Magkorts time lapse
För ca 22 månader sedan la vi ut en time lapse på hur Mias Wollmarmage växte fram. Idag är det Wilfredmagens tur. Denna gången fick vi till att lägga på lite musik med.
För ca 22 månader sedan la vi ut en time lapse på hur Mias Wollmarmage växte fram. Idag är det Wilfredmagens tur. Denna gången fick vi till att lägga på lite musik med.
Dagens mage!
Var nyss på gymmet för sista gången innan “träningsuppehållet”. Tog en mil på cykel.
Tidgare har jag tänkt, att om vattnet går på gymmet så finns det i alla fall massor av papper att torka upp med och sprit att torka av med, så att det slipper bli så ofräscht för alla andra. Det kändes lite oturligt att gymmets alla pappershållare var tomma…
Det är onsdag, och på onsdagar brukar jag också köra ett varv i gymmet.Tog några maskiner och en omgång med hantelövningar. Gick inte vattnet av det, så blir det ingen bebis före planerat snittdatum, det är då ett som är säkert.
Tjockismagen tackar för sig och preggomamman kommer återkomma i annat skick efter sommaren!
Det finns en liten besvikelse i det här med att föda via kejsarsnitt den här gången.
Det är det enda alternativet, och det känns lite oklart hur ställer mig till det hela om att kejsarsnitt är något av ett fusk. Att man inte föder på riktigt, alltså.
Hur som helst, ett barn kommer ut och jag förbereder mig i alla fall på att behöva visa nakenhet och att ha smärta och obehag. Upplevelsen är helt klart inte samma, men i lidande mätt – kanske ungefär likvärdigt som en “riktig” förlossning. Om det nu skulle vara smärtan i sig som definierar kvinnligheten i att föda barn…
Jaja.
I alla fall. Tillbaks till besvikelsen.
Många jämför en förlossning med ett maratonlopp.
Det är grejen.
OM jag nu hade fött vaginalt hade jag kunnat sitta där på maratondagen och skrocka lite förnöjt och tänka att “det är rätt åt Joseph…!” eller nåt sånt. Som om det vore en slags rättvisa i det. Jag föder barn, Joseph får springa Stockholm Marathon.
Missförstå mig inte. Jag menar att det faktiskt vore ganska schysst att ha en upplevelse-likhet att dela, nu när det också ligger så nära i tid. Kampen, smärtan, målet i sikte, tvivlen, ångesten, lyckan när det är över. Ni fattar kanske.
Men nu blir det ju inte så. Lite snuvad på konfekten, kan jag ändå känna mig.
Den ÄR annorlunda än Wollmarmagen, men jag har svårt att sätta fingret på hur. Lite lägre?
Det sägs ju att magen ska sjunka när bebisen fixerar sig, men eftersom Wollmar aldrig fixerades så känns det icke-troligt att den här bebisen gjort det. Omföderskors bebisar fixeras tydligen senare och kanske inte ens aldrig innan förlossningen startat.
Kanske beror skillnaden bara på mindre spänstig hud den här gången. Tråkigt men sant.
Sammanfattningsvis kan jag säga att barnmorske-grejen varit ett mycket mindre inslag den här graviditeten än var det var första gången. Dels går man ju på färre besök som omföderska och dels så betyder ju besöken mindre, när man redan gått igenom en graviditet en gång och liksom vet vad man väntar sig.
I och med att jag varit hos läkaren på MVC rätt många gånger så har det nog totalt sett blivit lika många besök där. Men intrycket har liksom blivit mindre.
Jaja. Jag är sjukt nöjd med Ekens barnmorskor. De är oerhört professionella och trevliga och har aldrig tvekat att boka in extra läkarbesök eller ultraljud när de känner att det behövs. De är snabba att ringa med provsvar och ta kontakt när man har sökt dem. Tummen upp för dem!
Idag var den store grejen att vi skulle skriva en sammanfattning av graviditeten. Det är ju också på det besöket som man ska prata igenom förlossning och förväntningar, önskemål och farhågor. Det blev inte så mycket sånt för min del idag, dock. Dagen innan det planerade snittet ska vi in till SÖS på ett 3 timmar långt besök och träffa alla de olika yrkeskategorierna som är inblandade i kejsarsnittet, så det är liksom lämpligare att ta allt sånt där.
