträning under graviditet har i vissa studier visats ha ett samband med kortare krystfas. Men bäckenbotten är alltså inte ALLS med och skapar kraften i krystandet, och man har inte alls sett någon samband mellan stark bäckenbotten och minskad risk för skador. Däremot kan en stark och välfungerande bäckenbotten möjligen återhämta sig snabbare efter förlossningen

Kan överspänning öka risken?

Teoretiskt sett kan överspända eller starka muskler (OBS, detta är inte samma sak) skapa motstånd mot värkarbetet och därför öka risken för instrumentella förlossningar och förlossningsskador. Man har inte kunnat se att styrkan eller spänningsgraden i mitten av graviditeten påverkar förlossningsutfallet. Om vi ser detta i ljuset av vad ovan nämnda studie visar så kanske inte alls den generella spänningsgraden påverkar, utan just vad bäckenbotten gör i stunden vid varje värk.

Vad kan jag göra själv?

Det här är mitt mantra när det kommer till förlossningsförberedelse: Öva på att slappna av på kommando. Öva på att viljemässigt kunna slappna av i bäckenbotten. Om det är något vi kan tro att kan göra skillnad så verkar det vara det.

Referenser

Hantera skuldkänsla över förlossningsskada

Hej!  Jag födde barn för 6 månader sedan, fick en bristning och har jättemycket besvär fortfarande. Jag kan inte komma över känslan att förlossningen var ett misslyckande och att alltihop var mitt fel. Har du några tips för hur man kan gå vidare?

Läsarfråga

Det som jag upplever att har hjälpt mig, och också hjälpt många av mina patienter, är ökad förståelse för själva födandet och riskfaktorer för bristning. Är det något som blir tokigt med självhjälpsböcker och förlossningsförberedande kurser så är det marknadsföringen om att man kan påverka förlossningsutfallet på många sätt. Jag håller med om att man kan påverka sin upplevelse av smärta och förloppet som sådant, men en massa andra saker ligger absolut inte i individens händer att påverka. Härifrån hämtar jag nu en förteckning över riskfaktorer för bristning.

Riskfaktorer för bristning

I stort är riskfaktorer för förlossningsskador ganska samma, oavsett om vi pratar om sfinkterskador, grad 2-bristningar eller levatorskador. Man delar ofta upp riskfaktorerna i tre grupper. De som hör ihop med den födande själv, de som hör ihop med barnet och de som hör ihop med förlossningen.

Den födandes riskfaktorer

Att vara (vaginal) förstföderska är den största risken att drabbas av en bristning. Har det väl gått så långt som att man blir inskriven på förlossningen är den riskfaktorn lite sen att göra något åt. Samma gäller ålder över 40 år, att vara tidigare könsstympad, ha tidigare överspänningsproblem i bäckenbotten eller att ha en medfödd kort mellangård. Bristande kommunikation står med på listan över riskfaktorer som har med kvinnan att göra, och i det sammanhanget tänker jag att det handlar om språk, för i övrigt är väl kommunikation ett tvåvägsfenomen. Det vill säga – den du kommunicerar med har ett minst lika stort ansvar.

Riskfaktorer relaterade till barnet

Riskfaktorerna som har med barnet att göra är ofta sådana man vet först när man står med facit i hand. Om barnet väger mer än 4000g, kom felvänt eller hade stort huvudomfång ökar risken för skada. Det här är heller inte saker som står i din makt att påverka, framförallt inte när det väl kommer till förlossningen.

(Och kommer du nu med invändningen att ”Spinning babies- konceptet visst kan hjälpa att vända barnet rätt så hänvisar jag dig till läsning här och här).

Det går att någorlunda göra en uppskattning av barnets vikt innan förlossningen, men även där är felkällorna ganska stora.

