Det här är kategorin där du hittar inlägg om förlossningar (både vaginala och kejsarfödslar), förlossningsskador och rehab efter graviditeter, både okomplicerade och komplicerade.
”Om bristning sys korrekt och läker som den ska. Kan man förvänta sig att bäckenbotten blir som innan då? Bör man räkna med att bäckenbotten känns annorlunda livet ut?Jag har trasiga muskler i bäckenbotten men har ändå knipstyrka 4 av 5.
En specialist sade till mig att jag har höga krav på min bäckenbotten, att den ska klara mycket.Ska kvinnor räkna med att efter barnafödande är viss träning uteslutet….ingår det i att bli mamma? Är det dagens kvinnor som tror att kroppen blir helt återställda och vi kan leva på som vanligt?
Varför säger alla att det är naturligt att föda barn? Att kroppen klarar det?Men om bäckenbotten skadas…då känns det inte som att kroppen är gjord för det?”
Det här är viktiga och bra frågor och svaret kommer bli… svävande. Det är lika delar medicinskt som liksom filosofiskt, nästan.
Blir bäckenbotten som innan?
Nej, inte ens då bäckenbotten är helt intakt efter en förlossning eller om man förlöses med kejsarsnitt kommer den bli som innan.
Vi ska naturligtvis inte acceptera en alldeles för hög grad av förändringar, funktionsbortfall eller sänkning av livskvaliteten till följd av nedsatt bäckenbottenfunktion. Men ATT bäckenbottenfunktionen kommer förändras av graviditeter och åldrande är tydligt klarlagt och inget vi direkt kan påverka.
Ingår funktionsbortfall i att bli mamma?
Det är här vi kan se på saker både från ett medicinskt perspektiv och ett filosofiskt. För när det kommer till kroppar så kommer de ju successivt åldras och få påverkade och försämrade funktioner, av ålder. På ett sätt är människokroppen racklig och livet är en långsam väg mot döden. Nu låter jag jättedeppig, men så är det ju ändå. Människokroppens barnafödande ÄR också knepigt, vi har smala bäcken och stora barn med stora huvuden. Det är inte okomplicerat, hur vi än gör det.
Och vad menar vi egentligen med naturligt? Kvinnokroppen kan bli gravid, och barnet måste sedan ut. På det sättet är en förlossning ett naturligt skeende. På samma sätt som man kan säga att åldrande är naturligt. Av olika skäl kommer vissa kvinnor att bli skadade under förlossningen, så det är också naturligt. Men det innebär inte att det inte finns medicinska och andra åtgärder som kan tas till för att förhindra, mildra eller förbättra påverkan av dessa naturliga skeenden i livet.
Helst inte!
Jag tänker också att det helst inte per automatik ska ingå funktionsbortfall i att bli mamma. Alltså att allt som går för att underlätta födandet måste göras, att allt som går för att minska förekomsten av skador måste ske. Och att de skador som går att laga också ska diagnosticeras och lagas enligt konstens alla regler. Jag tror dock inte att det är rimligt att ha en nolltolerans mot förlossningsskador. Med tanke på hur kroppar och födandet är designat så verkar det svårt.
I mitt arbete är ju målet med varje patientkontakt att personen INTE ska behöva begränsa sitt liv och sina aktiviteter utifrån sin bäckenbotten. Men rent realistiskt så blir det ju inte alltid så. En person med stora levatorskador kanske inte kommer välja att ha löpning eller tung styrketräning som sin främsta träningsaktivitet längre.
Har ”dagens kvinnor” för höga krav?
Alltså kvinnor har nog i alla tider behövt ha höga krav på sina kroppar och sin fysiska prestationsförmåga. De allra flesta kvinnor i historien har behövt jobba hårt, bära tungt, arbeta långa dagar osv. Jag är ingen historiker, så rätta mig om jag har fel. Men det här med att kvinnor liksom är sköra och kan välja att vara fysiskt inaktiva, är inte det ett ganska nytt fenomen? Men nuförtiden har de flesta inte ett tungt fysiskt arbete, utan det man vill göra som belastar kroppen är mer självvalt och frivilligt.
Kvinnors fritidsintressen kan man racka ner lite på, verkar det som. Att allt som man inte MÅSTE göra är liksom lite fåfängt? Nu menar jag inte att jag tycker så, men att det kan vara en attityd hos vården och i samhället överlag. Det verkar ganska lätt för en del att förminska andras önskan och behov av att kunna vara obegränsat fysiskt aktiva.
Samtidigt – vi som jobbar inom vården är ju ständigt med olika patienter på en resa av att behöva acceptera kroppars ofullständighet. Den som får knäartros, Parkinson eller en annan långvarig diagnos kommer ju behöva ställa om efter kroppens faktiska funktionsnivå – oavsett vad man vill eller inte. Samma kan ju gälla förlossningsskador.
Är det lätt för kroppen att föda barn?
Här finns det vitt skilda åsikter. Det finns ju dem som menar att ju naturligt och ostört ett förlossningsarbete får vara, desto lättare och tryggare det blir det. Sen finns det motsatta aspekten, att förlossningar kommer vara riskabla hur man än gör, och att det är viktigt med medicinsk vård och omsorg för att optimera utfallet.
Jag tänker att det finns någon slags gråzon – vi får ju uppenbarligen ut våra barn och det går bra för många, kanske de flesta. Men det är inte lätt eller gratis för människokroppen att föda barn. Hur vi än gör kommer det alltid vara förenat med en uppsättning risker. Och att bäckenbotten påverkas negativt än en av de vanligast förekommande bieffekterna.
Kan man förvänta sig en opåverkad bäckenbotten?
Så sammanfattningsvis är det ett naturligt skeende för kroppen att föda barn men det är även naturligt att till följd av detta och av kroppens åldrande få sämre funktion i bäckenbotten. Man kan inte förvänta sig en opåverkad bäckenbotten. Därmed dock inte sagt att man inte ska göra vad som går för att laga skadade muskler och försöka upprätthålla en god livskvalitet och en fysisk aktivitet genom kirurgi och eller fysioterapi, beroende på vad man har för behov.
Om du har konstaterat trasiga muskler men vill att bäckenbotten ska fungera som innan, då har du eventuellt lite höga krav. I första hand tänker jag att det är bra att om möjligt få trasiga muskler lagade. När det som går är lagat eller återställt, då får man utvärdera vilka krav som är rimliga att ha. Och sen får man ju göra allt som går för att upprätthålla en så god livskvalitet som möjligt.
(Tack K för hjälp att resonera och tänka kring detta inlägg!)
Jag har hintat på instagram flera gånger om att förlossningsvården borde fundera ett varv kring det här med isbindor efter förlossningen. Det har nämligen verkat som att det inom övriga medicinska världen har varit en svängning IFRÅN att använda is på akuta skador, och det har varit diskussioner om att is till och med kan påverka läkningsprocessen till det sämre. Varje gång jag tar upp ämnet så får jag enormt mycket meddelanden från folk som haft oerhört goda erfarenheter av isbindor efter förlossning. Och ja: som smärtstillande är det fortfarande ansett som en god behandling.
Men, det är kanske inte så enkelt.
Det finns en översiktsartikel om kylbehandling för underlivssmärta efter förlossning. Deras slutsats är (översatt till svenska):
”Det finns begränsade bevis med mycket låg säkerhet som kan stödja användningen av kylbehandlingar, i form eller isförpackningar eller kalla gelkuddar, för att lindra perineal smärta under de första två dagarna efter förlossningen. Det är troligt att samtidig användning av flera behandlingar krävs för att på ett adekvat sätt hantera detta problem, inklusive receptbelagd och receptfri smärtlindring.”