Resultatet från idag blev:
SF-mått: 32
Blodtryck:120/70 (högt för att vara mig!)
Bebisens hjärtslag: 135
Motsvarande siffror från motsvarande besök med Wollmar i magen var:
SF-mått: 35
Blodtryck: 100/70
Hjärtljud: 140
Båda gångerna har bebisen inte varit fixerad. Rörligt huvud, rumpa/rygg åt höger och ben/knän/armar sprattlandes åt vänster.
Idag går jag in i vecka 36, och den här graviditeten är verkligen, på riktigt, snart över.
Vi pratade om det igår, Joseph och jag. Hur snabbt det går, och ändå inte.
Det känns verkligen som evigheter sedan september, när graviditeten startade. Framförallt när man tänker tillbaks på månaderna som gått i Wollmartid. Det är ju all skillnad i världen på en 13-månadersWollmar och en 21-månadersWollmar.
Jag säger det igen. Med Wollmar i magen var förberedelserna som mycket mer omfattande. Vi förberedde oss på en livsförvandling. Allting skulle förändras, inget skulle bli som förr.
Det innebar också att vi levde oss in så mycket mer. Tänkte på hur det skulle bli. Jag ska inte påstå att det var lättare att tänka sig in i bebislivet, för det var det sannerligen inte. Nu vet vi så mycket mer.
Men jag tror ändå att själva bebisens ankomst kommer komma lite som en chock för oss. Framförallt om den skulle bestämma sig för att vilja komma ut tidigare än datumet för det planerade snittet. Nu planerar vi ju utifrån det, med ommöblering här hemma med vagga och allehanda bebisattiraljer. Det kan liksom vänta ett tag till.
Jag är hormonell och gråter en skvätt varje dag, framförallt för det här med Wollmar. Jag är lite rädd att han ska känna sig undanskuffad av att få en bebis här hemma. Och jag älskar honom så innerligt, ju.
Jag längtar efter att inte vara gravid längre. Att kunna vara en sådan mamma som springer omkring och busar på lekplatsen, som kan klättra efter sonen i lekställningarna, som kan delta i lite vildare lekar. Att vara flodhästmamman är rätt trist.
Men då vet jag också att jag kommer ha ont och att tiden efter kejsarsnittet kanske inte blir en dans på rosor. Förra gången var veckorna med morfin och andra smärtlindrande tabletter, av behov att ha hjälp vid förflyttningar i säng, att ha ont av att stå och gå, det var en chock. Nu kan jag ju räkna med det, på ett annat sätt. Och jag längtar inte efter det.
Jag längtar inte heller efter att ha en bebis att amma och bära på, samtidigt som jag måste säga nej till Wollmar som vill bli buren och kramad lika mycket. Det är här samvetet börjar gnaga. Det kan ju vara svårt med tvåbarnsomställningen redan utan fysiska hinder, liksom.
Men samtidigt, jag längtar efter den där bebisen. Och jag längtar efter vad den kommer göra med oss alla. Med mig, med Joseph, med Wollmar.
Men bebisen väger nu något mitt emellan 2,5 och 3 kg.
Det är ju så väldigt, väldigt lite.
Det känns ju som att det är så enormt mycket bebis där inne i magen.
Men så kör jag bicepscurls med 7 kg i vardera hand, och när jag sen tog upp den här 2,5-kgsvikten för att ta kort, ja, då känns ju den fjäderlätt.
Lilla, lilla bebisen där inne.
Wollmar kommer såklart kännas SÅ HIMLA STOR i jämförelse. Vår stora, lilla grabb.
Allting verkade bra, så skönt.
SF-måttet låg på 31, en cm mindre än samma vecka med Wollmar i magen. Det är ju det jag kände på mig också.
Blodtrycket däremot låg högre än vad det brukar, 122/68. Det är ju långt ifrån högt gravidblodtryck, men högt för att vara mig.
Blodsockret låg på 6,0. Hjärnvärdet fortfarande högt, 135.
Så knasigt alltså. Det har liksom bara gått upp under graviditeten, jag började ju på 122. Jag äter ju järntabletter och hade ju för den sakens skull kunnat sluta. Men, heh. Alla andra klagar på att de blir hårda i magen av att vara gravida. För mig är det liksom tvärt om. Så jag självmedicinerar med järntabletter. Barnmorskan säger att det är helt okej.
