Kategori: Vaginala födslar

Inlägg om VAGINALA FÖDSLAR

Under denna kategori hittar DU tips inför vaginala förlossningar och hur du kan förvänta dig att må efteråt. Du får praktiska tips och råd, men också vägledning om du känner att du inte mår riktigt bra.

Fysioterapi inom förlossningsvård handlar om kroppen, om smärta, om positionering och om hur återhämtningen ska vara efteråt. Här är fokus på ditt mående, inte på barnets.

Fokus ligger på vetenskapligt baserade faktatexter, men en del inlägg är mer resonerande och vägledande utifrån beprövad erfarenhet.

Välkommen att läsa!

Mäta och uppskatta genital hiatus

Att mäta och uppskatta genital hiatus är ett avancerat ämne. Ännu mer komplicerat blir det när man börjar läsa forskning och inser att alla resonerar litegrann olika när de mäter. Det gör det svårt att jämföra olika studier och metoder med varandra.

Hur mäter eller uppskattar man ökad hiatusstorlek?

Man kan mäta med kvadratcentimeter i den genitala hiatusen, då görs detta med hjälp av ultraljud. Då gäller måttet gäller alltså hela det utrymmet i levatorns slits där det inte finns muskler. Under 25 kvadratcentimeter verkar vara “normalt”.

Man kan också mäta i cm enbart. När man mäter i cm kan man mäta man från mitten av urinrörsöppningen till den punkt där blygdläpparna möter varandra baktill. Det heter bakre fourchette, eller på svenska ett ”gaffelformat hudveck längst ner i ingången till slidan”. Andra menar att det rätta är att mäta från mitten av urinrörsmynningen till bakre hymen.

För att förvirra dig och mig ytterligare: förutom att mäta hiatusen med olika mått kan man också mäta i olika startlägen. Man kan mäta i vila och man kan mäta när individen gör en maximal valsalva. Ett missförstånd är att Valsalva samma sak som att krysta. Det ska vara som att skapa ett ökat buktryck mot stängda övre luftvägar. Alltså ungefär samma sak som du gör när du tryckutjämnar för att få bort lock för öronen (fast du måste inte hålla för näsan). Det verkar som att måtten man får när en individ gör en maximal valsalva är bäst för att se och uppskatta stöd och framfallsrisk.

Kopplingen mellan hiatusmått och perinealkroppsmått

Perinealkroppens tjocklek bidrar till stabilitet i bäckenbotten och stöd till bäckenorganen. En förtunnad perinealkropp kan bidra till framfallsutveckling eftersom ”hyllan” som bäckenorganen vilar får minskad lyftkraft. Den genitala hiatusen, alltså storleken på slitsen i levatorn, avgör också hur lätt det är för bäckenorganen att sjunka ner. Man kan ibland behandla genital hiatus-ökning med exempelvis perineorafi, eftersom en ökad perinealkropp också kan strama åt levatorslitsen.

Generellt verkar det vara så att ökad grad av framfall är kopplat med en ökning av storleken på hiatus. När det är ett mycket stort framfall har man i någon studie sett att hitusen minskar. Det här är lite oklart. Men det kan vara så att när en vävnad redan fallit fram/ner så pass mycket så minskar också trycket på slitsen i levatorn. Därför smalnar hiatusen av. Eller så var det bara en slump att man såg detta hos just de studerade individerna i den här studien.

Hiatusmåtten och kirurgi

Ett mått över 5 cm verkar tyda på ökad risk att få återfall av framfall, även efter kirurgi. Man kan man vid till exempel perinealkroppsrekonstruktion eller upplyftande kirurgi  av livmodern minska måttet till under 4. Då kanske man också kan minska risken för återfall. Det senare, att upplyftande kirurgi av livmodern ger en hiatusminskning verkar egentligen inte handla om att musklerna förändras, utan att trycket/belastningen mot dem minskar, och därmed ser hiatusen mindre ut. Vid återställande av anatomi och funktion i perinealkroppen så tänker man sig att framfallsrisken skulle minska eftersom bäckenbottens lyftkraft i stort kan optimeras (efter rådande omständigheter).

Vi vet inte heller helt säkert om en minskning av hiatusstorleken vid annan kirurgi minskar risken för återfall. Om forskning i framtiden visar tydligt att en minskning av hiatusen vid exempelvis perineorafi kan minska risken för återfall, kanske man ser en vinst med att operera detta i rent förebyggande syfte. Som det är nu får minskningen av hiatusstorleken oftast vara en möjligt positiv bieffekt av att man gör en perineorafi för att det bedöms behövas av andra skäl. Dessa skäl kan ju handla om symtom som hör direkt ihop med mellangårdsdefekten.

Olika slags operationstekniker

Om olika slags operationstekniker kommer nästa inlägg i serien handla om!

Läs alla inlägg i serien:

Genital hiatus

En inläggsserie om genital hiatus.

Tidigare jobbade jag jättemycket med inläggsserier. Jag nördade ner mig i ett ämne och skrev i slutänden så mycket om ämnet att det omöjligt kunde bli bara ett blogginlägg. Det finns enorma mängder inläggsserier. Googla “bakingbabies.se serie” så kommer du hitta många.

Här är ett urval:

Nu om hiatus!

Jag bad instagramföljarna om förslag på ämnen att grotta ner mig för ett tag sedan och fick då många förslag oxh frågor. Den första frågan gav mig orsak att grotta ner mig i ämnet genital hiatus. Svaren på den frågan kommer också besvara den andra frågan.

Frågor:

1. Metoder för att minska genital hiatus -varianter och resultat

2. Anatomisk förklaring på hur en första vaginal förlossning banar väg för den andra, alltså på vilket sätt det gjort det lättare för bebisen att passera andra gången

Först grunderna:

Bäckenbotten är en muskelgrupp som utgörs av tre olika lager. Det innersta (djupaste) lagret är levator ani, som i sin tur är uppdelad i tre. Levatorn utgör en studsmatta som täcker bäckenets nedre öppning, men som också släpper igenom tarmen, vagina och urinrör genom en slits i mitten.  Denna muskel är alltså hästskoformad och går från pubisbenet bak till svanskotan med en slits för kroppsöppningarna i mitten. Denna muskel fungerar genom att den komprimerar ändtarmen, vagina och urinrör fram emot pubisbenet när den spänns – den klämmer liksom åt och stänger till kroppsöppningarna. Själva slitsen är levatorns hiatus.

Om levatorn inte fungerar bra kommer den inte klara den ”armbrytning” som blir när trycket mot den ökar. Itället för att effektivt stänga till om kroppsöppningarna kommer slitsen i mitten av muskeln istället öka i bredd. I längden kan detta leda till utveckling av framfall. Och i det akuta läget kan effekten bli att urin- eller analläckage då inte tillstängningen blir tillräckligt effektiv.

Ökning av hiatus

En graviditet ger en ökning av hiatus, det är en kombination av hormonell uppmjukning och vikten som placeras på bäckenbotten som gör den benägen att bli uttöjd. Övervikt utan graviditet kan också bidra över tid. Om viddökningen under graviditet blir extra stor har man sett en statistisk ökning för framfall efter graviditeten.