Riskfaktorer som hör till själva förlossningen

Om förlossningen avslutas med sugklocka ökar risken att du drabbas av en förlossningsskada. Att man överhuvudtaget behöver ta fram en sugklocka är inte ditt fel. Ofta handlar det om att det blir bråttom för barnet på något sätt, men det är fortfarande inte något du hade kunnat göra. Om du exempelvis blivit värksvag – det är inget du hade kunnat göra något åt själv. Rekommenderar läsning här för relaterad läsning. Värkförstärkande dropp värkar vara kopplat till risken att drabbas av bristning, men behovet av det är inte heller relaterat till din prestation. Krystskeden över 60 minuter är en riskfaktor, och det är heller inte riktigt något du kan ha påverkat själv. Yttre press och förlossningar som avslutas med tång är också riskfaktorer.

De senaste sakerna jag hörde patienter nämna att kände skuld över, angående sin förlossningsskada var följande.

Jag gick upp mycket i vikt och rörde inte på mig, barnet blev väldigt stort

Vi har en vetenskapligt baserad koppling mellan mammans viktuppgång och barnets vikt, ja. Men samtidigt har vi också studier som pekar på att överviktiga mammor inte får fler eller allvarligare bristningar än andra. Det kan till och med vara det motsatta.

Jag blev igångsatt och min kropp svek mig som inte satte igång det hela själv

Jag har diskuterat litegrann kring ett relaterat ämne här, om igångsättning och barnet. Men eftersom vi inte vet några sätt att själv sätta igång förlossningen, verkar det osannolikt att det skulle vara ditt fel att du behövde bli igångsatt? Alternativet hade kanske varit att vänta ut att kroppen skulle ”bli redo”, men då hade eventuellt funnits andra risker för barnet. Och du hade troligen fött ett barn som ytterligare hade hunnit växa till sig.

Jag gick över tiden och jag känner skuld över det

Vi vet alltså inte än till denna dag vilken mekanism det är som sätter igång en förlossning. Är det barnet? Kommer det från mamman? Är det något annat? Att gå över tiden kan öka risken för att drabbas av en grad 2-bristning, men det är fortfarande inte ditt fel. Dessutom, beslutet ligger inte i dina händer. Även om du hade ringt in till förlossningen på BF och bett om att bli igångsatt omedelbums så är det osannolikt att det hade hörsammats.

Jag känner mig som en dålig föderska som inte orkade

Det finns samband mellan den födandes upplevda trötthet och livmoderns trötthet, men det finns också andra saker som spelar in. Betyder det att du var en dålig föderska? Nej. Framförallt beror det kanske på hur länge du höll på? Och hur mycket pauser och återhämtningsmöjligheter du fick mellan värkarna. Och om du fick påfyllning av energi, mat och dryck. Det är väldigt lite i det här som du kunde bestämma själv över, eller hur?

Jag skäms så mycket över att de behövde använda sugklockan

Jag kan lova dig att vårdpersonalen inte lättvindigt tar till sugklockan. Och när det väl behövs är det för att barnet ser ut att behöva komma ut, och det ganska fort. Behovet av sugklocka kan exempelvis komma sig av värksvaghet, vilket i sig kan bero på att du redan hade hållit på i evigheter eller hade brist på återhämtning mellan värkarna. Du hade inte kunnat förbereda dig på något sätt som gjorde att sugklockan inte behövts. Det sitter till exempel inte i någon slags muskelfunktion du hade kunnat träna upp.

Jag var så otränad och det är mitt fel att jag fick en bristning

Man kan hitta studier som menar att det finns ett samband mellan träning under graviditeten och kortare krystfas eller samband mellan träning och med minskad risk för bristningar. Det finns också flera studier som menar att det inte finns ett samband. Jag är ganska övertygad om att det inte handlar om din generella träningsgrad. Även elit-atleter får förlossningsbristningar i samma utsträckning som oss vanliga dödliga.

Jag krystade när de bad mig pausa

Jag tänker att det är gällande det här kommunikation står med på listan över riskfaktorer för bristning, och att det inte är ditt fel när det kommit så här långt. Det barnmorskan skulle kunna ha gjort är att i tid förklara för dig VARFÖR hon eventuellt kommer be dig pausa, och på vilket sätt du kan göra för att det över huvud taget ska kännas möjligt att stå emot krystimpulsen när det gäller. Det är ju lite som att be dig sluta bajsa när du har en korv halvvägs hängande ner i toastolen. Det går att pausa, men det ska inte vara upp till dig att lista ut hur man göra.