Men det är ändå lite märkligt att järnvärdet fortsätter att vara så bra. Med Wollmar i magen åt jag ju 3 järntabletter om dagen ett tag för att värdet sjönk så hastigt och för att jag blev så väldigt utmattad av det.
Undra om det bara beror på att det är olika graviditeter, eller om det finns någon annan anledning till skillnaden?
Bebisens hjärtslag var 137, precis runt omkring där det brukar ligga. Wollmar hade alltid lite högre puls, kring 144. Jag undrar om det är någon anledning till det också. Olika barn, såklart. Det är ju aldrig så att omständigheterna för barnmorskebesöken är likadana från gång till annan. En del gånger är jag där på förmiddagen, andra gånger på eftermiddagen. En del gånger har jag skyndat mig dit och gått i en massa trappor, en del gånger har jag masat mig dit långsamt och dessutom suttit länge i väntrummet. Och ändå ligger de här olika barnens hjärtslag på lite olika nivåer.
JAG DÖÖÖÖÖR, jag är så nyfiken på det här barnet. Vem är du Sleepy?
Vi bokade in ett sista besök innan kejsarsnittet. Barnmorskan var dock tveksam till om jag kommer hinna dit, hon tycker att det låter som att det ändå finns en risk att barnet vill komma tidigare och att snittet får tidigareläggas.
Så var det ju förra gången, med Wollmar. Jag hade en barnmorsketid inbokad klockan 11 samma dag som Wollmar föddes klockan 8. Barnmorskorna på förlossningen skrattade gott när jag bad någon av dem ringa till min MVC för att lämna återbud…
Jaja. Vi får se när det här barnet behagar komma. Jag tänker utgå från att det kommer på utsatt datum och inte tidigare.
Alltså, dagarna tickar på. Jag börjar bli rätt nervös för kejsarsnittet.
1) Vågar jag tro att allt faktiskt kommer gå som det ska? Jag var ju HELT övertygad om att en vaginal förlossning skulle gå finfint förra gången, och så blev ju inte fallet. Det är inte så att jag går och oroar mig för någon specifik komplikation, men det är ändå en hyftsat stor operation. Vad kan gå fel? Kommer något gå fel? Hur kommer det bli?
2) Hur ont kommer det göra efteråt? Efter sfinkterrupturen hade jag två vedervärdiga första veckor med regelbunden smärtlindring, jobbiga biverkningar av mediciner och otroligt ont att ligga, sitta, stå och gå. Jag har ett datum i huvudet. Det femtonde augusti 2012 vet jag att jag dock kunde äta middag på stan, laga middag på kvällen och gå en hyfsat lång promenad. Vi hade Carro&Oscar på besök och jag vet att jag var lite nervös innan för hur det skulle gå, men att jag också var sjukt nöjd med att den dagen gick att genomföra. Wollmar föddes alltså 30 juli, så då hade jag alltså passerat de där två vedervärdiga första veckorna med någon dag. Smärtan minskade förstås successivt under tiden. Sedan hade jag förstås ont längre än så, men den där sjuka, akuta smärta smärtan hade ändå börjat lägga sig.
De flesta som jag läser om verkar dock mena att ett kejsarsnitt är en piece of cake jämfört med en sfinkterruptur. Jag hoppas på det. Både rent smärtintensitetsmässigt och hur länge det kommer göra ont.
3) Hur kommer kropen reagera? Jag förstår nu i efterhand att jag fick någonslags deppighet i förhållande till min egen kropp efter förlossningen med Wollmar. Det var sfinkterrupturen som orsakade det i första hand, men även chocken av att få en slapp mage, galna sprängfyllda amningsbröst, hudbristningar och hela alltihop. Från medicinskt håll var de ju också så osäkra på hur sfinkterrupturen och bäckenbottenbristningarna skulle läka, om kroppen ens skulle hålla för vanlig träning. Jag var verkligen förtvivlad länge över kroppen och hur den såg ut. Nu i efterhand vet jag att den läkte bra, träningen gick fint och återhämtningen till “normal” kroppsform gick hyfsat snabbt. Hudbristningar och ändrad form på brösten är smällar man får leva med, känner jag. Men ett nytt operationsärr, på magen den här gången. Hur kommer kroppen reagera på det i återhämtning, muskelmässigt och utseendemässigt?