En vaginal förlossning tänjer ut slitsen i levatorn över 300 % i förlossningsögonblicket och efter en sådan utsträckning kommer inte levatorslitsen någonsin bli helt sig själv igen. Vaginalförlösta individer kommer ha en ökning av hiatus, med eller utan skada.

En enkelsidig eller dubbelsidig levatorskada är en av de vanligaste orsakerna till stor och långvarig ökning av hiatus.

En levatorskada kan uppstå vid en vaginal förlossning och kan i förlängningen öka risken för framfall, just eftersom hiatusstorleken ökar mer vid en skada än vid enbart utsträckning. En levatorskada kan också ge inkontinens, tömningssvårigheter, sexuella funktionsnedsättningar.

Vad gör ökad hiatusstorlek?

Ökningen kan ge nedsatt känsel under samlag och oönskade fenomen som muspruttar eller att det kommer upp vatten vid bad som läcker ut i efterhand.

Det är också vetenskapligt fastställt att en ökning av hiatusen hör statistiskt samman med ökad risk för framfall. Det är viktigt att notera att hiatusstorleken kanske inte är det som orsakar framfall utan snarare att hiatusstorleken är en markör för andra underliggande saker som skulle kunna stå för riskökningen för framfall.

Det finns dock oförlösta individer med normal storlek på hiatus och normal tjocklek på perinealkroppen som ändå har framfall.

Första barnet “banar väg”

I kommande inlägg (publiceras varannan dag) kommer vi återkomma bland annat till metoder för att minska hiatus-volymen. Men den andra frågan är besvarad redan idag: För att musklerna faktiskt blir permanent utsträckta efter graviditet och vaginal förlossning.

Några referenser

Det tillkommer ytterligare referenser i senare inlägg, men det här är några av dem som är grunden för den här inläggsserien.

Läs alla inlägg i serien:

Bäckenbottensäker träning?

Vad är bäckenbottensäker träning?

Jag skulle vilja säga: Allt eller inget är bäckenbottensäker träning. För min förhoppning är att med rätt strategier, rehab och tillräckligt stegrad återgång till önskad träningsform så kan allt vara bäckenbottensäkert. Jag vill att ni ska läsa detta inlägg med en kritisk röst i huvudet. För jag kommer nu göra något som jag egentligen ogillar, komma med listor och förslag. Men jag vet att det kan vara tryggt att börja med något alls, om man är väldigt osäker eller rädd att förvärra symtom. Det är för dig den här informationen är. Listor och förslag på aktiviteter innebär inte att allt som inte står med är dåligt eller farligt.

Till en början kanske det är viktigt att ta reda på hur det står till med bäckenbotten och eventuella riskfaktorer för framtida besvär:


Rehabtänk

Tänk dig om du hade en ordentligt stukad fot. Du hade fått råd att vänta ett bra tag innan du återgår på den träningsform där du eventuellt ådrog dig skadan. Innan du återgår till tyngre träning bör du ha återtränat styrkan, rörligheten och stabiliteten i fotleden så att den kan tåla tung belastning. Rehabtänket för bäckenbotten kan vara ganska likadant.

Om du svarat ja på mer än enstaka av ovanstående frågor kan det vara smart att bäckenbottenanpassa din träning under en period, för att sedan stegvis kunna ta dig tillbaks till dit du vill komma.

Om du gått igenom något som potentiellt kunde vara ogynnsamt för din bäckenbotten (förlossning, skador, kirurgi) kan det alltså vara bra att ha en stegrad återgång till tyngre träning även för denna muskelgrupp. Medan du samtidigt tränar din bäckenbotten kan du behöva anpassa dina övriga motionsaktiviteter.

träna “bäckenbottensäkert”

Allt eller inget kan vara bäckenbottensäkert. Men något jag ofta förespråkar är att variera sig. Om du ska träna igenom kroppen på gymmet förespråkar jag variationer i utgångslägen och positioner. Sittande – liggande – stående – stående på alla fyra – sittande – liggande. Variera dig!

Du kan också minska gravitationens och buktryckets inverkan på bäckenbotten genom att koordinera andningen med tunga lyft. Det som ökar belastningen på bäckenbotten är övningar som ökar buktrycket inne i magen eller som gör så att bäckenbotten riskerar att ”hängas ner” mot tyngdlagen. Övningar som ökar buktrycket innehåller moment där du spänner mage och rygg och samtidigt låser andningen. Hopp och studs gör också att bäckenbotten får stå emot enorma krafter.

Bäckenbottensnälla strategier

  • Undvik övningar som pressar ner bäckenbotten genom att du håller andan medan du spänner mage och rygg
  • Undvik övningar där båda fötterna är i luften samtidigt.

Vilka träningsformer är mildare?

Träningsformer utan tyngre belastning mot bäckenbotten
Promenader
Simning
Spinning, sittande
Crosstrainer
Längdskidåkning
Vattenlöpning
Klasser på gym utan hopp
Styrketräning med vikter som inte ger dig tyngdkänsla eller läckage,
eventuellt sittande
Övningar där du kan andas normalt

Träningsformer du eventuellt bör undvika under en tid

Löpning
Hoppning (hopprep, krysshopp, hopp på låda)
Boxning
Bollsporter med mycket löpning
Tung bålträning där du håller andan
Styrketräning så tung att du måste hålla andan vid lyft/tryck/stötar

träna upp din bäckenbotten

Antingen genom appen TÄT eller genom att bara knipa enligt sedvanliga rekommendationer, typ dessa jag skrivit om

Bäckenbottenträning 1.

Bäckenbottenträning 2.

Bäckenbottenträning 3.

Jag vill kunna träna helt utan att tänka på min bäckenbotten!

För vissa är detta rimligt och möjligt, och för någon annan med ett annat utgångsläge är det inte helt möjligt. Utan att veta mer om dig kan jag inte säga annat. Min tanke är att du behöver jobba mycket med koordinationen av bäckenbotten och ofta dra ner på den generella bålspänningen för att minska buktryckets inverkan mot bäckenbotten.

Hur kan jag träna om jag har bekymmer med min bäckenbotten?

Ibland tänker jag också att träningsglädje får överväga eventuella risker för överbelastning av bäckenbotten. Och jag tänker att varje kvinna behöver göra den ekvationen för sig själv. Du ska absolut träna om du vill det! Det är sämre för hälsan att låta bli, ju. Du kan dock träna så att du förblir så besvärsfri som möjligt. Helst ska det finnas en progress där du får allt mindre symtom i och med att du parallellt med annan träning också stärker upp din bäckenbotten. Vet du inte riktigt hur du ska göra behöver du söka hjälp!

bäcken 005

Varför kan det vara dåligt att belasta bäckenbotten för tungt?

Jag ska försöka svara på det med en liknelse!

På första bilden ligger ett fartyg  förankrat i en docka. Fartyget vilar på en lagom hög vattennivå och förtöjningarna är lagom sträckta. På andra bilden har vattennivån sänkts och förtöjningarna är rejält sträckta. Kanske till en gräns att de håller på att brista?

Okej, va?

Vi tänker oss att båten är bäckenorganen. Dessa  vilar på bäckenbotten som är vattnet. Urinblåsa, livmoder och tarmar har alla sina upphängningsanordningar uppåt och stöd från bäckenbotten nedåt. När bäckenbotten sänks kraftigt, likt vattennivån på andra bilden, kommer draget i bäckenorganens upphängningar öka.