Jag kan ibland bli TOKIG på synen att födande och nyförlösta liksom BORDE stå ut med en massa smärta. Och då kan jag i samma veva tycka att det är ganska kasst att erbjuda isbehandling, om man inte också erbjuder smärtlindrande läkemedel.
Is efter kirurgi
Efter generell kirurgi vet vi att is/kylbehandling kan minska smärta, förbättra rörligheten och öka patientnöjdheten. Det är dessutom en behandling som ger få biverkningar, bara man applicerar kylan rätt.
Kryoterapi
Forskningen inom is/kyla handlar mycket om något som heter kryoterapi. Det är en medicinsk behandling som innebär korta exponeringar av extrem, kall luft, ofta under -110 ° C. Dessa låga temperaturer uppnås med hjälp av flytande kväve. När huden nås av dessa låga temperature når hudens yta snabbt minusgrader. För att omedelbart skydda kroppen skickar hjärnan sedan signaler om att begränsa flödet till blodkärl som försöker muskler och andra vävnader. Denna blodkärls-åtstrypning leder till en ökning av blodtrycket och en rad andra reaktioner i kroppen. I hjärnan frigörs noradrenalin som ger höjning av humör, uppmärksamhet och fokus och kan bidra med en upplevelse av smärtlindring. De mest eftersträvansvärda effekterna av kryoterapi gäller smärtreducering och anti-intlammatoriska processer.
Inflammationens vara eller icke vara
Inflammation låter ju rakt av negativt, eller hur? Grejen är att inflammation är ett skyddande svar på en skada, en operation eller en infektion. Inflammationen leder till en local samling av celler som kemikalier som orsakar svullnad, värmeökning, rodnad och smärta. Inflammationer kan orsaka sjukdom och åldrande av celler. Kylbehandling (bade kryoterapi och lokalt applicerad kyla) kan minska de inflammatoriska reaktionerna. Grejen är att man nu har börjat se de inflammatoriska processerna som en viktig och konstruktiv del av läkningsprocessen.
Att sätta is på något som är inflammerat, ny-skadat eller svullet är en vedertagen behandling. På senare år har man dock börjat ifrågasätta hur bra detta är. Det kan vara så att minskningen av inflammationsprocessen kan påverka läkningsprocessen negativt, fördröja återhämtningen och påverka den långsiktiga läkningen.
Mus-studier
När man i studier har kollat på skadade och is-behandlade möss har man sett att återhämtningen I musklerna blir markant försenad efter isbehandling. Även efter två veckor uppvisade de isbehandlade musklerna kvarvarande molekylära tecken på ofullständig läkning. Det här har man inte undersökt hos människor än, om jag förstått rätt.
Vad vet vi då?
Trots att is länge använts i stor utsträckning vid akuta mjuka vävnadsskador finns det faktiskt inga högkvalitativa evidens för effekten. Det finns bevis för att is ger en smärtstillande effekt men det finns alltså också nyare forskning som tyder på att is kan vara skadligt för läkning och återhämtning på grund av att undertrycka det normala immunsvaret. Den evidensen är vag vad gäller möjlighet att göra tydliga slutsatser på människor. Is, och den smärtlindring det ger, är dock bevisat positivt för möjligheten att komma igång och röra sig dagarna efter förlossningen.
Hur lång stund och hur många dagar?
Det verkar vara vedertaget att isbehandling inte längre ger någon positive effekt alls efter 48 timmar. I studier på smärta postpartum verkar isbehandling i 20 minuter kunna ge en smärtlindrande effect som håller sig 1,5-2 timmar.
Ska man is-behandla då?
Jag är tveksam. Vi har inte evidens för att isbehandling skulle vara bra på något annat sätt än för att lindra smärta. Eventuellt är det negativt för läkprocessen. Det leder mig till att tänka att det är bättre att ge rejält med smärtlindring där det behövs, och ingen is. Men inget av det här VET vi än.
En läsar fråga om bäckenbottentonus/vagina-föryngringsprylar
“I olika forum jag är med i på nätet rekommenderas en (dyr!) pryl som ska ge ”bäckenbottentoning” och föryngring med LED-teknik, för hemmabruk. Den ska stärka bäckenbotten men inte bara det utan främja kollagen och minska framfall/buktande väggar för att den bygger upp väggarna igen. Jag känner mig skeptisk men är jätteintresserad av vad du har för tankar kring denna.“
Läsarfråga
Jag vill inte namnge produkten, men jag är rätt säker på att det är lätt att googla om ni är intresserade av vilken produkt som menas. Vi hamnar i ämnet ”vaginal revjuvenation” och jag har nämnt det i ett inlägg här.
Vaginal revjuvenation
Begreppet omfattar procedurer för att minska vidden i vagina. Här är vi alltså inom ett område som är besläktat med den slags kirurgi man gör för att återställa anatomin efter missade eller defektläkta muskelskador. Det är rimligt att individer i första hand får diagnostik och åtgärder för att med rehab eller ”riktig kirurgi” återställa funktionerna så bra som möjligt. Utöver detta finns en rad andra saker man kan testa (ofta inte inom offentliga sjukvårdens ramar): vaginal åtstramning, förminskning av blygdläppar, klitorisförändringskirurgi, fillers och olika sorters energibaserade behandlingar. Produkten vi pratar om är en ”energibaserad behandling”.
Energibaserade enheten använder kraft från radiovågor, laserkällor, eller som i detta fallet LED för att skapa en ombyggnad på cellnivå. Man vill stimulera kollagenproduktionen i ”den extracellulära matrisen”. Det går inte att förklara det på något enkelt sätt, men det är ett invecklat nätverk som består av en rad makromolekyler organiserade på ett visst sätt beroende på vilken typ av vävnad vi pratar om. Stimulering av kollagen där verkar kunna göra så att elastinfibrer stramar ihop sig och att det bildas en del nya blodkärl, vilket kan innebära en ”föryngring”. Behandlingen är inte smärtsam men kan ge ett lättare obehag.
Funkar det?
Läser du ”fakta” och forskning som kommer från dem som marknadsför produkterna kommer du läsa en massa positivt. Det finns heller inget som säger att det inte skulle fungera så som det påstås. Om den effekten som uppnås är tillräcklig för att ge några funktionella resultat utöver placebo är oklart.
De vetenskapliga resultat som finns gäller bland annat patientnöjdhet och komplikationer. Det är också så att de flesta studierna inte är från oberoende källor, vilket gör att ekonomiska intressekonflikter kan påverka studieresultaten.
Är det farligt?
Amerikanska FDA som motsvarar vårt läkemedelverk har uttalat varningar till en del företag för felaktiv marknadsföring vad gäller sådana här produkter, och menar att de inte bara kan orsaka skador utan också hindra vissa personer från att söka och få tillgång till lämpliga, erkända behandlingar. American College of Obstetricians and Gynecologists har i ett uttalande varnat om att säkerheten och effektiviteten hos dylik behandling fortfarande inte dokumenterats, och att individer som vill testa måste informeras om bristen på data som stödjer behandlingens effektivitet och deras potentiella komplikationer, inklusive risk för infektioner, förändrad känsel, samlagssmärta, ärrbildning och sammanväxningar.
Förväntningar
Jag är alltså 100 % för att folk ska få hjälp från vården att återställa viktiga funktioner. Missförstå mig inte. Men en viktig del av diskussionen kring detta ämne har att göra med ideal och föreställningar. Vi har ett ideal som säger att vi ska ha smala blygdläppar, stängd och trång slida, en slags minimalism. Det verkar vara ideal som påverkas av exempelvis porr och bilden av hårlösa och i princip pre-pubertala utseenden. Och att försöka återställa ett vuxet, förlöst eller åldrat underliv till en status som det passerade redan för många år sedan är inte rimligt. Det finns en aspekt av detta som handlar om vad man har för ideal och vad man tänker att är rimligt att händer med åldern.