Vad finns det fler för saker man kan beskylla sig själv för?

Kan vi hjälpas åt att argumentera bort skuldkänslorna?

Hantera skuldkänsla över förlossningsskada

Jag har helt och hållet hanterat skuldkänslor över min förlossningsskada genom logiska resonemang på ovan vis, men jag vet att känslor inte alltid går att argumentera emot. Jag vill verkligen rekommendera samtalsstöd om du är i behov av det. Du är värd att få gå vidare i livet!

Urval av referenser

Förebygga besvär av sfinkerskada på sikt?

Kan jag förebygga besvär av sfinkerskada på sikt?

Har tidigare drabbats av en sfinterskada år 2017 och mår väl. Vänder mig till dig i förebyggande syfte med frågan kring hur vi som drabbat av en större bristning kan arbeta förebyggande med kroppen för att förhindra framtida problem? Detta med anledning av att det redan finns en skada och området är skört.

Läsarfråga

Om du har fått en analsfinkterskada vid förlossning, blivit bra lagad och inte har några symtom nu är det inte nödvändigtvis så att du har en klocka tickande som innebär att du kommer få problem med tiden. Jag vill bara börja där. Det är också så att alla som har kvinnlig anatomi och uppsättning hormoner (med kommande östrogenbrist med åldrandet) lider en risk att drabbas av vissa sorters bäckenbottendysfunktion. Utifrån detta råder jag ofta mina patienter att liksom leva på sitt liv som de önskar leva livet, men liksom på ett eller annat sätt räkna med att bäckenbotten kommer ge någon slags symtom, någon gång.

Risk för analinkontinens

Det som är specifikt just för oss som haft en sfinkterskada vid förlossning är att vi lider en större risk att drabbas av anal inkontinens med tiden. Anal inkontinens låter alltid som man bajsar på sig. Det är inte riktigt sant. Det är paraplytermen för att läcka gaser, ha fläckar i underkläderna, läcka lös avföring och hos vissa även läcka fast avföring. Skadan som sådan, tillsammans med ålder och klimakteriet, ökar risken.

Kroppsuppfattning, sex och depression

Det finns studier som visar att individer som drabbats av analsfinkerskador i större utsträckning än andra lider av nedsatt kroppsuppfattning, sexualdysfunktion och depression. Den gemensamma nämnaren för dessa verkar vara att man lider av sina fysiska symtom i det tysta, och inte vågar söka hjälp eller inkludera andra.

Vad kan vi göra?

Jag kommer nu, utifrån mitt yrkeskunnande och mina personliga erferenheter, kasta ur mig idéer för man du som sfinkterskadad kan göra för att må bra, nu och på sikt. Allt gäller förstås inte alla, så var kritiskt tänkande när du läser och ”plocka russin” hejvilt.

Tarmen

Vi har ganska tveksamma evidens för att bäckenbottenträning hjälper supermycket mot anal inkontinens, faktiskt. Så det bästa du kan göra för din tarm och din kontinens är att jobba med att etablera bra bajsvanor. Du vil bajsa regelbundet, bajsa mjukt och tömma tarmen så effektivt och fullständigt som möjligt. Om det blir kvar avföring i tarmen ökar risken för gasbildning och läckage, både av gaser och eftersläntrande avföring. Bajsa bra! Det här är förstås jättemycket förenklat uttryckt. Här finns en massa bra läsning:

Förstoppning och tarmtömning

Tarmtömningstips

Jag skulle också vilja lägga in en brasklapp för att kolla upp mellangårdsmuskler och rectovaginala fascians status, om det är så att du har omfattande tarmtömningsproblem. Det kan finnas saker som är fortsatt skadade, som kan behöva lagas en gång till, för att optimera din tarmtömning och därmed minska risken för läckage. Om du har omfattande svårigheter med inkontinens bör du såklart även kolla upp läget med sfinktrarna. Som en del av er vet har jag personligen genomgått både en sekundär mellangårds- och sfinkteroperation, fem år efter min skada.