Bäckenbotten – vattennivån – sänks kraftigt efter en förlossning. Och kanske med åldern. Och hos personer som lider av kronisk hosta och förstoppning. Om belastningen blir för hög, och draget i bäckenorganens stödjevävnad under en lång tid blir för kraftigt, kanske detta kommer orsaka att “båtens förtöjningar” försvagas och förslappas och båten/bäckenorganet blir permanent sänkt.

Båten i dockan-teorin

Detta är en av teorierna bakom hur framfall uppstår. Detta är också en av anledningarna till att vi så gärna vill att folk ska se till att bäckenbotten är med på noterna innan en de återgår till tyngre fysisk träning efter en förlossning.

Kan träning “sänka vattennivån”?

Vi har ingen evidensmässig grund för att påstå att träning sänker bäckenbottens lyftande funktion eller styrka, inte heller att tung träning kan tänja ut “upphängningslinorna”. Men om tung träning ger symtom av bäckenbottendysfunktion (ökade besvär även efter 24 timmar av inkontinens, skav, smärta, nedsatt knipförmåga eller känsla av att bäckenorganen är sänkta) bör man troligen anpassa sin träning för att vara bäckenbottensnäll.

Det är ju väldigt svårt att definiera tung träning, men jag tänker att när vi pratar om bäckenbotten så handlar det om träningspass med hög intensitet och frekvens på hopp eller längre tids löpning, samt stående, belastad  repetitiv styrketräning med över 20 kg. Kilo-angivelsen är inte en gräns, det handlar mycket mer om man kroppen gör vi lyftet än hur tungt det är i kilo. De handlar om buktryck.

Inte enkelt

Det är alltså verkligen inte så enkelt som att säga att om du lyfter tungt kommer dina bäckenorgan trilla ut. Bäckenbottens styrka och tryckökningen på denna beror på en mängd olika faktorer. Framförallt beror det på din bäckenbottenstatus till att börja med och det buktryck som skapas vid lyftet. Buktrycket som skapas beror på din teknik och också på hur stark du är överlag. Är du stark kan du ofta få mindre buktryck och tryck mot bäckenbotten vid ett visst lyft, jämfört med om en svag person ska göra samma lyft i kg.

Svaga bäckenbottenmuskler kan vara på minuskontot för att klara tung träning utan att riskera bäckenbottendysfunktion. En nyförlöst eller en individ som nyligen genomgått en gynekologisk operation har också sämre förutsättningar under återhämtningsfasen. Även individuella skillnader i hur stark bindväv och stödjevävnad kvinnan har spelar. Detta är genetiska faktorer som inte går att påverka egentligen.

Behöver kvinnor varnas?

Kanske inte generellt. Bedömningen från medicinskt håll verkar vara att hälsofördelarna med att träna överväger de eventuella risker som finns även när det kommer till bäckenbotten. En lagom dos träning har också en god effekt på bålstyrka och bålstabilitet vilket kan ge överspillande effekter på bäckenbotten.

  • Kvinnor som nyligen har fött barn och kvinnor som har genomgått klimakteriet kan med fördel kolla upp sin bäckenbottenstyrka innan de börjar träna tungt.
  • Många behöver knipträna parallellt med annan fysisk träning för att minska risken för inkontinens och framfall.
  • Det är oerhört viktigt med god teknik för att minska belastningen på bäckenbotten

Träningsindustrin och bäckenbottenmedvetenheten

Fler kvinnor än någonsin tycker att det känns kul att lyfta tungt. Fitnessindustrin och personliga tränare världen över inspirerar kvinnor till att träna med skivstänger och kettlebells. Många vittnar om hur härligt det är att känna sig stark och liksom oövervinnerlig under träningspassen.Vi inom den medicinska världen kan inte stå för 1800-talsideal och allmänt varna kvinnor för att lyfta tungt. Träning kan skapa glädje och lycka. I många fall är träningen helt ofarlig. Men det behöver göras känt att träning för män och träning för kvinnor inte alltid, i alla fall, är på lika villkor.

En pers som får kvarvarande bäckenbottenbesvär efter träning borde få information om kroppens varningssignaler. Det viktigaste här kanske är: information. All träning är inte friskvård för bäckenbotten. Man får naturligtvis göra precis vad man vill och hur mycket man vill. Men sysslar man med saker som är extremsport för bäckenbotten bör man veta om det. Bäckenbotten bör då eventuellt styrkeökas tills att den kan stå emot den belastning man vill att den ska klara.

Bäst för barnet att förlossningen startar av sig själv?

Jag läser ofta i diskussioner om planerade snitt, att det är bättre för barnet att förlossningen startar av sig själv. Vad är det som blir bättre och varför?

Läsarfråga

Hur förlossningar startar

Jag kan inte allt om allt, det vet ni ju såklart. Här tänkte jag radda upp en del saker som skulle kunna spela roll, och diskutera dem var för sig. På slutet ska jag försöka summera mina tankar.

Vi vet nog ännu inte exakt allt om hur det kommer sig att förlossningar startar. Jag ska heller inte göra sken av att helt förstå studierna jag läser, det är jättekomplicerat och jag har inte ägnat supermycket (alltså supermycket som i veckor, det tog ändå dagar) tid att sätta mig in i ämnet. Om jag har förstått det rätt kan det handla om en slags signalering från ”åldrande-aktivatorer” i DNA och biomarkörer som signalerar ”nu är det färdigbakat här” baserat på fostrets organmognad. Men det är fortfarande lite oklart vem som startar processen, mamma eller barn.

Oxytocin

Oxytocin är ett viktigt hormon vid förlossning, eftersom det påverkar livmoderns arbete vid sammandragningarna. Oxytocinnivåerna ökar under graviditeten och blir ännu högre under förlossningen. Under förlossningen släpps oxytocin ut i både mammans blodomlopp och hjärna. Det kan minska stress, ångest och smärta eftersom det är vårt ”må-bra hormon”. Låga doser av syntetiskt oxytocin ger liknande nivåer som vid kroppens eget arbete. Syntetiskt oxytocin är alltså det som man ger vid värkförstärkande dropp. Vid höga doser av värkförstärkande dropp kan man få fler, längre och mer smärtsamma sammandragningar jämfört med normalt värkarbete.

Syntetiskt oxytocin passerar inte över till moderns hjärna och förstärker tyvärr därför inte hennes upplevda välmående. Oxytocin frigörs även sedan när bebisen är född och är viktigt för anknytningen till barnet. Det verkar inte vara så att förlossningsättet eller timing sedan spelar någon roll för oxytocinfrisättning eller anknytning till barnet senare.

Katekolaminer

Katekolaminer är benämningen på en grupp av kemiska ämnen, de mest kända inom denna grupp är dopamin, noradrenalin och adrenalin. Dessa är hormoner som hör ihop med stress. När människor utsätts för stress frisätts katekolaminer och dessa syftat till att upprättahålla kroppens spänningsgrad i blodkärl men också sinnesstämning. Vid en förlossning frisätts mycket adrenalin, vilket kan förbereda ”stressa igång” fostret så att andningen kommer komma igång lättare. Planerade snitt utan värkstart kan ibland göra så att bebisen svårare att komma igång med andningen. Vid akuta snitt har den här processen redan startat, och i detta avseende kan bebisen vara bättre förberedd på att födas.