Är det bra?
Om du frågar mig är svaret: Jag vet inte. Det låter inte orimligt att det skulle kunna ha en liten och övergående positiv effekt hos vissa, men jag VET inte om det stämmer. Och jag skulle ju otroligt gärna hellre velat att alla hade tillgång till vettig vård, fysioterapeut och kanske bäckenbottenkirurg där det är aktuellt. En fråga som jag har är, för en person med levatorskada som skulle må bra av lite mer ”stuns och stadga” i slidväggarna – hade en sådan här behandling kunnat ha en positiv effekt? Läs nu inte mig som att jag förespråkar det. Inte alls. Men det skulle vara en intressant frågeställning till en studie!
Svar på läsarfråga om rehab efter hjärtstopp och förlossning.
“Jag fick ett hjärtstopp under min förlossning (kejsarsnitt) som förklarades med att det var en komplikation av syntocinon, och smällar man får ta. Jag fick heller inte veta så mycket om tiden efteråt. Vad bör man tänka på vad gäller träning? Jag upplevde att ingen vill ta i frågan när det hänt under en graviditet/förlossning för då är det inte som vanligt från vården och på BB så var det bara fokus på barnet och undvikande av frågan.”
Hjärtstopp under graviditet
Graviditeten och fosterutvecklingen kräver enorma fysiologiska anpassningar på multipla organsystem. Hjärtat påverkas, pulsen påverkas och blodvolymen påverkas. Den förstorade livmodern kan trycka på blodkärl och förändra blodflödet. Själva graviditeten kan försvåra hjärt-lungräddning. Vad som kan ge upphov till hjärtstoppet kan du läsa under nästa rubrik.
Bröstkompressioner av hög kvalitet är avgörande för att maximera individens chans att överleva vid ett hjärtstopp. För att uppnå god kvalitet måste patienten ligga på en hård yta, händerna måste placeras korrekt och trycken utföras med rätt hastighet och djup. En gravid person kan i ryggliggande på hårt underlag få ett tryck på blodkärlen inne i buken och man behöver luta kroppen åt vänster för att minska risken för blodkärlskompression från gravidmagen. Det finns inga hinder att använda hjärtstartare på gravida.
Upphör inte hjärtstoppet inom några få minuter behöver man kejsarsnitta personen. Sifforna för överlevnad verkar skilja sig åt mellan länder, men i den brittisk studie överlevde 58 % av mammorna och fler av bebisarna.
Hjärtstopp under förlossning
Faktorer som kan bidra till att hjärtat kan upphöra att slå under förlossnningen kan vara preeklampsi, omfattande blödningar, hjärtsvikt eller hjärtinfart, blodinfektioner eller att det kommer in fostervatten i moderns blodomlopp. De vanligaste orsakerna till hjärtstillestånd verkar vara blödning (45-47 procent), hjärtsvikt (13 %), fostervatten i blodomloppet (13 %) och blodinfektioner (11 %). Det verkar finnas någon slags samband mellan fetma och ökade risker vid obstetrisk anestesi.
I ett svenskt material jag läst hade man gått igenom sex olika fall av hjärtstopp och man kunde se att i dessa fall fanns fetma eller kraftig överviktig med i fyra av fallen. En av dem var rökare och två hade högt blodtryck och två hade någon slags drog/medicinmissbruk. Fyra av fallen hade fått hjärtstoppen under pågående förlossning och en hade fått sitt hjärtstopp fem veckor efteråt.
Drabbade kvinnor är också ofta över 35 år och har befintliga sjukdomar eller tillstånd som kan påverka hjärt-kärlhälsan till det sämre.
De allra flesta födslar avslutas alltså med kejsarsnitt om den födande får hjärtstopp, men jag hittar en beskrivning av att om bebisen redan ligger mycket långt ner och det är möjligt att använda sugklocka/tång för att omedelbart få ut bebisen kan man istället avsluta födseln vaginalt. Det handlar då alltså om kalkylen att det sättet att förlösa bebisen går ännu snabbare än att förbereda ett omedelbart snitt.
Hur vanligt är det?
En studie från Storbritannien kunde man identifiera 66 kvinnor som drabbats av hjärtstopp bland 2,3 miljoner födande mellan 2011 och 2014. Andra siffror jag läst är att 1 av 36 000 födande drabbas. Det innebär att det i Sverige borde vara ungefär 3-4 drabbade per år.
Påverkan på barnet
Hjärtstopp är ju farligt för den gravida/födande men också för bebisen. Det handlar ju att om den gravida kroppen inte längre förser bebisen med syre kommer även bebisen får syrebrist. Hur länge syrebristen pågår avgör hur farligt det blir för barnet. Lång tid av syrebrist kan innebära död. Om man överlever kan syrebristen ha gett hjärnskador.
Rehab efter hjärtstopp och förlossning
Hjärtrehabilitering är en vanlig gren inom rehab och bör erbjudas alla som fått en hjärtinfarkt, genomgått hjärtkirurgi eller haft andra hjärtsjukdomar. Rehabiliteringen är i första hand individuellt anpassad träning för att individen ska återfå styrka och kunna återgå till ett normalt liv. Fysisk aktivitet och träning förebygger även att drabbas av ytterligare hjärtproblem på sikt. Rehabinsatserna kan också riktas mot hjärntrötthet och dylika symtom som kan uppstå efter hjärtstopp och syrebrist. Den delen av rehabiliteringen ges inte främst av fysioterapeuter utan av annan vårdpersonal. Rehabperioden är ofta några månader lång.
Förlossningsvården och mödravården är inte vana vid att jobba med akut hjärtsjukdom och saknar troligen kunskaper om hjärtrehabilitering och missar nog ganska ofta att remittera eller hänvisa till detta. Därför kan du som patient eller dina anhöriga själva behöva efterfråga rehab.
Organisationen för hjärtrehab kan se olika ut på olika platser i landet. Ibland sker hjärtrehabiliteringen inne på sjukhuset och ibland ute på rehabmottagningarna i regionen. Får du inte gehör kan du alltid ta kontakt med en rehabmottagning själv och utan remiss träffa en fysioterapeut som kan göra en grundläggande bedömning.
Rehab efter hjärtstopp och graviditet/födsel
Rehab efter en graviditet innebär vissa anpassningar. Fysioterapi efter hjärtstopp kräver också vissa förkunskaper och hålls inom vissa ramar. Rehab efter en komplicerad förlossning eller ett kejsarsnitt är också speciell. Summan av detta innebär att du eventuellt har svårt att hitta en fysioterapeut som har exakt alla förkunskaper för det som hänt dig. Jag, till exempel, är specialist på att ge rehab som är anpassad efter graviditet och förlossning men har inte någon omfattande erfarenhet av hjärtrehab.
Skulle frågeställaren vara min patient hade jag velat ha någon slags kommunikation med en läkare angående hennes hjärtstatus och eventuella observandum, och jag hade velat konsultera en fysiokollega som jobbar med generell hjärtrehab. Efter det hade jag nog kunnat snickra ihop ett fungerande upplägg. En fysio med omfattande kompetens inom hjärtrehab är ju extra kompetent inom det området, men har kanske inte alla svar på eventuella frågor om bäckenbotten, magmuskler eller kejsarsnittsärr. Det hade egentligen varit optimalt med två olika fysio-kontakter!