Bäckenbotten

Du kommer förlora muskelmassa generellt i kroppen, ju äldre du blir. Det drabbar även bäckenbotten, och är en del av förklaringen till att många upplever att bäckenbottensymtom dyker upp eller förvärras med åldern. Jag nämnde ovan att bäckenbottenträning inte alltid är effektivt mot analinkontinens, men mot urininkontinens och mot vissa symtom av framfall är det faktiskt effektivt. Om du inte tenderar att bli överspänd i bäckenbotten är vi sfinkterskadade faktiskt en av de grupper där det kan vara klokt att hålla bäckenbotten vältränad över hela livet.

Muskelstyrka

No man is an island, och bäckenbotten jobbar heller inte i ett ensamt vaccum. Att hålla dig generellt stark minskar belastningen på bäckenbotten. Om du kan lyfta och bära med god muskelstyrka behöver du inte lägga allt tryck mot bäckenbotten. Du kommer behöva flytta någon gång. Kanske får du även barnbarn, som du vill lyfta, bära och härja med. Du vill kunna vara fysiskt aktiv genom hela livet. Investera tid i din fysiska styrka!

Generell kondition

I en generell befolkning har man sett att kvinnor som promenerar mycket har mindre symtom av framfall än andra. Alla behöver inte vara maratonlöpare. Jag tänker att det finns en uppsmörjande effekt och en tillvänjning till belastning som bäckenbotten mår bra av. När du håller dig generellt rörlig genom livet kommer bäckenbotten acceptera läget.

Vikt

Vikt är en känslig fråga, och jag försöker ofta att hålla mig ifrån ämnet över huvud taget. Men bäckenbottens funktion är lyftande och bärande, och ju mer vikt vi placerar på bäckenbotten desto mer utmaning får den. En del får lindring av inkontinensbesvär om de går ned i vikt, om de är överviktiga. Om du inte är överviktig, så kan det vara en grej att försöka avhålla dig från att bli, med tiden.

Rökning

Rökning orsakar förr eller senare kronisk hosta, och långvarig hosta är en av bäckenbottens största fiender. Utmattningen som blir i bäckenbotten av att stå emot kronisk hosta ger upphov till förlust av stabilitet och styrka. Tobaksrökning är också en oberoende riskfaktor för framfall. Det verkar inte enbart handla om belastningen av hosta, utan även om förändringar på cellnivå. Att inte börja, eller att sluta röka är viktigt för bäckenbottenhälsan.

Hushåll med din budget

Nu ska vi inte prata om ekonomi. Utan om bäckenbottens budget. Säg att din bäckenbotten har en viss ork för var dag. Den ska orka promenad, matlagning, inköp, träning, fysiskt arbete osv osv. Ibland behöver man identifiera vad ens budget rymmet, och helt enkelt låt bäckenbotten vila när den behöver. Det kan också variera i menscykeln. Jag vet själv att långvarigt stående känns oerhört tungt i min bäckenbotten under mensens första dag. Då undviker jag att stå och göra långkok eller stå och heja på sonens fotbollsmatcher just den dagen. Ofta kan man utöka sin budget, genom att förhålla sig till den och sakta pressa den uppåt.

Sex och relationer

Eftersom psykiskt mående, nedsatt sexualfunktion och påverkan på relationer är en av de främsta sakerna som står ut i forskningen vad gäller mående efter sfinkterskada tror jag att det är OERHÖRT viktigt att ta sig själv på allvar här. Våga sök hjälp. Sök hjälp av vården med fysiska besvär. Våga prata med din partner om dina tankar, rädslor och hjärnspöken. Ta hälp av parterapeut, sexolog eller psykolog. Lämna inte bara ditt psykiska, sociala och relationella mående ”åt slumpen”, utan INVESTERA i dig själv. Du har bara ett liv (vad vi vet?).

Förebygga besvär av sfinkerskada på sikt?

Dela med dig av dina erfarenheter och tankar av att förebygga besvär av sfinkerskada på sikt.

Referenser

Behöver man diagnosticera levatorskador?