Jag är inte orolig, direkt. Men nervös. Det kommer vara en galen känsla att ligga där på ett operationsbord och veta att vi inom loppet av några minuter kommer få träffa vårt andra barn. Och att de i samma tidsförlopp också kommer skära upp magen på mig och öppna upp buk och livmoder, med alla risker det kan innebära.
Veckans mage. Knölig och bökig som tusan, den där bebisen.
Hur står den sig i förhållande till förra gången?
Idag har vi städdag med bostadsrättsföreningen, men vi får se hur mycket den här mamman och magen orkar delta.
Men märker tydligt att kvaliteten av Josephs kamera inte riktigt är den samma när man jämför bilder från när Wollmar var i magen. Antingen det eller så är jag sjuukt mycket blekare nu.
Sista helgen där här gravida kvinnan har en helg som omges av arbetsdagar. I veckan jobbar jag mina sista tre dagar för i år!
Uuuuuuunderbart!
Idag har vi också varit på BVC och spelat in en informatiosfilm om pappagruppsprojektet som Josephs pappagrupp tillhörde. Det ska bli en “reklamfilm” för pappagrupper och det är nätverket MenCare och Män för Jämställdhet som står bakom. Typ.
Veckans mage, i slutet av vecka 31 nu.
Wollmar ville också vara med och visa magen, såklart.
De här veckan är alltså den sista, efterlängtade jobbveckan för mig.
Eftersom jag haft hotet om sjukskrivning över mig i princip sedan i julas är jag så sjukt nöjd med att snart vara i mål. Jag har kunnat slutföra allt det jag ville: HLR-utbildningarna jag hade inplanerade och de sista omgångarna med träningskurserna för nyblivna mammor.
Jag skriver ju ganska lite om mitt jobb av rent etiska skäl, men jag ääälskar att hålla i de kurserna.
Imorgon ska jag också träffa en kollega på Rehab Södermalm, de ska också börja med konceptet. Jag är ändå rätt stolt, nu är det alltså 3 rehabmottagningar som startar upp mammaträningskurser efter mitt initiativ!
Idag hade jag sista patientmötet för i år. Det känns så himla bra! Jag känner att jag blivit en bättre sjukgymnast sedan jag kom tillbaks efter föräldraledigheten med Wollmar, och det är otroligt tillfredsställande. Jag går på ny ledighet med en bra känsla i magen.
Vikarierna är nu introducerade och i full gång med patientarbetet, så mina två sista arbetsdagar blir mest administrativt arbete. Rätt skönt!
Den här veckan är dock lite tung. Joseph har en mastodontvecka på jobbet och kommer jobba över och komma hem efter att Wollmar lagt sig alla dagar. Det kommer bli tufft för Wollmar och det blir lite tyngre för mig som inte får någon avlastning, direkt.
Men idag har jag haft Aylin här hela eftermiddagen, så jag har kunnat laga mat och sköta tvättstugan. Wollmar har lekt och busat och badat och myst och haft en toppeneftermiddag. Hon kommer förbi imorgon också, jag är sååå tacksam!
Imorgon glider vi också över till graviditetsvecka 32. Det börjar närma sig nu!
Veckans mage!
Det varierar väldigt. En del säger att den inte är särskilt stor, andra beklagar sig över att den är sååååå stor. Jag tycker att den känns helt vanlig.
Idag är Wollmar frisk men daddyn krasslig. Jag och Wollmar ska ut på äventyr tillsammans med Arvin och hans föräldrar och faster medan daddyn får vara hemma och kurera sig.
SF-mått 26
Bebisens hjärtslag 145
Blodtryck 95/60
Blodsocker 4,6
Allt var som det skulle. Förutom att jag måste lämna nytt prov för bakterieodling och ev. ny antibiotikakur nästa vecka.
Nu har vi bokat läkarbesöket som är obligatoriskt innan remissen för kejsarsnittet skickas in.
Sen antar jag att det blir ett besök på Specialistmödravården innan det är helt klart och datum kan sättas och så.
Men vi får se hur det förlöper.
När snittet än blir så handlar det nog inte om mer än högst 10 veckor nu. S P Ä N N A N D E.
Idag ska jag till mina morföräldrar och fira att de båda fyllt 85 år i veckan som gått. Därför klänning och läppstift. Till klänningen har jag egentligen strumpbyxor och inte de svarta byxorna på bilden, men jag hade ingen lust att visa er den vyn.