Träning efter hjärtstopp
Det som på något sätt matchar bra är att fysisk aktivitet behöver återtas väldigt successivt stegrat efter både en förlossning och ett hjärtstopp. Jag har försökt mig på att skriva en tidslinje med stegring av aktiviteter som borde vara rimlig med hänsyn till både födsel och hjärtstopp. Observera att detta inte kan ersätta individuella råd av en vårdpersonal som har information om just ditt hälsotillstånd.
Vecka 1
Fixa lättare måltider men sitta ner under mer långvariga moment (exempel: du kan stå och bre en smörgås, men kanske ska sitta ned och skala morötter). Promenera runt i hemmet eller trädgården.
Vecka 2
Göra lättare hushållsarbete – hänga lättare tvätt, lättare städmoment (damma, torka bord osv). Bära upp till bebisens vikt. Gå korta promenader utan barnvagn, runt huset eller kvarteret.
Vecka 3-4
Göra hushållsarbete, lättare trädgårdsarbete. Fler städmoment fungerar men undvik fortfarande tunga lyft (över bebisens vikt), dammsugning eller att bädda med tunga täcken. Du kan köra barnvagn kortare promenader i närområdet om det är plant underlag.
Vecka 5-6
Du kan nu utöka promenader, hushållsarbete och trädgårdsarbete. Du bör fortfarande inte bära eller lyfta tungt (mer än bebisens vikt).
Vecka 7-8
Det här är de sista veckorna du har tydliga restriktioner vad gäller lyft och bärande. Ta det fortfarande försiktigt och stegra all aktivitet långsamt och lyssna på kroppen.
Hur vet jag om det är okej?
Vad gäller hjärtat kan du utgå från Borgs ansträngningsskala. Det är en skattning av den egenupplevda fysiska ansträngningsgraden. Uppskattningen är subjektiv och individuell men har också en tänkt koppling till din puls. Till exempel kan 13 på skalan motsvara ca 130 i puls.
7 – Extremt lätt
8 – Extremt lätt
9 – Mycket lätt
10 – Mycket lätt
11 – Lätt
12 – Lätt
13 – Ganska ansträngande
14 – Ganska ansträngande
15 – Ansträngande
16 – Ansträngande
17 – Mycket ansträngande
18 – Mycket ansträngande
19 – Extremt ansträngande
20 – Maximalt ansträngande
De första åtta veckorna bör du eventuellt hålla dig mellan 9-11 under promenader eller annan konditionsaktivitet. Ju mer återhämtad och trygg du blir, desto mer ansträngd kan du sedan bli. Efter åtta veckor kan du ligga på mellan 13-15 när du tränar. Se till att ha både en uppvärmning och en nedvarvning där du ligger i det lägre spannet.
Sex
Jag förespråkar att du väntar exakt så länge som du själv behöver innan du återgår till att ha sex. Men avslaget bör ha upphört och alla sår behöver ha läkt, så åtminstone 6 veckor bör passera. För hjärtat anser man att 4-6 veckor räcker, men livmoder och eventuella stygn kan ta längre tid på sig att läka.
Depression
At gå igenom en traumatisk händelse kan trigga igång en depression eller ångest. Att bli förälder kan också trigga en depression. Det är inte alls konstigt om du inte mår psykiskt bra efter allt som hänt. Ta upp detta med din BVC-sköterska så snart du kan. Det finns hjälp och stöd att få.
Berätta!
Dela gärna med dig av egna erfarenheter (som gravid eller födande, eller som fysio som jobbar med hjärtrehab, eller något annat)!
A pain in the butt – Dagens inlägg handlar om djup rumpsmärta och det som förr ofta kallades ”piriformissyndrom”. Det här inlägget blir lika riktat till allmänhet som till fysiokollegor, så ni får stå ut med att resonemanget eventuellt blir avancerat. Du kan ställa frågor i kommentarsfältet om något verkar otydligt!
Nuförtiden är det medicinska paraplybegreppet ”deep gluteal syndrome”, alltså ”djupa rump-syndromet”. Det blir missvisande på svenska, men handlar alltså om att det uppstår en nervinklämning någonstans djupt inne i skinkan. Förr kunde detta också kallas “falsk ischias” eftersom man mest pratade om att det var ischiasnerven som kom i kläm. Det ”falska” i sammanhanget är alltså inte att smärtan skulle vara påhittad, utan att nervinklämningen inte kommer från ryggen, vilket är ”det riktiga”.
Paraplybegrepp
I ”deep gluteal syndrome” ingår alltså flera olika smärttillstånd som inte alls är särskilt lätta att särskilja från varandra – piriformissyndrom, gemenlli-obturatorsyndrom och ischiofemoralt inklämningssyndrom samt smärtsyndrom vid baksida lårmusklernas infästning mot sittbensknölen.
Det handlar om olika uppkomstmekanismer till smärta i rumpregionen med eller utan utstrålning i baksida lår och könsområdet. Det djupa glutealsyndromet definieras alltså som en kompression av ischias- eller pudendalnerven av någon anatomisk struktur i det djupa glutealområdet.
Presentation av aktörerna
Nu behöver du eventuellt ha goda anatomiska kunskaper för att hänga med. Vi befinner oss nu inuti skinkan, med gluteus maximus i ryggen och höftleden framför oss. Snett åt sidan har vid trochanter major och alla tillhörande stödjevävnadsstrukturer. Ovanför oss har vi cristakanten och nedanför oss har hamstrings proximala ursprung. Mitt där vi är nu har vi piriformis, gemellus superior, obturator internus, gemellus inferior och quadratus femoris, i den ordningen. I detta utrymme passerar övre och undre glutealnerverna, ischiasnerven, bakre kutana femoralnerven och pundendusnerven. Vi har alltså många olika muskler och flera olika nerver som alla samsas på en ganska liten yta. Att särskilja mellan vilka av dessa som är inblandade i ett smärttillstånd är inte helt lätt.
Flera av de djupa rumpmuskler som nämns i det här inlägget saknas på den här bilden, tyvärr. Piriformis och gemellus superior ligger ovanför obturator internus och gemellus inferios ligger nedanför. Och strax efter den kommer quadratus femoris.
Piriformissyndrom
Under mina år som yrkesverksam har jag hört allt ifrån att ”piriformissyndrom är ett hittepåsyndrom” till att det används för att förklara exakt alla besvär i rumpregionen. Inget av det verkar riktigt överensstämmande med verkligheten. Piriformis är belägen ungefär mitt i skinkan och ischiasnerven passerar precis förbi, men lite olika hos olika individer. Hos 85 % verkar nerven passera under piriformis och över eller rakt igenom hos resten. Om nerven blir klämd i sin passage kan man få symtom. Piriformissyndrom kan uppstå av flera olika orsaker och de vanligaste är kanske muskelöverbelastning eller repetitiva mikrotrauman mot rumpmusklerna.
Gemelli-obturatorsyndrom
Här har vi en bild på obturator internus, den klär insidan av sittbenets hålrum och gör sedan nästan en 90-gradig sväng ut och fäster på lårbenshalsen.
Efter att nerverna passerat piriformis ska de också passera obturator internus, gemelli-musklerna och quadratus femoris. Muskelkramp, akut överbelastning, svullnad/bursit eller tendinopati i obturator internus kan ge upphov till smärta i skinkan. Det är ser vi ofta hos patienter med symtom från bäckenbotten. Obturator internus börjar nära bäckenbotten och fäster sidan in på lårbenet tillsammans med övriga djupa rumpmuskler.