Fysisk ”knådning” hjälper andningen

Det är aldrig bara en enda faktor som gör saker i kroppen. Det här med att barn kan få lättare at andas efter värkarbete handlar om fler saker. I magen andas inte fostret själv och lungorna är fyllda med vätska. Under värkarbete kommer livmoderns arbete jobba bort vätskan och förbereder på så vis barnet på att börja andas själv.  Bebisar som föds med snitt utan föregående värkarbete tenderar att ha vätska i lungorna. En komplikation är snabb och ansträngd andning som ibland kan behöva extra översyn eller behandling. Det verkar inte ha några långsiktiga konsekvenser på barnet, men kan stressa föräldrarna.

En rätt indikator för tiden?

Det finns en felmarginal på ultraljudsbestämning av fostrets storlek och ålder. Det finns också kända risker med att födas före vecka 37. Det enklaste sättet att veta att barnet är redo tänker man är att vänta in den spontana värkstarten. Råkar man sätta ett datum för planerat snitt eller planerad igångsättning lite fel i tiden beräknat till felmarginalen för uppskattningen för fostrets ålder kan det ju hända att man i några fall råkar förlösa barn tidigare än vecka 37.

Det är ju dock inte som att den kroppsegna och naturliga processen eller är ofelbar. Det vet vi ju utifrån att det faktiskt föds barn alldeles för tidigt också. Och det finns förlossningar som ”aldrig” startat spontant förrän det gått så länge att man faktiskt ”måste” sätta igång förlossningen. (Man måste ju ingenting, men ni fattar…)

Vilka är de viktiga fördelarna med spontan värkstart?

Jag tycker att jag läst mycket, och vitt och brett, för att skriva det här inlägget. Och vad jag kan se så handlar det verkligen bara om det där med andningen, om vi ska se till bebisen.

Jag läser följande:

“The most compelling reason to let labor begin on its own may be to allow the birth hormones to regulate labor and birth, breastfeeding, and attachment as nature intends.”

Healthy Birth Practice

Jag tycker verkligen inte att jag kan hitta stabil vetenskaplig grund för att det skulle vara speciellt bra på något annat sätt. Jag vet att man kan tycka och tänka olika, men ”as nature intends” är verkligen inte ett begrepp som jag köper i förlossningssammanhang. Så som homo sapiens föder barn så är det ”lite svinn får man räkna med” om man ska gå på det naturliga, både vad gäller mammor och barn.

Bäst för barnet att förlossningen startar av sig själv?

Man får naturligtvis göra som man vill, men att hjälpa ”naturen” på traven ibland är liksom inte något per definition dåligt.   Någon annan stans läser jag att en av de viktigaste sakerna med spontan värkstart är att man kan minska risken för kejsarsnitt, värkstormar pga värkförstärkande dropp, behov av epidural och kontinuerlig fosterövervakning. Det är ju en annan diskussion i förlängningen av detta, om man nu anser att kejsarsnitt och epiduraler till varje pris ska undvikas.

Jag vill absolut inte påstå att jag har gett ett totalt omfattande svar på frågan. Fyll gärna på i kommentarsfältet.

några av de studier jag läst inför detta inlägg:

Is it better for a baby to be born immediately or to wait for labour to start spontaneously when waters break at or after 37 weeks?

Induction of labour in women with normal pregnancies at or beyond 37 weeks

Telomere Fragment Induced Amnion Cell Senescence: A Contributor to Parturition?

Rate of spontaneous onset of labour before planned repeat caesarean section at term

Initiation of human parturition: signaling from senescent fetal tissues via extracellular vesicle mediated paracrine mechanism

Maternal and newborn outcomes with elective induction of labor at term

Healthy Birth Practice #1: Let Labor Begin on Its Own

Förberedelser inför bäckenbottenoperation

Du har missade eller defektläkta muskelskador i bäckenbotten, du har äntligen blivit undersökt och nu damp också kallelsen till operation ner i brevlådan. Vad ska du göra nu? Hur förbereder du dig på bästa sätt? Hur optimerar du resultatet av operationen? Här kommer alla mina tips om Förberedelser inför bäckenbottenoperation

Veckorna innan operation

Konditionsträning

Inför en operation där du ska sövas är det viktigt att ha god hjärt-kärlhälsa. Nu är du troligen inte en gammal och multisjuk person så riskerna är liksom inte överhängande, men det kan ändå vara viktigt att förbereda sig optimalt. Att konditionsträna minst 6 veckor innan är bra ”prehab” inför kirurgi. Du behöver få en pulshöjning och bli varm och svettig. Cykling eller crosstrainer kan vara ett bra alternativ som du samtidigt vill vara skonsam mot bäckenbotten.

Avslappning bäckenbotten

Oavsett om du har blivit rådd att knipträna eller inte är det också värt att lägga krut på att hitta avslappning i musklerna inför en operation. Sträckningen av de musklerna som åter fästs i mellangården och smärtan efter operationen kan få musklerna att ”härka ihop” i ett spänningstillstånd. Då behöver du veta hur du aktivt andas och sänker bäckenbotten, för att minska krampen. Det kommer också hjälpa dig att känna att du har kontroll över delar av situationen och smärtan efter operationen.

Matplanering

Veckan eller veckorna efter operationen kommer du inte vilja sitta vid matbordet och äta några långa måltider. Risken finns också att smärta och smärtlindring kommer påverka din aptit eller ditt matsug. Planera för att det ska finnas lätt-värmda, lätt-ätna färdiga rätter i frysen som du kan äta halvliggande. Ha också en B-plan med snacks och mellanmål. Energi och näring kan vara viktigt för läkningen, så planera för att försöka äta regelbundet och någorlunda mag-snällt.

Underhållning

Här är alla förstås olika – men planera att ge dig själv massor av distraktion. Du kommer tillbringa ganska mycket tid liggandes i säng eller på soffa. Förbered dig genom att välja poddar, tv-serier, böcker eller vad du nu kan tänkas vilja ha. Om du kommer gå på starkare smärtlindring kan du eventuellt behöva ta höjd för att din intellektuella förmåga inte kommer vara på topp.

Logistikplanering

Du bör inte sköta lämna/hämta barn-logistiken på ett gäng veckor. Du ska heller inte bära tungt, stå länge och laga mat eller råka fånga några barn som ramlar. Är du småbarnförälder behöver du antingen ha god hjälp av anhöriga eller kanske till och med vänta med operationen tills småbarnslivet inte kräver lika mycket av dig. Du, en eventuell partner och andra anhöriga behöver planera för att du under några veckor inte ska:

  • lämna och hämta på barnomsorg
  • sköta barnens dagliga omsorger förutom det du med lätthet kan göra liggandes eller sittandes
  • laga mat
  • köpa mat
  • städa mer än att typ dammtorka

Fyll gärna på i kommentarsfältet vilken slags vardagslogistik som behöver lösas i förväg.