Hej! Finns det någon vits med att undersöka hur stor levatorskada en person har, om den skadan sen ändå inte går att laga (på grund av att det för närvarande inte finns någon bra operationsteknik för detta)? Kan det på något sätt ändå vara bra för individen att veta att de har en levatorskada och hur omfattande den är?

Levatorskada

Här kommer du garanterat få olika svar beroende på vem du frågar. Men nu frågar du mig, och mitt svar kommer. Men för att ge dig som läsare lite bredd på svaret vill jag ta med dig in i mitt minne.

Jag blev välkomnad på ett möte på Kvinnokliniken på ett av Stockholms stora sjukhus. Inbjudan gällde att komma och berätta lite om fysio-nischen inom obstetrik och gynekologi. Vad vi kan, vad vi gör, vilka slags samarbeten kring patienter vi gärna har osv osv. Jag berättade bland annat om hur jag jobbar med förlossningsskador. Ungefär halvvägs in i mötet är det någon som reser en hand, och i princip skäller ut mig efter noter. Varför? För att hen anser att när det gället förlossningsskador ska man ”använda så få ord som möjligt”. Jag citerar ordagrant. För om man inte använder ”så få ord som möjligt” kommer personen bli förlossningsrädd och inte vilja föda vaginalt igen.

På samma möte blev jag sedan, av en annan person, uppläxad för att de minsann inte vill träffa patienter som inte är aktuella för kirurgi. Det vill säga – kan man inte åtgärda något kirurgiskt, så var det ingen anledning för dem att träffa patienten. Nu är ju jag heller inte så angelägen om att skicka patienter just till dem. Så det fanns heller ingen anledning att läxa upp just mig i det sammanhanget heller.

Behöver inte diagnosticera skadorna?

Men ja. Attityden om att levatorskador helst inte ska berättas om för patienten finns. Och attityden om att om patienten inte kan vara behjälpt av en mellangårdsrekonstruktion, så behöver patienten heller inte få träffa en läkare verkade också vara accepterad. Jag har förstås ingen aning om alla på det mötet tänkte samma. Men det var i alla fall inte någon som sa emot.

Behöver jag tillägga att jag stod där, ganska ensam, och kände mig ungefär lika morsk som Lille Skutt?

Naturligtvis rätt till svar

Jag anser att individer NATURLIGTVIS har rätt att få veta varenda detalj som sjukvården möjligtvis kan ta reda på om deras hälsostatus, om det finns uppkomna behov. Jag menar inte att personer som inte har några som helst problem med bäckenbotten ska gå på hälsokontroller ”utifall att”. Inte för att det skulle vara något dåligt, men det är bara för orimligt. Vi har inte sjukvårdsresurser för det. Angående det har jag ungefär samma resonemang som gällande detta.

Med vad gäller levatorskador så är det en (mer eller mindre omfattande) kronisk funktionsnedsättning. Det är oerhört relevant för personer att känna till. Här kommer mina tankar.

För att veta varför bäckenbottenträning inte har hjälpt dem, fast de knipit sig blå.

Har regelbundet patienter som börjar gråta hos mig, eftersom de känner sig så misslyckade och dåliga när bäckenbottenträningen inte gett resultat. Alla vårdgivare de träffat har kanske bara pratat om vikten av knipträning. Vården har ofta inte ens nämnt möjligheten att svagheten är orsakad av en muskelskada. Det är OERHÖRT viktigt att ge en rättvis bild av bäckenbottenstatus för att ta bort skuld över att man har svag bäckenbotten/symtom.

För att kunna ge information som ligger till grund för ”informerade beslut” vad gäller fysisk belastning i livet.

Här tänker jag att en stor levatorskada kan utgöra en begränsning för vad kroppen ska utsättas för. Jag menar inte att individer med levatorskador automatiskt ska avrådas från fysisk aktivitet och belastning. Men om man sedan tidigare hållit på med tyngdlyftning på hög nivå och sedan drabbas av en omfattande levatorskada. Då kan det vara rättvist att få veta att det kanske inte kommer vara rimligt att komma åter till den nivån. Allt är ju naturligtvis upp till individen att fatta beslut om själv, men informationen som ligger till grund för beslutat kan ju vara viktig.