Wollmar är fortfarande sjuk och extremt hängig. Han sitter tyst och stilla i soffan och vill bli läst eller sjungen för, eller helt enkelt underhållen med barnTV.
Vi brukar annars vara väldigt restriktiva med att han får se på TV. Helst aldrig mer än den där lilla stunden på kvällen, men är man sjuk så är man. Samma sak gäller annars napp och snuttis, de är till för sovstunder. Men nu får han ha dem så mycket han vill.
Han är extremt gosig, vilket är fördelen med sjukan. Annars är det mest bara hjärtskärande, att se honom så slut.
Vi var ute och gick en sväng med honom i vagnen. När han såg en brandbil i full utryckning var dagens enda ögonblick då han orkat frammana ett litet kort skratt.
Enligt min gravidapp är vecka 28 sista veckan i trimester två. Det börjar bli mer och mer verkligt att den här graviditeten har en progress som går framåt och att det nu faktiskt inte är evigheter tills vi blir tvåbarnsföräldrar.
Med Wollmar i magen var nestingen ett stort projekt. Vi skulle möblera i ordning ett barnrum och vi skulle köpa/låna/ärva alla grejer och kläder. Vi fick påse efter påse med grejer från systrarna och allting vi packade upp och tvättade i ordning var liksom exotiskt. Det var ett äventyr på ny mark, oberörd av människofot. Så kändes det.
Den här gången är förberedelserna inte lika mycket ett steg ut i en okänd värld. Vi vet vad vi gillade sist och vilka prylar vi använde mycket av. När man inte behöver lägga något större fokus på nestingen och boandet, får man också mycket lite utrymme för att fantisera om bebisen och det nya livet. Eller, är det bara jag som är sådan?
Systrarna har fått tillbaka sina bebisgrejer. Det finns ju numera en 3-månaders Vanda och en 2-veckors Elmer i familjen.
Vi har köpt en egen spjälsäng, en vagga och vagnar. Kläder har vi en del från Wollmar, och de del har vi fått ärva av bekanta.
Det är väl naturligt kanske, men den här gången har vi tänkt och planerat helt utifrån det barnet vi redan har.
1. Wollmar får behålla spjälsängen tills bebisen vuxit ur vaggan. Då ska Wollmar få en IKEA-sängbotten som får stå på golvet. Den kan vi sen sätta ben på när han är stor nog. Den får bli en läsa-böcker-med-två-barn-plats, men också en det-är-för-många-barn-i-föräldrasängen-sovplats.
2. Det är ingen brådska med det heller, men vi har beställt en ny stol till Wollmar. Ungefär samtidigt om sängbytet kommer ske är det ju också dags för bebisen att ta plats i matstolen med bygel. Bygeln är avmonterad just nu, men är ju lätt att få dit igen när som helst. Och eftersom vi inte vill att alla förändringar ska ske samtidigt, kommer Wollmar få sin nya stol som en present någon gång här framöver. Att det dessutom finns en billig, svart, pinnstol på IKEA som matchar våra vuxenköksstolar perfekt, är ju också ett plus i kanten.
3. Nytt skötbord.
Vi bestämde oss ändå. Nu har vi beställt ett Baby Dan-skötbord. Det kommer onekligen bli lite lättare nu, när vi får ett skötbord med två hyllplan då vi ska plats för två olika blöjstorlekar. Tidigare har vi bara haft ett sånt som man har över badkaret.
4. Vagnlösningen. Vi kommer köpa en ståbräda till Wollmar och köra på enkelvagn. Vi har ju ingen anledning att köra omkring Wollmar i vagn sådär till vardags, i och med att han kan gå till och från förskolan. Jag tänker ha bebisen i sjal och Wollmar i handen när vi går till förskolan. Vi har ju två vagnar OM vi vill ta varsitt barn i vagn och åka på utflykt. Frågan är bara om vi kommer vilja ha bebisen liggandes i citykorgen till Emmaljungan eller i mjuklift i Trille:n annars. Vad är fördelarna med mjuklift, ni som haft sådana?
Nu snackar vi MAGE! Måste säga att den är finare men kläder på, då ser den liksom mer jämn och rund ut. Vad tror ni, är den lik förra gångens vecka 27?