Hygien-fix

Efter operationen kommer du eventuellt vilja duscha eller skölja underlivet varje gång du bajsat. Om det svider när du kissar kanske du också vill testa att kissa i duschen/under en ljummen stråle. Du ska planera för att ”klapp-torka” och inte gnugga efter att du varit på toaletten eller duschat. Om du inte har dusch tillgänglig där du kommer tillbringa dagarna kan det vara värt att se om det går att lösa på annat sätt. Vet att det finns ”intimduschar” att köpa på exempelvis nätapotek. Vet också om att några tillfälligt installerar bidéslang från handfatet.

Fixa också torra tvättlappar (av papper eller handduk) som du kan klapptorka med. Du kommer också blöda en del efter operationen, se över ditt förråd av bindor. Du ska inte använda menskopp eller tampong på ett tag. För att minska risken för svamp kan du planera för att ligga och lufta någon gång varje dygn. Fundera också på om du kan eller vill investera i tygbindor/trosskydd, för att hindra den plastiga instängdheten som kan bli från bindor.

Dagarna innan operation

Tarmen tömd och avföringen smidig

Vid vissa operationen får du i förväg instruktioner om att ha tömt tarmen med ett tarmrengöringsmedel. I andra fall får du bara råd om att hålla avföringen smidig innan och efter operationen. Jag föreslår att du redan tidigt bekantar dig med olika tarmreglerande medel och ser till att den som fungerar allra bäst för dig finns hemma inför operationen. Sedan kan smärtstillande läkemedel och fysisk inaktivitet göra att tarmen jobbar ännu långsammare, och då kan du behöva ytterligare kraftiga medel. Smärta och överspänningsreaktion i bäckenbotten kan också orsaka svårigheter med tarmtömningen efteråt. Råd: se till att du har saker att ta till. Du vill att det ska vara lätt att bajsa.

Tvätt/dusch innan operationen

Det finns lite olika ”regim” vad gäller hygien/dusch/medel inför operationer överlag och du ska lyssna på de råd du får inför operationen från det sjukhus där du ska opereras. Det handlar oftast om att duscha, byta lakan och ha rena kläder.

Läkemedel

Vissa läkemedel får du på recept i samband med hemgång på operation, och de kan du förstås inte köpa i förväg. Se ändå över vad du har hemma, du vill inte plötsligt stå utan receptfria läkemedel om det är dessa du blivit rekommenderad.

Förflyttningslogistiken

Du kommer troligen inte vilja gå eller ens sitta upp sådär jättemycket kort efter operationen. Tänk ut var du mest kommer vilja vara. Vad behöver du ha där? Mobil? Platta? Laddare? Näsdukar? Smärtlindring? Vatten? Snacks? Böcker? Skapa ditt utrymme där du har det du behöver och minimera springet. Bor du på flera våningar, planera så att du gör förflyttningarna ett fåtal gånger och att du inte behöver bära med dig en massa.

Playlist och annat som ger dig mod

Jag gjorde en operations-playlist för att ge mig mod och tröst inför och efter operationen. Du får gärna lyssna på den, eller gör en helt egen!

Nu får ni berätta!

Dela med dig i kommentarsfältet!

Läs mer!

Tips

Det här inlägget är ett kort utdrag ur kursen “Rehab efter bäckenbottenoperation” som inkluderar information inför operationen och rehabprogram tre månader efter operationen. Du hittar kursen här. Det är teori om hur du bäst tar hand om kroppen och filmade övningar uppdelade i 6 nivåer.

Kursen “Bli fri från smärta och överspänning” är en webbkurs på 6 månader som riktar sig till dig med smärtor och besvär i bäckenbottenområdet . Vet du att du är väldigt överspänd vill jag rekommendera denna kurs som en prehabiliterande åtgärd innan operation. Läs mer här: Webbkurser

Tankar om förlossningsinfo

Det kom ett mejl:

Det jag skulle vilja läsa om, som är lite flummigt och kanske inte egentligen ditt område men jag prövar, är

Hur kan man tänka kring/få ihop vårdens budskap om att vaginal förlossning är fantastiskt och att kroppen återhämtar sig så snabbt med att man vid eventuella besvär möts av att det inte går att säga något förrän efter ett år? 

Inför min förlossning så uppfattade jag informationen från MVC som att vaginal förlossning alltid är att föredra och att kroppens återhämtningstid är mycket längre om man genomgår kejsarsnitt. 

Min son roterade inte helt fullt med huvudet och förlossningen avslutades med sugklocka. Jag fick “bara” en grad 2 bristning. Men – jag har upplevt återhämtningen som väldigt tuff. Jag kunde inte gå promenader på mer än en månad, och även haft problem med framfall. I kontakt med vården efter förlossningen så tycker jag att det plötsligt låter väldigt annorlunda – inget kan utvärderas förrän efter tidigast 12 månader. 

Är återhämtningen alltid längre vid kejsarsnitt än vid vaginal förlossning? Är informationen till förstagångsföderskor lite skev eller har jag bara haft otur? Vore det på nåt sätt dåligt om förstföderskor hade lite mer rimliga förväntningar på tiden postpartum? “

Den här frågeställningen har jag marinerat på ett tag. För jag tycker att den sätter fingret på flera olika intressanta saker.

Bland annat:

  1. Varför är informationen om året efter graviditeter så bristfällig?
  2. Varför är informationen man får så pass snedvriden till kejsarsnittens nackdel?

Jag har en vän och kollega som av olika skäl velade länge mellan förlossningssätten och i sin strävan efter vägledning och svar gick en förlossningsförberedande kurs på ett av de stora sjukhusen i Stockholm. På presentationen som hölls kom två signifikanta slides. En med rubriken ”Fördelar med vaginala födslar” och den andra med ”Nackdelar med snitt”. Ni kan läsa ut vad som saknades, va? Nackdelarna med vaginala födslar och fördelarna med snitt. Det finns alltså nyanser, även här, men de presenterades inte.

Skador är att räkna med

Jag anmälde till LÖF att jag fått en sfinkterskada när jag födde mitt första barn, en skada som lagats så bristfälligt att jag sedan fick opereras om fem år senare. Svaret blev:

Skadan hade inte kunnat undvikas även om behandlingen hade utförts på annat sätt och det finns ingen annan behandlingsmetod som tillgodosett mina behov på ett mindre riskfyllt sätt. Den suturering som genomfördes gjordes korrekt och med en vedertagen metod.

Här anser man alltså inte att kejsarsnitt kan vara ett rimligt alternativ till en sugklockeförlossning och att snitt i detta fall bedöms som så riskabelt att det var värt att utsätta mig för en skada som gav mig livslång anal inkontinens (bättre nu efter omoperationen, men återställd är jag icke). Min reflektion: Det här är bullshit. För VISST att kejsarsnitt kommer med en uppsättning risker. Men: Jag har, på grund av denna första skada, genomgått två snitt senare. Vad blev summan av riskkalkylen? You tell me.

En nu mera vän, tidigare patient, anmälde bland annat en levatoravulsion till LÖF. Detta var svaret hon fick:

Kvinnor ska informeras om risken för bristningar, risken för levatorskada överstiger 2 % (enligt Patientskadenämndens praxis är skaderisker i nivå med 2-4 % tillräckligt betydande för att utgöra en skyldighet att lämna information om sådana risker)”.