Kvinnohat

Vi underlåter inte någonsin att ge information om misstänkta meniskskador eller korsbandsskador, även om patienten inte ska gå ”raka vägen till operation utan att passera Gå”.  Men när det är en ”kvinnlig åkomma” så kan man alltså anse kvinnor som icke-adekvata nog för att klara att ta emot informationen? Det är, på riktigt, inget annat än kvinnohat.

Behöver inte vara så ängslig heller

Långt ifrån alla som har levatorskador har omfattande symtom – så även om man inte kan erbjuda kirurgi som lösning måste man som vårdgivare inte känna sig otillräcklig för exakt alla.

Och bara för att läkare inte kan fixa levatorskador betyder det inte att det inte finns andra saker som kan hjälpa individen. Nu ska jag inte få det att låta som att fysioterapi löser hela problemet, men det kan ju i alla fall lindra en del symtom.  

Du har rätt till en diagnos

Diagnosen kan vara ett bra underlag för dig att förstå dina symptom. Det kan vara en bra information att veta, ifall du har en högre risk att få framfall med tiden. Det kan också vara bra att veta att långtidsresultatet efter framfallskirurgi kan vara sämre vid en levatorskada, än vid en hel bäckenbotten.

Rikta medel och uppmärksamhet

Om alla eller nästan alla drabbade får rättvisande diagnoser kommer också levatorskada bli mer uppmärksammat. Det ger liksom mer tyngd och kan innebära att man kan rikta forskning och resurser mot hur man både kan förebygga och behandla.

Behöver man diagnosticera levatorskador?

Ja. Det är helt enkelt inte okej att bara inte låtsas om att dessa skador finns, bara för att man inte kan laga dem kirurgiskt. Och jag anser inte heller att det är ett ändamål i sig att så många som möjligt ska föda vaginalt. Vi kan liksom inte ignorera förlossningsskador som ger kvinnor livslånga funktionsnedsättningar. Det är, i min mening, också en slags kvinnohat.

Olika tekniker för att minska genital hiatus

Dagens inlägg är det sista i inläggsserien om genital hiatus, och detta inlägg handlar om olika tekniker för att minska genital hiatus. Jag har naturligtvis inte läst exakt allt som finns publicerat om ämnet. Det finns säkert saker jag missat. Kom gärna med tillägg i kommentarsfältet.

Bilateral plikation av puborektalis

Ett sätt är att försöka återställa anatomin och minska vidden på vagina genom att sy i puborektalis(1). Man har testat att sy på båda sidorna av puborektalismuskeln (som är en del av levator ani) för att liksom förkorta dem för att minska den totala storleken på hiatus. Det här är en studie på 69 individer och man lyckades minska den gentiala hiatusen till i snitt 31 mm efter sex veckor och 35 mm efter 6 och 12 månader. I snitt hade de opererade individerna 65,5 mm innan operationen. Under hälften av individerna var sexuellt aktiva innan operationen och 18, 5 % av dem uppgav i att penetrerande sex kändes tillfredställande efteråt. 88 % av de opererade uppgav symtomförbättring.

Man gjorde så att man öppnade längs med hymen och letade sig in på djupet till puborektalismuskeln på båda sidor drog ihop dem och fick genom detta perinealkroppen närmare pubisbenet.

Det är lite svårt att tolka den här studien för hos 97,11% gjorde man också något helt annat ingrepp (cystocele, rectocele, satte in nät för framfall eller slyngor för inkontinens) Bara en patient hade inget annat ingrepp gjort än den som artikeln handlar om. Långtidsuppföljningen efter 6 månader var 55 personer (av 69) och efter 12 månader kunde man följa upp 40 personer. Långtidsuppföljningen är alltså gjord på väldigt få.

Kolpoperinealplastik

En bakre kolporafi är ett ingrepp som görs för att åtgärda rectocele, och i en studie jag hittat har man kombinerat en bakre kolporafi med att laga defektläkning av muskler i mellangården(2). De opererade individerna hade ökad vidd i vagina och nedsatt känsel vid samlag. Detta är de två främsta symtomen på ökad hiatusvolym som nämns i studier. Vid uppföljning hade 94% av 53 personer en minskad vidd på vagina och 66 % upplevde förbättrade samlag. De flesta var nöjda (94 %), men uppföljningen var inte särskilt lång (6 månader).

