Precis innan sommaren hade jag en serie inlägg på Instagram om bäckenbotten och träning. Det började med att jag rantade i stories om att många med bäckenbottenproblem får råd om att undvika att springa och lyfta tungt, och att jag tycker att det är helt orimliga råd. Framförallt för småbarnsföräldrar. Någon skrev till mig och frågade ”Var kommer de här råden ifrån?”. Och så föddes en ganska lång serie med poster om träning och bäckenbotten. Jag tänkte faktiskt ta och lyfta upp dessa poster även här på bloggen. Ibland är det lättare att hitta och sortera bland texter här.
Varför inte lyfta tungt och springa?
Tänker vi i ett historiskt perspektiv har kvinnor alltid behövt jobba tungt, bära tungt, vara tunga. Vara gravid, föda barn, bära barn, bli gravid igen, jobba för brödfödan. Kvinnor har också behövt fly, springa, vandra. Jag tror väl aldrig att kvinnor generellt fått vara skonade från tung belastning?
När samhället gick emot att arbeten blev mer stillasittande och att kvinnor kunde reglera och planera sina graviditeter tror jag att man började se kvinnor som sköra.
Motionsaktiviteter, skidåkning, styrketräning och maratonlopp var ju till en början bara för män. Jag vet att man verkligen trodde att det var farligt och olämpligt att kvinnor deltog i sånt. Vi lever i ett patriarkat och har ju en styrning och begränsning av kvinnor överlag. Den medicinska världen har aldrig varit undantagen från patriarkala idéer.
Tunga lyft och framfall
Ganska tidigt i forskningen om riskfaktorer för framfall såg man att tunga fysiska arbeten kunde vara med på listan över riskfaktorer. Man ville nog inte gärna lyfta fram de övriga (föda många barn, föda barn vaginalt med flera). Dels är det inte så konstruktiva saker att lyfta fram till en nyförlöst, men dels ligger det säkert en agenda bakom det med. Men att kvinnor ska undvika tunga lyft och löpning, det var ju ganska lätta råd att slänga runt. Det drabbar ju ingen annan, mer än kvinnan själv förstås.
Sedan är det så, att även om forskningen nu börjar komma så visar på att kvinnor och deras bäckenbottnar VISST mår bra av att träna, att belastning inte är farligt osv, så tar det OERHÖRT lång tid att implementera nya kunskaper ute i vårdverksamheter. Jag har läst någonstans ett snitt på 11 år?
Okunskap om träning inom vården
En sak är ju också att barnmorskor och gynekologer, som oftast är de som får frågorna från patienter, inte nödvändigtvis håller sig ajour med forskning om träning. Träningsfysiologi är exempelvis inte med i deras utbildning eller kompetensområde alls, och det är egentligen heller inte deras bord.
Träning i relation till bäckenbotten är fysioterapeuters kompetensområde, och vi är ALLDELES FÖR FÅ.
Kvinnohälsa fortfarande eftersatt
Här har vi det patriarkala samhället att tacka igen. För inte kan väl den offentliga vården satsa på VÅRD SOM BARA BERÖR KVINNOR? Nejnej, det hade väl varit orimligt. (Nu är jag sarkastisk och neggo, jag vet. Men att det fortfarande finns regioner i Sverige som vägrar låta primärvårdsfysios göra gynundersökningar får det att brinna i huvudet på mig).
Ilska är min drivkraft. End of rant, nu ska jag vara mer konstruktiv. En massa dagar här framöver kommer jag posta matnyttigheter om löpning och styrketräning utifrån ett bäckenbottenperspektiv.
Har du redan läst posterna på instagram blir det upprepning. Om inte har du massor med spännande läsning framför dig!
Läs fler inlägg i samma serie:
Mår bäckenbotten dåligt av löpning?
Får man aldrig springa med svag bäckenbotten?
Hur ska jag tänka om buktryck och svag bäckenbotten?
Historisk tänker jag mig en tid där möjligheten att undvika tunga arbeten har varit viktigt för utvecklingen av av folkhälsa och välfärd.
Historisk saknades också helt kunskap om hälsofördelar med belastning, snarare fanns nog mycket erfarenhet av nackdelar med allt för tung/upprepad belastning. Sett i ljuset av det tänker jag mig att det i allra högsta grad kunde vara ett rimligt råd, att avstå från någon som alla ändå ville slippa. Vi lever ju än idag i den tid där vi gärna undviker aktivitet genom att ha garaget i huset eller ta en voi.
Som du skriver tar det lång tid att förändra sjukvården. Och det tar lång tid att förändra normer och vanor i befolkningen.