Den informationen nådde inte henne innan förlossningen. Risken för levatorskada är i studier ungfär 20%, bara så att ni hänger med.

Varför är informationen så bristfällig?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet förstås den medicinska världens inställning till förlossningssätt. ”Att föda vaginalt är naturligt och bäst utifrån många aspekter”. Jag upplever också att vi som menar att det inte är så enkelt placeras i ett fack av att vara mindre vetande. Som att vår ställning baseras på enbart känslomässigt tyckande.

Vad vet vi om äpplen och päron

De kortsiktiga biverkningarna av kejsarsnitt för den födande kan vara infektion, blödning och propp. De kan vara allvarliga men i höginkomstländer är det verkligen inte några stora akuta risker förknippat med snitt. Såklart är de akuta och svåra komplikationerna eländiga, när de händer, men de händer sällan.

Kejsarsnitt minskar risken för skador på bäckenbotten, framfall och urininkontinens. Att vilja undvika ett problem som ännu inte finns räknas inte som en godtagbar medicinsk anledning. Man menar ofta att önskan om att inte få ett problem såklart ska vägas mot risken som gäller framtida fertilitet, påverkan på kommande graviditeter och påverkan på barnet.

Kejsarsnitt är förknippat med en lägre risk för urininkontinens och bäckenorganprolaps hos de som föder, men en högre risk för astma och fetma för barnet. Kvinnor som har kejsarsnittats har en ökad risk för missfall, dödfödda barn och placentaproblem i framtida graviditeter än kvinnor som fött vaginalt. Det verkar vara sammanfattningen av rådande evidens.

Procentsatsen för risk för bäckenbottensymtom är jättemycket större än promillesatsen som ger ökad risk för fertilitets/graviditetsproblem. Utan att på något sätt minimera informationen om risken med kejsarsnitt kan vi ändå ge rätt råd även om vaginala förlossningen.

Nu hör jag redan vissa av er läsare vråla i huvudet! ”Riskerna med kejsarsnitt är ovanligare, men mycket mycket värre! Du förstår bara inte!”

Jo, jag förstår. Låt oss prata igenom det.

Jag har förstått det som att en av de värsta riskerna som medföljer vid snitt är risken för moderkakskomplikationer i nästkommande graviditet. Det innebär att moderkakan växer på fel ställe eller helt och hållet ihop med livmodern, vilket kan vara väldigt komplicerat och innebära risk för akut livmoderborttagning eller död till och med. Jag FÖRSTÅR att detta inte är något att skoja bort.

Nu kommer jag slänga mig med siffror, och siffror är inte mitt bästa område. Men, om jag fattat det rätt: Kejsarsnitt halverar risken för urininkontinens och minskar risken för framfall med 70 %, jämfört med vaginala förlossningar. I procent ökar kejsarsnitt risken för placenta previa/accreta med 200%. Jämför vi dessa procentsatser enbart så verkar det ju onekligen till vaginala förlossningars fördel. Men om vi jämför riskerna att drabbas med varandra så är risken att du drabbas av urininkontinens efter en vaginal födsel 10 000 % högre än att du drabbas av accreta, så pass ovanligt är just det ändå.

Jag menar INTE att moderkakskomplikationerna inte är otäcka och något vi alla gånger ska ha respekt för. Jag förstår också att komplikationerna och följderna av en accreta kan vara långt värre än att ”bara” lida av urinläckage. Men, hur illa just urinläckage och/eller prolaps upplevs av individen kan faktiskt inte varken jag eller du bestämma.

Nackdelar om snitt, fördelar med vaginalt…

Min erfarenhet är att patienter som av olika anledningar önskar kejsarsnitt (ofta efter en redan komplicerad eller traumatisk förlossning) blir oooootroligt välinformerade om riskerna med kejsarsnitt. Men ingen (nästan ingen) får information inför en vaginal förlossning om att det är förhållandevis hög risk att drabbas av olika sorters bäckenbottendysfunktion. Det informationen anses vara ovidkommande och oviktig. Detta, trots att LÖF har fastslagit att gravida SKA får information om exempelvis levatorskador.

Det kortsiktiga perspektivet

Nu hör jag några läsare hojta igen ”Men det finns MASSOR av andra risker, du förminskar riskerna!”. Jag vidhåller att ni som jobbar inom förlossningsvård har ett OTROLIGT kortsiktigt perspektiv. Ni ojar er över smärta och funktionsnedsättning de första dagarna eller veckorna efter ett snitt och menar att det är väldigt mycket jobbigare för individen och hela familjen. Jag är inte övertyad, ALLS. Häng med mig en dag på jobbet. Sitt med den som i vuxen ålder inser att den behöver hitta ett helt nytt yrke, eftersom det hon hittills jobbat med inte alls fungerar för hennes framfall. Eller den som slutat med all rolig träning den vet eftersom hon läcker och får muspruttar passen igenom.

Förlossningsrädsla som “psykisk ohälsa”

Det är också helt och hållet galet att kvinnor som önskar föda med snitt ofta anses som sjukligt oroliga. Deras omsorg om sin egen kropp och hälsa räknas som en ohälsa som ska behandlas psykologiskt? Alltså, jag VET att det finns människor som behöver stöd och är väl hjälpta av samtalsbehandling inför en vaginal förlossning. Ni ska också veta att jag alla dagar i veckan förespråkar vaginala förlossningar och stödjer mina patienter som vill föda vaginalt på alla sätt jag kan. Att jag vill att diskussionen kring födelsesätt ska nyanseras innebär inte att jag är en ”militant snittförespråkare”.

Tillbaka till frågorna

Hur kan man tänka kring/få ihop vårdens budskap om att vaginal förlossning är fantastiskt och att kroppen återhämtar sig så snabbt med att man vid eventuella besvär möts av att det inte går att säga något förrän efter ett år? 

Jag vet inte om budskapen går att få ihop faktiskt. Det är ologiskt och orimligt på en del sätt. Att bäckenbotten och omkringliggande strukturer tar 12 månader på sig att återhämta sig är dock sant. Jag har skrivit ett annat, besläktat inlägg om ämnet här: Varför vänta ett år på undersökning?

Är återhämtningen alltid längre vid kejsarsnitt än vid vaginal förlossning?

Nej. Efter en väldigt okomplicerad och lagom snabb vaginal förlossning kan återhämtningen vara rätt snabb och smidig. Jag skulle sedan säga att snitt-återhämtningen är medel-lång. De som har längst tid för återhämtningen är de som fått stora muskelskador, buktande slidväggar eller andra bäckenbottensymtom efter en vaginal förlossning.

Är informationen till förstagångsföderskor lite skev eller har jag bara haft otur?

Den är skev. Jag  började skriva 100% skev, men det finns säkert några hjältar till mödravårdsbarnmorskor där ute som kämpar på med att ge rätt information.

Vore det på nåt sätt dåligt om förstföderskor hade lite mer rimliga förväntningar på tiden postpartum? 

VERKLIGEN inte. Det var i mångt och mycket därför jag och Louise skrev ”Mammaroll och Snippkontroll”. För att ge nyförlösta något att hålla i handen hela första året.

Referenser:

Long-term risks and benefits associated with cesarean delivery for mother, baby, and subsequent pregnancies: Systematic review and meta-analysis.