Lagning av levatorskada

I en studie (3) man försökt minska hiatus i samband med att man också opererat framfall. Det är också en liten studie på 17 personer och man har använt mesh för att ”lappa” muskelbortfallet vid en levatorskada. 13 av 17 kvinnor var nöjda efter operationen, men 6 fick återfall av framfall, tre fick nytillkommen samlagssmärta och två fick så kallad ”mesh-erosion”, när själva lag-lappen börjat erodera igenom den kroppsegna vävnaden. Jag tycker verkligen inte att det låter särskilt lyckat. Här såg man dock en minskning av hiatusstorleken från 36,8 cm2 till 30,71 cm2. Här mäter man alltså inte bara avståndet, utan hela arealen i hiatusen. Effekten på minskning av återfall av framfall och minskning av hiatusvolymen var besviksam, enligt artikelförfattarna.

I de här studien mätte man volymen på hiatus medan individen gjorde en valsalva (hålla andan och öka buktrycket). Man gjorde den sista uppföljningen vid 24 månader efter ingreppet, och då kunde man alltså summera resultatet beskrivet ovan. Slutsatsen var att de fick tillfredställande resultat vad gällde både hiatusvolym och stöd för bäckenorganen hos bara tre patienter.

Bakre lagning och lagning av levatormusklerna

I en annan studie (4) opererade man 52 individer varav 31 led av anal inkontinens, urininkontinens, tarmtömningssvårigheter och eller samlagssmärta. Under operationen gjordes en ”bakre lagning” (vilket jag tolkar som en slags mellangårdsmuskel- eller sfinkterlagning) samt en lagning av levatormusklerna. De beskriver det som att de försökte laga puborektalis genom att sy ihop med övriga levatormuskler vid deras intakta fäste. I några fall uppger att de sydde i benhinnan. Benhinna i detta sammanhang är inte den i underbenet, utan en tunn bindvävshinna som omger skelettdelar. Den innehåller generellt mycket nerver, vilket gör att den vävnaden är oerhört smärtkänslig. Det här lyckas jag inte hitta någon annan beskrivning av. Benhinna, är ingen tjock vävnad, jag undrar överlag om den kan stå emot draget som uppstår i en muskel.

78 % återfick en normal funktion i puborektalis enligt artikeln, ”full restoration of normal puborectalis function”, men jag kan inte läsa ut vad de menar med det. De beskriver att muskeln återfår en kniprörelse på över 8 mm, men det är fortfarande under det normala (5). Jag kan heller inte se att de faktiskt har ett ”före”-värde på kniprörelsen. Det går, enligt min erfarenhet, heller inte att isolera kniprörelsen i puborektalis så tydligt från övriga muskler. Tjugoåtta personer upplevde lindring (helt eller delvis) vad gällde tarmtömningssvårigheter. I denna studie, som i de flesta andra, så har man alltså gjort flera andra olika sorters ingrepp under samma operation – så det är väldigt svårt att läsa ut vilka symtom som lindras av vilken del av ingreppet.

Bäckenbottenträning som behandling för minskning av hiatus

Det finns ingen tydlig forskningsgrund för tanken att bäckenbottenträning skulle kunna minska framfallsrisk och forskning just på bäckenbottenträning och hiatusvolym saknas. I teorin syftar bäckenbottenträning till hypertrofi, alltså att musklerna ska öka i volym. Man kan alltså tänka att en ”biffig” bäckenbotten kommer kunna fylla ut och minska hiatusvolymen. Problemet med detta är att muskler som gått sönder inte riktigt svarar på knipträning. Att träna sig till en tjockare muskel går så länge muskeln har ett ursprung och ett fäste som sitter där det ska. Vid en levatorskada saknas detta. Om muskeln bara är tunn, utsträckt och försvagad kan bäckenbottenträning ge god effekt på minskning av hiatusvolymen.