Ischiasnerven passerar förbi sittbensknölen och trochanter minor, nära höftens ledkapsel och passerar ut i baksida lår i höjd med quadratus femoris. Inklämningen sker här just vid quadratus femoris och ger upphov till en smärta i insida lår och ljumske. Bidragande faktorer kan vara svaghet i höftabduktorer, dysplasi i höften eller andra led-deformiteter eller inflammationer.
Proximalt hamstringssyndrom
I baksidan av låret passerar ischiasnerven ytligt om adduktor magnus, men djupare än hamstringskomplexet. Patologi i proximala hamstring kan ge upphov till irritation eller inklämning av ischiasnerven vid ursprunget på sittbensknölen. Överbelastning av hamstrings i aktiviteter som involverar löpning, sparkar och hopp verkar vara triggande.
Anamnesen
Personen berättar om smärta i skinkan med smärta som kan hugga, stråla eller värka ner i benets baksida. Domningskänsla och stickande förnimmelser längs med ischasnerven är vanliga, vanligast är förnimmelser ovan knävecket. Smärtan kan komma och gå eller vara beständig. Det finns sällan neurologiska motoriska nedsättningar. Höftflexion kan trigga besvären, både exempelvis sittande och gående.
Man kan i anamnesen höra om någon slags trauma mot höft eller rumpa, en plötslig hypertrofi i djupa rumpmuskler vid en kraftig ökning av träning och besvär som triggas av långvarigt sittande. Utan att ha vetenskapligt belägg för det tror jag att en del av mina patienter får en plötslig hypertrofi i obturator internus för att försöka kompensera för ett bortfall av muskelfunktion vid en förlossningsskada.
Lyssna efter:
Långvarig smärta skinka och höft
Smärta när man ska gå ur sängen på morgonen
Värk blir värre vid långvarigt sittande
Förvärrande av symptom vid upprepade höftrörelser/träning
Undersökning
Man behöver först utesluta att smärtan kommer från ryggen och att det inte finns annan påverkan på nerverna som kan orsaka samma smärta. Du behöver också utesluta hamstringskada, SI-ledssmärta och utesluta röda flaggor.
Ibland kan man se en utåtrotation av det aktuella benet i liggande på grund av hypertonus i piriformis.
Sedan kan man försöka palpera sig fram till de olika strukturerna. I sidliggande med uppdragna knän kan man lättast palpera sittbensknölen och försöka se om det går att med palpation trigga smärta från ischiofemoral impingement eller proximal hamstringssmärta. I magliggande kan man leta efter smärta/ömhet mellan ischium och lårbenshuvudet och på så sätt se om det finns en smärta kring piriformis. Ibland kan man palpera en ”uppdrivenhet” kring muskelområdet för piriformis eller se en gluteal atrofi på ena sidan, som kan tyda på piriformissyndrom.
Det finns en rad tester beskrivna i litteraturen men ingen av dem är tillräckligt utvärderad vad gäller reliabilitet och validitet.
Några test:
Sittande patient. Undersökaren för patientens ben så att knät blir sträckt, in i inåtrotation och adduktion och lägger till motstånd i abduktion/utåtrotation i höften . Ömhet och smärta är positivt svar för piriformis. Om ömheten sitter i och kring sittbenet kan man också fundera över pundendusnervinklämning.
Sidliggande patient – med benet som du ska testa uppåt. Böj patientens ben och för det till 90 graders flexion, adduktion och inåtrotation. Stabilisera höften. Den här positionen kan komprimera ischiasnerven och testat är positivt när smärtan kan reproduceras i skinkan. Testet kan också kännas i framsida lår men då gäller inte svaret just ischiaspåverkan.
Måste man särskilja mellan syndromen?
Man måste särskilja de fall när något flaggar med röd flagg, när det skulle kunna finnas en malignitet eller annan patologi bakom besvären. Men annars är det inte särskilt stor skillnad i behandling mellan de olika syndromen, och nästan ingenting hänger på specificiteten i diagnosen. Det finns alldeles för många likartade och närbelägna strukturer som skulle kunna ge upphov till samma symtom, för att vi i de flesta fall ska kunna pinpointa exakt symtomgivande struktur i klinik.
Behandling
Man behandlar med kortvarig vila (om smärtan kom efter trauma/akut överansträngning), att undvika triggande aktiviteter (främst inåtrotation av höften och långvarigt sittande), med läkemedel (NSAID, muskelavslappnande eller läkemedel mot neuropatisk smärta) och fysioterapi – främst styrketräning och stretching.
Egenbehandling med att ligga, sitta eller rulla över tennisbollar över det smärtande området kan förvärra trycket mot nerven och göra saken värre.
A pain in the butt
Ett rätt långt och lite rörigt inlägg om en av de vanligaste smärtproblematikerna jag möter i mitt arbete med patienter. A pain in the butt! Hoppas det var intressant!
I början av augusti skrev jag ett inlägg om vad som är normalt efter en grad 2-bristning och då med fokus på det fysiska. Idag tänkte jag återkomma till livet efter en grad 2-bristning , men med gällande det själsliga måendet, återhämtning och information.
Individer som fått en bristning och som fått bristande information, både innan och efter förlossningen, mår sämre än andra under längre tid efter förlossningen. Det här är otroligt viktig information, eftersom mödravården länge resonerat att det är viktigt att INTE berätta om förlossningsskador eftersom de kan skrämma den blivande mamma. Jag tänker på resonemanget som Sara Persson har i Fittskrift (som jag citerar i recension här):
“Att gravida inte får mer kunskap om potentiella skador och problem som kan uppstå kan med den här teorin ses som en del av ett större projekt att hålla kontrollen över kvinnor intakt.” Det här är ämnen som behöver diskuteras mycket, mycket mer. Men att det är viktigt att informera kvinnor om förlossningsskador börjar framstå som allt tydligare, även i forskningen.
Smärta
Smärta är en vanlig konsekvens efter en muskelskada, och grad 2-bristningar är inga undantag. Att vara oförberedd på att det kan göra ont i många veckor efter förlossningen kommer ofta både som en överraskning och en käftsmäll. Att smärtan sitter i länge kan ge upphov till stress och oro, en känsla av att något är fel. Oron kan bli så stark att den ligger till grunden för en psykisk ohälsa.
Förändrat uteeende
Ofta när man pratar om kvinnor och utseende i medicinsk litteratur blir det ofta med en underton av förminskande. Som att kvinnors önskan om att se ut på ett visst sätt bara är något ytligt och fåfängt. När det gäller underlivets utseende kan det dock vara förknippat med både funktion och sexuellt självförtroende och kan också påverka den psykiska hälsan.
Urininkontinens
Urininkontinens kan komma både grund av och utan förlossningsskador. Det är aldrig liksom medicinsk farligt, men det kan ha stora effekter på självförtroende, livskvalitet och lust och mod att vara fysiskt aktiv. Och att begränsa sig själv och sin vardag kan också vara ”farligt” för måendet i stort.
Bristen på eftervård
Alla som får en grad 2-bristning har verkligen inte besvär i efterhand. Men de som får kvarvarande symtom efter de första månaderna har ganska ofta svårt att få hjälp inom vården. Det finns inga entydiga riktlinjer för hur eftervården ska se ut när det gäller specifikt grad 2-bristningar, men än den normala efterkontrollen hos barnmorskan. För större skador ingår ofta en uppföljning på sjukhuset man födde. Många uttrycker att de känner sig övergivna efter förlossningen.
Information är viktig
Om man fåt adekvat information innan förlossningen verkar det kunna underlätta tiden efteråt. Kvinnor som har obesvarade frågor om sin skada och lagningen tenderar att besväras av mer smärta, göra fler anpassningar i vardagen och behöva mer hjälp av sina partners.