Barnmorskan ringde. Jag har samma nivå av bakterier i urinen som innan antibiotikan. Var det verkningslöst? Jag lämnade ju inte morgonurin dessutom, så det borde varit mer utspätt.
När jag sa att jag återigen fått mer onda sammandragningar blev hon alldeles stissig och började prata om att jag måste ringa förlossningen om det blir värra (ja, jag vet ju det) och att jag måste träffa läkaren imorgon.
Hon tycker att jag borde bli sjukskriven.
Jag VILL inte. Om det verkar som att bebis eller livmodertapp är påverkad så kommer jag såklart lyda. Men jag kan annars inte förstå varför saker skulle bli bättre om jag tramsar runt här hemma mer. Jag ska ju för tusan ha gravidledigt snart! DÅ ska jag vila, men nu vill jag faktiskt jobba.
Dessutom så bör det väl egentligen sägas att jag fick typ mer sammandragningar av att vara på restaurangmiddag i lördags än av att vara på jobbet.
Åh, så frustrerande. Och ändå lite småstressande att barnmorskan blev så stissig.
Jaja. Det blir läkarbesök och en kortare dag på morgon i alla fall.
Idag var det alltså läkarbesök igen.
Läkaren ville få mig sjukskriven. Jag sa att jag inte tror att det spelar någon roll om jag är hemma eller på jobbet.
Hon menade, att om jag har ett så pass tungt jobb att jag fått godkänd graviditetspenning så borde kanske jag inte heller jobba nu. Touché.
Jag ifrågasatte om det verkligen finns några risker med sammandragningarna, om nu inte livmodertappen är påverkad. Lite vagt argumenterade hon då för att bebisen kan få för lite blod och syre om livmodern drar ihop sig för mycket. Men samtidigt så tyckte hon tydligen inte att man borde kolla vare sig tappen eller bebisen just nu. Så särskilt oroad kan hon ändå inte varit.
Jag frågade om antibiotikan. Tydligen är det inget ovanligt att den inte tar bort bakterierna. Men den kan ändå ha positiv effekt i form av minskade sammandragningar.
Så vår deal: Jag får en ny 10-dagarskur med antibiotika. När den är slut ska jag ha ny kontakt med läkaren, och om det inte är bättre då så blir jag sjukskriven.
Fair enough.
I dealen ingår att jag har lovat att dra ner på allt annat. Jag måste gå långsamt, tänka långsamt, försöka ligga ner och vila så ofta det går. Absolut inte handla på vägen hem från jobbet eller göra såna extragrejer.
Sånt där.
Så himla tråkigt, låter det.
Idag går jag in i vecka 27. Från och med nästa vecka är jag officiellt höggravid, och då borde det vara runt 10 veckor kvar innan de kan plocka ut bebisen.
Det rullar på. En månad kvar tills jag får gå hem med graviditetspenning. Även om jag kämpar för att få fortsätta jobba just nu, så ska det bli FRUKTANSVÄRT skönt att få vara hemma den sista tiden. Åh, vad jag ska sova!
Jag är på slutet av andra antibiotikakuren och den har hjälpt. Jag har haft det helt okej med sammandragningarna, de kommer ofta men gör inte så ont. Jag hoppas att det håller sig så några veckor till.
Däremot – och jag vet att det inte är ett riktigt problem – så börjar Sleepy bli lite väl stark och stor där inne, i alla fall i förhållande till hur mycket hen faktiskt kan röra sig. Jag tycker också att Sleepy rör sig HELA tiden. Ingen sömnig liten bebis, alltså. På kvällarna när jag ligger still ser det ut som någonslags alien-hela-havet-stormar utanpå min mage. Och känslan av att hen håller på och slår kullerbyttor och testar elasticiteten på alla mjuldelar som jag har återkommer med timmesintervall dygnet runt.
Ikväll tänkte jag våga mig till gymmet. Jag känner mig oerhört hämmad av sammandragningarna och läkarens varningar, så det blir försiktig cykling och mest träning med kroppen som vikt. Men i alla fall. Det känns härligt att kunna gå dit. Förra veckan vågade jag inte, eftersom jag ville invänta antibiotikans effekt först.
Generellt sett mår jag bra. Om det inte hade varit för hela grejen med sammandragningarna och hotet om sjukskrivning så hade jag fortfarande tyckt att den här graviditeten var a piece of cake.