Risk factors for perineal and vaginal tears in primiparous women – the prospective POPRACT-cohort study

Hur ska jag våga träna med levatorskada?

Hur ska jag våga träna med levatorskada?

Den här frågan är en av de vanligaste jag får!

Svaren – både hur man ska våga och hur man ska göra, försöker jag alltid förse mina patienter med. Nu har jag också gjort det tillgängligt till fler. Via en webbkurs. Den sträcker sig över åtta månader och innehåller en omfattande och matnyttig teoridel och ett successivt stegrat träningsprogram som tar dig i handen och leder dig framåt.

Kursen tar också upp:

  • Hur ska jag hantera tyngdkänsla?
  • Vad gör jag åt min överspänning?
  • Kan jag påverka risken för framfall?
  • Hur är det att bära och lyfta tungt?
  • Tips för mens och sex

Det är en träningskurs och innehåller 32 träningspass för mage, rygg, ben, rumpa, armar och hållningsmuskler i fyra olika nivåer. Du kan göra träningen hemma när du vill, och på det sista steget i kursen kanske du till och med tränar på gymmet?

Jag är otroligt stolt och nöjd över den här kursen och dess innehåll.

Tipsa och sprid gärna!

Här kan du köpa kursen!

Genom att klicka på “köp-knappen” kan du också tjuvkika in på alla rubriker (men för att se innehållet under varje rubrik måste du köpa kursen).

Acceptera en levatorskada

Hur gör man för att kunna acceptera en levatorskada?

Läsarfråga

två tidigare inlägg på besläktade teman:

Att acceptera en förlossningsskada

Att gå vidare efter en traumatisk förlossning

Jag föreslår att du läser dem allra först, för alla inlägg kan inte innehålla allt. Det första innehåller en del om det vanskliga att prata om acceptans inom ett område där många fortfarande får väldigt bristande vård och därmed inte rätt diagnoser och behandling. Det andra inlägget är mer nischat just till acceptans av en traumatisk förlossning. Alla som har en traumatisk förlossning får inte förlossningsskador, och alla som får förlossningsskador har inte haft traumatiska förlossningar.

Levatorskada kan vara en kronisk funktionsnedsättning

Du blev gravid, du gjorde kanske allt som stod i din makt för att allt skulle bli bra – och nu står du här med en skada och behöver kanske säga farväl till kroppen som den var tidigare. Att jag skriver det här inlägget är alltså inte med ”tjo och tjim, det här blir bra”-attityd. Utan för att jag tänker att det är mer att jämföra med att få en annan kronisk funktionsnedsättning. Och hela världen är full av sjuka personer som ändå lever vidare med okej livskvalitet. Vad kan man göra?

Att drabbas av en kronisk funktionsnedsättning kan vara oerhört tärande. Tanken på att du har drabbat av något som kommer följa dig resten av livet kan vara överväldigande. Det är inget du kommer landa i över en natt, det kommer ta tid. Att acceptera en levatorskada kan kännas som att godkänna att det uppstått, och det vill ingen. Acceptansen handlar snarare om att få en insikt att ”så här kommer mitt liv vara nu och jag behöver aktivt skapa förutsättningar för att det ska bli så bra som möjligt.”

Bearbeta förlossningen

En av de svåra sakerna med just förlossningsskador är att det finns ett tydligt skadetillfälle. Det finns också möjlighet att försöka förstå orsaker, händelseförlopp och ibland också skuldbelägga sig själv eller andra som var med. Om vi drar en parallell: En skidolycka kan ge en knäskada som leder till kronisk instabilitet, operationer och risk för knäartros på sikt, med ytterligare operationen till följd. Men de flesta som drabbas av detta tänker at det var en kombination av slarv, otur och yttre faktorer som ledde till olyckan. En förlossningsskada kan ge kronisk instabilitet, ge upphov till en framfallsoperation och risk för upprepade operationer längre fram. En förlossning är en helt annan slags upplevelse, av mer existentiell art. Jag vet det. Men ändå: du behöver kunna landa i vad som hände och ha sörjt och bearbetat detta någorlunda, innan du kommer vidare.

Förlåt dig själv och andra

Du kanske är arg på dig själv. Eller på barnmorskan eller övrig personal på förlossningen. Du kanske är arg på LÖF som menar att en levatorskada är en naturlig följd av en vaginal förlossning. Tankarna på varför som just du blev drabbad kan vara förtärande. Så länge du har omfattande tankar med skuldbeläggande och ilska finns i bilden är det faktiskt svårare att acceptera situationen. Alla dessa känslor är alltså rimliga, du behöver inte känna skuld över att du är arg. Men genom att förlåta kommer du ge dig själv en möjlighet att gå vidare. Här skulle jag rekommendera många att ta professionell hjälp.

Allt går inte att bota

Den första reaktionen som många med levatorskada får är att tänka ”men det MÅSTE gå att laga”. De läser allt om skadan, forskning och rapporter om försök till lagning av levatorskadorna och funderar över alla alternativa metoder för att förbättra läget. Jag tänker att det är patientgruppens frustration och driv som kommer göra att det så småningom sker framsteg i forskningen. Men vi är verkligen inte där än. Därför är det ofta viktigt att här och nu acceptera att det är en skada som inte går att bota. Alla sjukdomar och skador är inte botningsbara. Rent krasst: världen är full av människor som lever med sjukdom, ohälsa och nedsatta kroppsfunktioner. Ingen av dem har förtjänat det.

Att acceptera är inte att lika med att känna att det är okej

Att vägra landa i att det finns en levatorskada är faktiskt att göra det svårare för sig. Många tänker att en acceptans innebär att man ger upp och tänker att det är okej. Att acceptera en levatorskada har inget att göra med att tycka att den är bra. Acceptansen handlar bara om att landa i ”så här ser läget ut nu och utifrån detta måste jag skapa nya förutsättningar till att leva ett så gott och innehållsrikt liv som möjligt”. Vissa saker i livet bestämmer vi inte över, så enkelt är det. Det du kan bestämma över är faktiskt dina egna reaktioner. Istället för att lägga energi på att vara bitter kan du försöka lägga energi på att tänka ”okej, men vad gör jag nu då?”. Trots din diagnos behöver du hitta vägar att göra saker som du älskar. Du lever, vad vi vet, bara en gång.

Tillåt dig själv att känna glädje

Övertygelsen om att inget någonsin kommer bli bra blir ibland en självuppfyllande profetia. Många tillåter inte sig själva att känna glädje så länge tankarna är helt absorberade av levatorskadan. Du kan behöva aktivt ta ett beslut om att det är okej att vara glad också. Det är tillåtet att glädja dig över fina ögonblick. Du får finna saker som ger dig innehåll och mening. Det är tillåtet att njuta av det som är möjligt att njuta av. Det enda utesluter inte det andra.

Alliera dig

De viktigaste allierade i din hälsosituation är kanske de som rent teoretiskt och känslomässigt kan hantera att du inte kan bli återställd. Det här är svårt att skriva, men så här upplever jag det: De inom vården som har absolut svårast att prata med patienter om levatorskador är de som inte kan hantera att de inte kan lösa problemet. Jag vet vårdgivare som har som mantra att man ska använda ”så få ord som möjligt” när det kommer till bestående men efter förlossningar.