Fyll på!
Här får du som läsare oerhört gärna fylla på. Vad har din grad 2-bristning inneburit för dig?
Läsarfråga om rumpspänning i stående och svag bäckenbotten. Svaret landar i att handla om en bakåttippning av bäckenet. Det här är intressant!
Jag har fått för mig att min svaga bäckenbotten gör att jag alltid spänner rumpan när jag står och går. Kan det stämma? Jag spänner rumpan så hårt att det också börjar göra väldigt ont. Vad kan jag göra åt det?
Läsarfråga
Vi börjar med grunderna
Ställ dig upp och testa lite!
Tippa bäckenet bakåt – dra in svansen mellan benen. Då känner du rumpan och nedre delen av magen spännas. I själva höftleden blir den här positionen ungefär likadan som när du sträcker benet bakåt.
Tippa bäckenet framåt – då kommer du få en ökad svank och ländryggens ”filéer” och höftböjarna spännas. I själva höftleden blir den här positionen ungefär likadan som när du böjer i höften.
Vem gör vad?
Jag resonerar som så, att kroppen ibland känner av förändringar och försöker lösa problem på bästa sätt. Om du har en väldigt svag bäckenbotten och dessa muskler av någon anledning inte svarar med att bli starkare över tid, kan kroppen försöka kompensera med något annat. Rumpmusklerna ligger ofta nära till hands. Jag tänker mig att man rent biomekaniskt försöker lösa exempelvis en tyngdkänsla från bäckenbotten med att tippa bäckenet så att mer belastning hamnar på svanskotan och inte på muskler och mjukdelar.
Med detta sagt så träffar jag ofta människor som håller på och krampaktigt spänner rumpan av helt andra anledningar än just bäckenbottenrelaterade sådana. Alla fysiska problem går inte att härleda till bäckenbotten.
En person som har svaga bukmuskler kan råka hamna i en ofrivillig framåttippning av bäckenet. Någon som vill minska sin ”putmage” kan råka skapa en vana av att tippa bäckenet bakåt, i och med att magen då spänns och ”putet” tippas inåt i kroppen.
En del går och spänner rumpan för att de vill ha en mindre rumpa, och de liksom ”drar in svansen” med hjälp av musklerna. En del går och spänner rumpan i och med att de hör idel träningsinstruktioner om att man ska spänna bäckenbotten och magen, och rumpspänningen kommer med på köpet.
Och – att spänna rumpan mycket är nödvändigtvis inte heller ett problem för alla. Vi är alla olika och det finns en jättevariation av vad som är normalt.
Ska man alltid ha samma position?
Bäckenet ska helst inte vara statiskt i samma position över tid. Från forskning vet vi att bäckentippningen förändras under rörelse, om du böjer dig framåt, går ned på knä, lyfter och bär – i alla rörelser ska bäckenet vara rörligt och följa med. Om du krampaktigt håller bäckenet vid en och samma position vid alla rörelser kommer de dels bli svåra eller kännas konstiga, och dels bli muskelarbetet också mindre effektivt. Det är effektivt och positivt att ha ett bakåttippat bäcken om du ska lyfta över huvudhöjd eller ta dig upp från soffan. Det är fördelaktigt att ha en framåttippning när du ska göra knäböj, gå ner på huk eller lyfta barn från golvet.
Behöver jag jobba bort det?
De allra flesta behöver över huvud taget inte tänka på eller bry sig om sin bäckenposition. Men om du upplever att du har ett problem du behöver göra något åt kan du försöka jobba med att hitta ett rörelsemönster där bäckenet är mer neutralt tippat. Hur man uppnår detta kan du få olika svar från olika personer, men mitt svar är att det handlar om vanemönster och att muskler drar oss litegrann som ”marionett-trådar”. Du vill i så fall bli starkare i de muskler som kan ge en motsatt tippning av bäckenet. För att motverka ett bakåttippat bäcken kan det i så fall vara att du behöver fokusera på muskler i lårets framsida och höftböjare, samt ryggstyrka.
Bäckenbotten och bäckenets tippning
Det har inte gjorts några stora studier på bäckenbotten och bäckentippning, men jag hittar två mindre. Det finns vissa metodologiska problem med sådana här studier också. Så vi behöver tolka resultaten med viss skepticism. Men deras resultat kunde inte påvisa något samband mellan bäckentippning och bäckenbottenstyrka hos en generell grupp. Det är nog ingen som undersökt detta exempelvis i samband med förlossningsskador.
Men om det är ett problem -lös det!
Uppmärksamma alla tillfällen då du okynnesspänner rumpan. Spänn ännu mer och slappna av, (tänk dig som att du höjer axlarna och sedan sänker dem till utgångsläget.). Försök att göra detta varje gång du kommer på hur spänd du är. Till slut kanske du har lyckats vända på ”default-läget”.
Styrketräna rumpan! Det kan låta knasigt, men en spänd muskel är ofta en svag muskel. Om du tränar rumpmusklerna kommer de få mer muskelmassa och det blir lättare för kroppen att känna att det du har är tillräckligt, utan att du själv behöver dra på extra spänning. Helt ovetenskapligt baserat är min erfarenhet att många med svag bäckenbotten behöver ha väldigt stark rumpa för att må bra.
Styrketräna höftböjare och ryggmuskler för att motverka tippningen! Träna också i positioner som kommer tvinga dig till en ökad framåttippning av bäckenet. Våga göra knäböj, marklyft och annat!
Lär dig knipa eller spänna magen (eller vad du nu behöver göra) utan att för den delen knipa superhårt med rumpmusklerna. Det går!
Men myterna om bäckenbottens roll vid förlossning upphör inte. Nu menar jag förstås inte att saker jag skriver borde förändra allt och alla. Så stora påverkansmöjligheter tror jag inte att jag har. Men jag försöker dra mitt strå till stacken, och fortsätter därför skriva!
Bäckenbotten är inte viktig för krystning
Faktum är att bäckenbotten är mer som en tröskel än som en möjliggörare vid krystning. Det är väldigt många som tror att krystningsfunktionen sitter i bäckenbotten, men det stämmer inte. Det vi behöver av vår bäckenbotten när det är dags att krysta är avslappning och uttänjning. Det är därför en stark bäckenbotten inte hjälper dig att krysta.
Men vad är det som skapar kraften då?
Det är livmodern! Livmodern har ett eget lager av muskelvävnad. Det är när livmoderns muskler drar ihop sig som du får värkar och som så småningom trycker ut bebisen. När du uppmanas att Krysta under förlossningen är det alltså inte bäckenbotten som ska engageras, det är livmodern. Om du behöver en extraväxel är det bukmuskulaturen du ska ta i med. Tänk: Om du är förstoppad och ska trycka på för att bajset ska komma ut. Då är det magens muskler du använder. Om du istället engagerar bäckenbotten stänger du istället till kroppsöppningarna, och det blir ännu svårare att få ut något.
Vad gör bäckenbotten under värkarbete?
Att jag kom in på ämnet nu igen är tack vare att jag hittade denna studie:
Här jämfördes fullgångna gravida i två grupper, den ena gruppen hade spontana värkar och den andra gruppen hade oxytocindropp. Man mätte deras bäckenbottenaktivitet via elektroder, både i vila och under värkar. I gruppen som hade spontana värkar var bäckenbotten mindre aktiv än i den gruppen som hade värkstimulerande. Man har hypotesen att muskler som hade högre aktivitet (det vill säga kontraheras) kan skapa ett motstånd mot värkarbetet och den utdrivande kraften från värkarbetet Det motståndet skulle kunna förklara varför risken för bristningar vid vaginal förlossning ökar vid användande av värkförstärkande dropp. Detta är den första studien av sitt slag, och resultaten behöver därför verifieras av andra studier som kan uppvisa samma resultat.