Något jag ofta förespråkar är träning så att omkringliggande muskler och de hela muskelfibrer som eventuellt finns kvar ska öka maximalt i storlek, styrka och funktion. Rent kliniskt tycker jag att det ofta ger goda resultat (utifrån ganska kassa förutsättningar), men vi har ingen egentlig forskning som stödjer detta.

Prolapsringar

Det har kommit några ganska nya studier som visat att den genitala hiatusen kan förändras av behandling med prolapsring. I en studie (7) kunde man se en genomsnittlig minskning från 4,8 cm till 4,1 cm hos individer efter bara två veckor. Testpersonerna var i snitt 62 år gamla, hade fött i snitt 3 barn och alla hade någon grad framfall.  Den största förändringen såg man i denna studie med ”gellhorn pessary”, det är den sorts prolapsstöd som ser lite ut som en napp. Efter tre månader avslutades studien och ungefär hälften av deltagarna valde att fortsätta med prolapsringen.

En hypotetisk förklaring till effekten kan vara att prolapsstödet minskar det nedåtgående trycket och att levatormuskulaturen på så sätt får en minskad belastning. I en annan studie (8) var deltagarna i snitt 64 år och hade framfall av olika grad och sort. 97 % fick en prolapsring och 3 % fick en ”gellhorn pessary”. Hos de deltagare som inte hade någon levatoravulsion minskade hiatusvolymen signifikant. Eventuellt är en möjlig slutsats att när belastningen av framfallet minskar kan puborektalis återfå mer funktion. Individer med levatorskador fick inte samma effekt på hiatusen som personer med intakta muskler. Detta tyder på att hiatusvidd-minskningen vid användning av prolapsring handlar om musklernas förmåga att dra ihop sig.

Vaginal rejuvenation

Vaginal rejuvenation handlar om mestadel kosmetiska ingrepp som rör sig inom en gråzon mellan estetik och funktion. Det kan handla om en ”vaginalplastik” för att snäva ihop vaginalkanalen. Det syftar inte till att återställa muskeldefekter utan är alltså bara en slags slemhinnekirurgi där syftet är åtsnävning. Ett problem med denna metod är att många som söker sig till plastikkirurgi för att få hjälp med åtsnävning egentligen har muskelskador eller framfall som också skulle behöva åtgärdas.

Det finns också vaginal rejuvenation genom laser eller stötvågor, oftast som behandling hos någon privatklinik. Någon har också uppmärksammat mig på någon slags hem-behandling man kan köpa. Det finns ingen vettig forskning som stöttar upp effekten av dessa. Det amerikanska läkemedelsverket FDA avråder från bruk av dylika produkter då det inte finns någon evidens som stöttar effekten och de har fått in flertalet rapporter om brännskador, ärrbildning, nytillkommen smärta eller förvärring av tidigare smärta. Det finns helt enkelt inget som tyder på att det här är en vettig, bra eller långsiktig behandling alls.

Olika tekniker för att minska genital hiatus

Det finns, som du kanske förstått, en del olika tekniker och ingen verkar sådär superduperlyckad och enkel. Att laga saker som går att laga och är uppenbart trasiga verkar vara det mest vinnande konceptet. Alltså att laga mellangårdsmuskler och försöka få till så mycket muskelmassa som möjligt genom träning av dessa, tror jag är en av de rimligaste åtgärderna som finns nu.

Referenser

  1. Bilateral plication of the puborectal muscles: A new surgical concept for treating vulvar widening
  2. Colpoperineoplasty in women with a sensation of a wide vagina
  3. Can levator avulsion be repaired surgically? A prospective surgical pilot study
  4. Levator ani and puborectalis muscle rupture: diagnosis and repair for perineal instability
  5. Evaluation of Female Pelvic-Floor Muscle Function and Strengt
  6. Is Physical Activity Good or Bad for the Female Pelvic Floor? A Narrative Review
  7. Effect of pessary use on genital hiatus measurements in women with pelvic organ prolap
  8. The effect of pessary treatment on puborectalis muscle function

Läs alla inlägg i serien:

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.