Jag tror att orsaken är att de inte kan stå rakryggat och säga ”tyvärr har du drabbats av en skada som jag inte kan fixa, jag beklagar”. Alliera dig med personer som kan hjälpa dig att landa i acceptansen. Det gäller både anhöriga och vårdpersonal. Det gäller kanske även Facebookgrupper och dylikt. För ett tag kanske du behöver pausa dessa, bara för att inte snurras in i andra människors bearbetning, eller brist på bearbetning.

Lev nu och här

Du kan inte backa bandet. Du kan bara leva nu och här. Fokusera på det som är bra. Fokusera på det du kan.

Dela med dig!

Med allt detta sagt – det är inte lätt. Jag förstår sorgen och frustrationen. Jag menar inte att den är fel, bara inte alltid så konstruktiv. Berätta gärna om dina tankar!

Läs mer om Levatorskador på bäckenbottenutbildning.se

Tips

Här finns också kursen Träna dig stark (med levatorskada!) som innehåller 8 månaders träning och en omfattande vägledning för att kunna leva med levatorskada.

Skillnad krystvärkar och vanliga värkar?

Skillnad krystvärkar och vanliga värkar

Något som återkommer hos patienter jag träffar med traumatiska förlossningsupplevelser är avsaknaden av kännbara krystvärkar. Många av deras vänner har beskrivit krystvärkarna som något annat än tidigare, en slags värkar som känns mer ”konstruktiva” och ibland lättare att hantera. Och mina patienter landar hos mig, och frågar: vad är det för skillnad på krystvärkar och vanliga värkar?

Jag ska försöka förklara!

Livmodern består av en slags muskelvävnad. När du spänner dig biceps drar biceps ihop sig. När livmodernmuskelvävnaden späns drar livmodern ihop sig. Sammandragningar under graviditet kan därför liknas vid en slags träning för livmodern. Sammandragningar känns ofta som att magen blir hård och du kan få svårt att röra dig fritt medan den pågår. De kommer ofta vid ansträngning, om du har druckit för lite och oftare på kvällen än på dagen. Sammandragningar brukar vara mest obekväma och inte smärtsamma. De förläggs i magen eller ljumskområdet. Att lägga dig ner om du står, eller gå upp och röra dig lite om du redan ligger ner kan hjälpa. De kan komma redan i första trimestern, men brukar vanligtvis dyka upp mot slutet. En del gravida märker inte av sammandragningar alls.

Förvärkar

Ibland pratar man också om förvärkar, som är korsning mellan sammandragningar och riktiga värkar. De kan finnas i veckor eller dagar innan själva förlossningen faktiskt startar. De är starkare och mer regelbundna är tidigare sammandragningar, men eskalerar inte. Man märker att det är dessa som är på gång när förändringar i position inte längre tar bort eller minskar dem. De kan vara milt smärtsamma, men håller sig på en viss nivå och de påverkar inte livmodertappen så att den faktiskt börjar öppna sig.

Smygstarten

Nu hoppas jag att ni förstår att alla är olika och inte ens förlossningsvärkar upplevs lika hos olika personer. Men ofta börjar förlossningsvärkarna mer smygande i form av mensvärkskänningar eller som en känsla av att du ska bli dålig i magen. De kommer ofta oregelbundet och med glesa intervall till en början.

Nu kör vi!

Intensiteten på värkarna höjs och intervallen mellan dem blir kortare allt eftersom förloppet fortskrider. Igen, det finns personer som har glesare värkar, aldrig helt regelbundna och inte så himla smärtsamma. De finns, men är kanske inte i majoritet. När det är ungefär tre värkar på 10 minuter brukar det vara dags att bege sig in till Förlossningen. Smärtan kan kännas både i magen och mot ryggen till, som en mer intensiv molvärk som går i toppar och dalar. Det trycker ofta och spänner i bäckenet, och känns som at någon bänder i det. Den är fasen är ofta mellan 0-6 cm öppningsgrad.

Sista öppningen

Som du märker är gränserna här väldigt flytande. När man närmar sig 8-10 centimeters öppning brukar många känna att de inte vill vara med mer. Värkarna kan vara intensiva och långa och pauserna korta. Nu brukar det också kännas som ett tydlig tryck neråt mot vagina och ändtarmen. Det är trångt nu för bebisens huvud nere i bäckenet och det trycker och drar. En del mår illa och kräks av detta. Sista biten, när bebisens huvud landar mot bäckenbotten känns det för många som att man ska sprängas i underlivet.

Krystvärkarna

Krystvärkarna kan komma med något fler pauser emellan och för många kommer det också med en känsla av att behöva bajsa. Det kan vara en oerhörd fysisk ansträngning men ändå kännas mycket mer hanterbart. Ofta är det för att det ”händer något”, att det går att märka progressen och att man ser ljuset i tunneln. Ofta ”tar kroppen liksom över” och i de fall du behöver undvika att krysta en stund (för att skydda mellangården) kan det kännas som en oerhörd utmaning. Någon har beskrivit det som mer okontrollerat än att bajsa, mer som att ”kräkas” ur underlivet. Det här låter ju inte så positivt, men ni kanske förstår kraften som man vill efterlikna i själva liknelsen. De som fött utan att faktiskt känna krystvärkar förklarar det mycket mer som en fysisk ansträngning där magmuskler, benmuskler och allt runtomkring varit involverat.

Eftervärkarna

Eftervärkar är sammandragningar i livmodern som sker efter att bebisen kommit ut. Det handlar först om att moderkakan ska krystas ut, men sedan om sammandragningar när hela livmodern börjar sin resa till att åter bli stor som ett päron. Amning brukar trigga eftervärkar och många upplever att eftervärkarna blir mer och mer smärtsamma, ju fler barn de föder. Oftast är dessa smärtor värst i två till tre dagar efter förlossningen.

Lånade berättelse från nyförlösta patienter:

Min värkar kändes som intensiv mensvärk och bajsnödighet på samma gång. Jag kände aldrig av något i ryggen utan min smärta satt i magen, insidan av låren och underlivet.

Mina två förlossningar var helt olika. Den första var precis som man läser om, i olika steg och faser och värkarna kom precis så regelbundet som ”de ska”. Det började som en mild mensvärk, blev sedan mer en ryggsmärta och vid varje värktopp som spred det sig framåt över magen. Andra gången hade jag jätteont i bäckenet och förlossningsvärkarna och min smärta i främre bäckenfogen liksom gled ihop. Tyckte heller inte riktigt att jag fick pauser mellan värkarna den gången, och jag fick krystkänsla när jag redan var sex centimeter öppen. Det otroligt jobbigt.

Jag upplevde inte värkarna som så smärtsamma alls. Det var intensivt men jag kunde precis klara av dem. Mot slutet blev det jobbigt dock, ”the ring of fire” kändes just precis så. En befrielse när huvudet var ute!

Skillnad krystvärkar och vanliga värkar?

Berätta gärna hur du upplevde skillnaden mellan krystvärkar och vanliga värkar!

Vidare läsning på bakingbabies

Andning under förlossning

Bäckensmärta under förlossning

Tips inför förlossning

Referenser

The Pain of Labour

Acute pain – Labour analgesia

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.