Kan träning minska risken?
Det här är spännande. För bäckenbottenträning under graviditet har i vissa studier visats ha ett samband med kortare krystfas. Men bäckenbotten är alltså inte ALLS med och skapar kraften i krystandet, och man har inte alls sett någon samband mellan stark bäckenbotten och minskad risk för skador. Däremot kan en stark och välfungerande bäckenbotten möjligen återhämta sig snabbare efter förlossningen
Kan överspänning öka risken?
Teoretiskt sett kan överspända eller starka muskler (OBS, detta är inte samma sak) skapa motstånd mot värkarbetet och därför öka risken för instrumentella förlossningar och förlossningsskador. Man har inte kunnat se att styrkan eller spänningsgraden i mitten av graviditeten påverkar förlossningsutfallet. Om vi ser detta i ljuset av vad ovan nämnda studie visar så kanske inte alls den generella spänningsgraden påverkar, utan just vad bäckenbotten gör i stunden vid varje värk.
Vad kan jag göra själv?
Det här är mitt mantra när det kommer till förlossningsförberedelse: Öva på att slappna av på kommando. Öva på att viljemässigt kunna slappna av i bäckenbotten. Om det är något vi kan tro att kan göra skillnad så verkar det vara det.
”Det finns otroligt många, små, och stora risker med sectio. De är många och olika anledningar, risk för ablatio, uterusruptur, blödning vid en ny graviditet, minskad möjlighet att föda många ( fyra eller fler) barn med sectio, andningsstörning hos det nyfödda barnet, störd anknytning, svårare att få till en lyckad amning, sämre skydd mot allergi och astma, smärta efter snittet, riskfyllt, som vid alla operationer, med narkos, öppen buk kirurgi, ökad risk att drabbas av postpartumdepression.”
Den här kommentaren fick jag på ett inlägg tidigare under hösten, skriven av en barnmorska. Hon har rätt i en del av sakerna som rör kejsarsnitt men inte om en del annat. Att vårdgivare som ska jobba evidensbaserat och grunda sitt yrkesutförande på vetenskap kommer med sådana här påståenden tycker jag är allvarligt. Jag förstår att OM man verkligen tror på allt detta så är kejsarsnitt verkligen en sak man vill hjälpa sina patienter att slippa. Problemet är bara att hon har helt fel i ganska mycket.
Kejsarsnitt ger inte negativ på anknytning
Det här är ett påstående som kommer skaka en del. Och letar du efter forskning som motsäger mig så kommer du hitta även det. Men grejen är att det inte är kejsarsnittet som sådant som påverkar möjligheten till anknytning mellan förälder och barn. Det är omständigheterna. Om du får ligga hud mot hud, hjälp att ta bebisen till bröstet och hjälp att på bästa möjliga sätt vara nära bebisen även om du har ont i början, så är själva kejsarsnittet inte någon påverkansfaktor. Akuta kejsarsnitt kan ge känslor av ledsenhet och besvikelse och negativa känslor kan i sin tur påverka anknytningen. De skillnader som i några studier har påvisats i anknytning mellan mor och barn har sedan varit spårlöst försvunna efter två månader.
Kejsarsnitt påverkar inte amning negativt
Att det gör ont att sitta och röra sig påverkar amningen negativt. Så gör även negativa känslor av ledsenhet och besvikelse. Detta är gemensamt mellan komplicerade vaginala förlossningar och kejsarsnitt, och inget som ligger just i själva bukoperationen. I vissa studier ser man skillnader mellan vaginalförlösta och snittförlösta och deras amningsvanor. Där kan skillnaden förklaras av möjligheten till hud mot hud, lugn och ro och stöd vid förflyttningar. Snittförlösta mammor kan behöva mer hjälp med att hitta bekväma positioner och placering av bebisen. Hos de individer som fortsätter att amma ser man inga skillnader mellan förlossningssätten och amning 6 månader senare.
Inte mer långvarig smärta efter snitt
Den här föreställningen får mig ibland att vilja skrika och dunka huvudet i väggen. När detta påstående läggs fram av en yrkesperson är det med perspektivet av tiden på förlossning eller BB. Klart som korvspad att en bukoperation gör ont! Det är garanterat en stor skillnad mellan de flesta som haft en okomplicerad vaginal förlossning och de som kejsarsnittats sett till de första två veckorna. Men. MEN! Alla vi fysioterapeuter som jobbar inom kvinnors hälsa har hela våra arbetsdagar fulla med patiener som har besvär, kort eller lång tid efter vaginala förlossningar. Vi har naturligtvis även personer med besvär efter snitt, men de är mycket, mycket färre. Att påstå att man garanterat har mer kroppsliga besvär efter snitt är bara ignorant.
Postpartumdepression då?
Kan själva bukoperationen öka risken för postpartumdepression? Eller är det själva händelsen som ledde fram till snittet? Oplanerade kejsarsnitt kan ha en särskilt negativ inverkan eftersom de är oväntade, vanligtvis psykiskt och fysiskt påfrestande och förknippas med förlust av kontroll och ouppfyllda förväntningar. Risken verkar ungefär mosvara den som uppstår när en förlossning avslutas med sugklocka. Förlossningsätt har i övrigt ingen direkt inverkan på risken att drabbas av postpartumdepression.
Risk för astma och allergi hos barnet
Det här är ett stort ämne som det fortfarande kommer nya rön kring regelbundet. Men ursprunget till detta är att barn som föds med kejsarsnitt får annorlunda tarmbakterier än de som föds vaginalt. Man får liksom ett slags ”dop” i sin mammas underlivsbakterier om man kommer ut den vaginala vägen. Nyfödda snittförlösta bebisar får mer av de bakterier som mamman har på huden, medan vaginalförlösta får mer av de bakterier som finns i underlivet. Dessa tidiga möten med mikrober kan sedan påverka immunsystemet på sikt. Det verkar vara detta som gör att det finns en koppling mellan diabetes, astma och allergi senare i livet för några av den som föds med snitt. Vuxna har olika sorters bakterier på olika ställen i kroppen.
Det finns motsägande forskning också här. Skillnaden av exponering av bakterier vid födseln och koppling till senare hälsa kan bero på helt andra saker. Om mamman får antibiotika under kejsarsnittet eller om barnet har en genetisk predisposition för senare ohälsa. Det finns många faktorer här: amning, antibiotikaanvändning, vad som föranleder att vissa mammor snittas och andra inte. Prematura barn som föds via snitt behöver också analyseras för sig.
Uppskattningar i USA visar att risken att ett vaginalt förlöst barn drabbas av astma är 7,9 % och för kejsarsnittade 9,5%. Vad gäller diabetes typ 1 är risken att 1,79 barn av 1000 drabbas om de är vaginalförlösta och 2,24 av 1000 om de är snittförlösa.
Rätt ska vara rätt om kejsarsnittsrisk
Jag försöker inte förminska de risker som kejsarsnitt har. Men rätt ska vara rätt. Är du vårdgivare och specifikt just barnmorska måste du vara uppdaterad inom ditt eget yrkesområde. Kejsarsnitt påverkar inte anknytningen, amningen eller risken för postpartumdepression till det sämre. Att en bukoperation är smärtsam är ett goddagyxskaft-konstaterade, men andelen som söker vård för besvär efter förlossningen är MYCKET högre efter vaginala förlossningar.
Kejsarsnitt innebär risk för komplikationer, särskilt vid upprepade kejsarsnitt. Det är en större risk för graviditetskomplikationer och komplikationer under kejsarsnittet både vad gäller exempelvis blödningar och infektioner. De mest allvarliga riskerna ökar med antalet kejsarsnitt en individ går igenom.
”Vi barnmorskor ska jobba för att kunna erbjuda ALLA möjligheten att få föda tryggt, med kontinuerligt stöd genom och under förlossningen I en trygg miljö, sjukhus, hemma eller i skogen spelar ingen roll! Vi måste jobba för att det ska bli verklighet. Inte genom att säga att det inte spelar roll, eller blunda för den alltmer växande förlossningsrädslan, det, snart okontrollerbara, kontrollbehovet. Den är en respons på att vården inte längre är värdig för den födande kvinnan. Det är för dem vi ska kämpa.”
På vilket sätt kämpar vi bäst för de förlossningsrädda?
Växer förlossningsrädslan?
“During the last few decades there has been a growing research interest in women’s fear of childbirth.” Den här meningen läser jag i en vetenskaplig artikel om förlossningsrädsla. Är detta detsamma om att förlossningsrädslan växer? Nej, det vet vi faktiskt ingenting om! Jag scrollade bak ända till de första publicerade studierna om förlossningsrädsla. De är publicerade på 1950-talet och jag kommer inte åt att läsa dem i fulltext. Det var en fransk pyskolog som på 1800-talet nämnde förlossningsrädsla första gången i medicinsk littatur. Som mer vetenskapligt begrepp myntades det i Sverige på 1980-talet. I tidiga studier såg man att ungefär 20% av föderskorna i Skandinavien var förlossningsrädda, i Australien 30 % och i andra länder mellan 1,9-14 %.
Det som är väldigt svårt är att tolka studierna när i princip alla har olika kriterier för vem som anses vara förlossningsrädd. Vad gäller om prevalensen ökar är också rönen motsägande. Någon studie menar att det verkar öka från 2000-talet och framåt, men samtidigt är forskningen innan 2000-talet inte sådan att man kan dra några säkra slutsatser från den. Det är enormt svårt att överblicka forskningen om förlossningsrädsla. Det saknas samsyn om definitioner och är ett hopkok av alla typer av ångest och rädsla som kvinnor upplever i samband med graviditet och förlossning.
Blundar vården för förlossningsrädslan?
Min spontana tanke är ja, och nej. I en del fall upplever jag som vårdgivare att det verkar finns ganska god förberedelse i systemet, med samtal och resurser i form av planering och överenskommelser. För många andra upplever jag att stödet dels kommer för sent och dels är alldeles för fyrkantigt och egentligen på många håll egentligen skulle kunna kallas ”propaganda till vaginala förlossningars fördel”. Diskursen om förlossningsrädsla kategoriserar kvinnors rädsla som en medicinsk åkomma. Men många kritiker menar att orsaken till kvinnors rädsla finns inom förlossningsvården själv. Förlossningsrädsla är i litteraturen starkt förknippat med önskemål om kejsarsnitt. Man kan ju okcså önska att föda med snitt utan att vara patologiskt rädd för just vaginal förlossning. Men även önskemål om snitt psykologiseras och får epitetet ”förlossningsrädsla”. Det är, litegrann, som att säga att jag önskar äta pasta till lunch och därmed antas det att jag är rädd för ris.
Beror förlossningsrädsla på kontrollbehov?
Enligt studier finns en rad olika rädslor till grund för det som slås ihop som förlossningsrädsla. När jag läser studier hittar jag flera listor över rädslans beståndsdelar. Kontrollförlusten är en av många. Man just kontrollförlusten är det som jag upplever att vården ofta plockar fram och liksom ”hånar”, kvinnors icke-adekvata tänkande och deras naiva önskemål om att ha kontroll. Här är ett urval av vad rädslan består av:
Att bli övergiven av personal
Rädsla att barnet ska skadas
För medicinska ingrepp
Förlora autonomi och kontroll
Att inte klara av smärtan
Inte bli lyssnad på
Förlossningsskador
Att utsättas för obstetriskt våld
Rädslan att förlora kontrollen innefattar känslan av maktlöshet över processen och vad som kommer hända. Barnmorskors uppfattning verkar vara att rädslan av kontrollförlusten under förlossning handlar om att kvinnor överlag har så mycket kontroll över sina liv. Den här uppfattningen har jag mött i ”verkliga livet” flera gånger, och jag tycker personligen att det är så knäpp. Skulle jag bli mer rädd för en stundande blindtarmsoperation om jag vanligtvis är en person som har kontroll över… säg min ekonomi? Blir jag mer öppen för ”vad som än må hända” under min förlossning, om jag vanligtvis är en person som inte planerar min vardag? Jag tycker att det här är tanke som innehåller många logiska luckor. Vad är det som kvinnor vanligtvis planerar som så mycket spiller över deras förmåga att slappna av när de föder barn?
Är kontrollbehov något dåligt?
En annan intressant sak är att en studie diskuterar kontrollförlust i relation till prestation. Det förlossningsrädda verkar mena med kontrollförlust handlar om rädsla bli en dålig föderska, att skrika okontrollerbart eller kommunicera dåligt. Det är en kontrollförlust som också kan läggas externt (på förlossningsvårdens förmåga att ta hand om födande) och inte enbart förklaras av individens psykologiska läggning vad gäller kontroll i livet i stort? Så tänker jag. Ett kontrollbehov som yttrar sig genomförlossningsförberedelse och öppenhet att läsa böcker och gå kurser värderas som något positiv. Men kontrollbehov som yttrar sig som oro eller rädsla värderas negativt. Men om man läst alla böcker och gått på alla föreläsningar och ÄNDÅ är rädd, hur blir det då?
Individer som är förlossningsrädda har en femfaldig risk att få en negativ förlossningsupplevelse och vi vet att barnmorskors empati och stöttning kan spela roll i skapandet av en positiv förlossningsupplevelse. Jag anser att den grundläggande värderingen om att kvinnors kontrollbehov är något dåligt är en väldigt dålig grund för empatiskt handlande.
På vilket sätt kämpar vi bäst för de förlossningsrädda?
Omföderskor är oftare förlossningsrädda än förstföderskor och denna rädsla kommer oftast ur en tidigare negativ eller traumatisk förlossningsupplevelse. Det finns en stark association med förlossningsrädsla hos omföderskor och posttraumatisk stress. Här kommer min egen åsikt: Jag tror att vi bäst kämpar för de förlossningsrädda genom att ge folk bra och lugna förlossningar (en barnmorska, en födande och en lugn, garanterad plats), det vill säga att vi minimerar risken för traumatiska upplevelser. Jag skulle också säga att om eftervården var bättre, så skulle man kunna minska den traumatiska upplevelsen av att bli lämnas med besvär efter förlossningen. Och personer som är förlossningsrädda ändå? Ja, en del kommer må bra av stöd och behandling. Och andra kommer må bäst av att få kejsarsnittas. Så svårt ska just det väl inte vara.
Förlossningsrädsla och kontrollbehov
Jag vill argumentera för att vi borde tagga ner på pratet om “kontrollbehov” när det kommer till förlossningsrädsla. Jag tycker att det står för en lite unken syn på födande och hade hellre sett att man fokuserade på vårdens eget ansvar för förlossningsrädsla som uppstår efter tidigare genomgångna förlossningar. Den största delen förlossningsrädsla består nämligen av omföderskor.
Our website uses cookies from third party services to improve your browsing experience. Read more about this and how you can control cookies by clicking "Privacy Preferences".
