Den här texten kommer bli lång och den blir summan av en massa saker som försiggått i min hjärna under en period. Om sex och religion – det handlar faktiskt bara om patriarkat.
Jag ska ge er lite kortfattad bakgrund till allt.
Bakgrund
Jag är uppvuxen inom en frikyrka och har vissa personliga erfarenheter därifrån. Till detta har jag också följt en del patienter med besvär relaterade till sin sexualitet, som delvis har orsakats av patriarkatet (det är vanligt!) och delvis från religionen (inte lika vanligt).
Till följd av detta skrev jag för ett tag sedan en artikelserie om religion och sex. Den hittar du här:
- Inläggsserie religion och smärta vid sex
- Kristendom och smärta vid sex
- Renhetskultur och sexualitet
- Patriarkatet och renhetskulturen
- Minoritetsstress för konservativt religiösa
- Att läka från renhetskultur
Debattartikel
Jag har en vän som heter Jenny som är utbildad barnsjuksköterska med mångårig erfarenhet av att jobba med ungdomar och med vidareutbildning inom sexologi, samtalsmetodik och psykologi. Jenny har samma kyrkliga bakgrund som jag och vi har tillsammans vänt vridit på en del saker gällande religion och sex. Detta resulterade bland annat i att vi skrev en debattartikel till den kristna tidningen Dagen.
Den artikeln är bakom betalvägg men ni förstår nog mycket ifrån rubriken:
Många kristna har kämpat med skam kopplat till sin sexualitet.
Om ni inte kan komma åt och läsa artikeln kan ni läsa Rellobloggens sammanfattning om artikeln och Dagens kommentarsfält här:
Rellobloggaren gör en magnifik insats i att problematisera diskussionen kring ämnet sex och skam även i del 2 och del 3.
Det handlar inte om religion
Den här debatten, både den text som jag och Jenny skrev, kommentarsfältet som följde och Rellobloggarens alla tankar om ämnet rörde verkligen upp saker inom mig. Det är otroligt snårigt att hitta rätt bland tro, övertygelse, moral, den kultur som följer med religion och samhällets syn på sex och samtycke. Och för mig landar det att det som blir fel med religion+sex ofta har med samtycke att göra. Och det är inte en särskilt religiös problematik, utan den är patriarkal.
En ny bok utgiven av mitt förlag
Martina på Fri Tanke gav mig en av deras nyutgivna böcker senast vi sågs. Den heter Allt män har rätt till och är skriven av Kate Manne. Det finns ett kapitel som heter ”Oönskat – Om att ha rätt till andras samtycke”. Och HÄR hittade jag hem i vad det är som skaver.
Nu kommer utdrag ut boken. Ni kommer förstå poängerna, även om hela sammanhangen inte blir riktigt tydliga i utdragen:
”Inget av detta är politiskt eller estetiskt bekvämt, men alltihop är det realistiskt. Och det lyfter den svårfångade frågan om sex som är oönskat och till och med framtvingat, men inte av en specifik person. Tvånget kommer snarare från patriarkala samhällsmanus och den rådande uppfattning om mäns rätt till sex som skulle få det att kännas otrevligt, till och med fel, av Margot att plötsligt gå därifrån och lämna Robert.”
(Sammanhanget är en berättelse om en Margot som inte kan säga nej till att ha sex med Robert)
”Frågan blir alltså: Varför, och hur, betraktar vi många mäns potentiellt sårade känslor som så viktiga, närmast heliga? Och, vilket hänger ihop: varför anser vi att kvinnor är ansvariga för att skydda och sörja för dem?”
En annan text citeras och diskuteras i boken:
” ’Ibland mådde jag illa av det oönskade sexet’ berättade hon. ’En gång var jag tvungen och springa direkt från sängen till badrummet där jag kräktes i toaletten’. Och ändå var det i de 15 år som följde på den där parterapisituationen nästan omöjligt för henne att erkänna denna förfärliga verklighet. Hon var rädd att berätta för sin man att hon inte ville ha sex med honom, hon var rädd för att avvisa honom och hon var till och med rädd för att erkänna för sig själv vad det var som hände. Istället skriver hon att ’jag förhandlade mig ur sex så ofta jag kunde. Jag jublade när jag var så sjuk att jag hade rätt att neka’ även om ’jag på ett intellektuellt plan visste att jag hade rätt att säga nej till sex när som helst’. När hon inte kunde komma ur det lät hon sin man ha sex med henne medan hon läste en bok för att distrahera sig. Hon nekade honom att kyssa henne. ’Det var regeln du: får knulla mig men du får inte kyssa mig och jag behöver inte låtsas om att jag gillar det. Det var tillräckligt för honom’.
Den här berättelsen visar också hur svårt det kan vara för kvinnor att stå emot mäns känsla av att ha rätt till sex, en känsla som kvinnor internaliserat å deras vägnar. ’Hur står man upp för sitt självbestämmande när priset är andras lidande?’ frågar skribenten. När jag skriver det här så har jag inget riktigt bra svar. Det bisarra är att skribenten som förblir anonym, är en professor som regelbundet undervisar i feministisk teori. Men som hon medger: ’alla feministiska texter jag läst kunde inte överrösta det jag tagit till mig från samhället och populärkulturen, att det var min plikt att tillfredsställa min man oavsett vad jag kände’.
Kate Mannes bok handlar alltså noll och ingenting om religion. Men däremot belyser den problematiken med just “Allt män har rätt till”. Och oavsett livsåskådning så har män genomgående rätt till kvinnors samtycke. Men i en religion där man använder Gud till att argumentera för att ett äktenskap är likställt med ett evighets-samtycke blir det extra destruktivt, anser jag.
Rellobloggarens tankar
Rellobloggaren ställer sig frågan:
”Är det okej? Är det egentligen rimligt att parterna i ett äktenskap har en egen sexualitet och en egen sexuell lust eller upphör allt det egna den stund då de båda blir ett, genom äktenskapet? Är mitt ja och ditt nej = ett nja där ja:et väger tyngst eftersom vi vill och lovat att göra gott åt varandra? Är det summan av vår sexuella längtan efter varandra som avgör om det blir sex eller finns det en vetorätt?”
Det som hände i kommentarsfältet på Dagen då jag och Jenny skrivit en debattartikel där vi tagit upp att kvinnor ibland far illa av (fri)kyrkans undervisning om sex, var att det landade i att vi förespråkade en slags sexuell egoism. Och de ”bibliska” förespråkarna menade att man ska ha altruistisk sexuell penetration. Man ska helt enkelt ställa upp utan att önska sig något i gengäld.
Rellobloggaren fortsätter med sitt resonemang.
”Är så kallade altruistisk sexuell penetration detsamma som att gå med på att äta köttbullar fast du är sugen på soppa eller som att följa med på din partners tråkiga jobbmingel istället för att kolla Netflix och ta ett fotbad? Sånt vardagligt som alla jämkar om i alla sorters relationer. Sex och köttbullar är inte samma sak. Och ändå är det på den nivån delar av diskussionerna förs.”
Jag förstår att det här är en text som ligger lite utanför det jag vanligen skriver. MEN JAG BLIR GALEN.
Så länge kvinnor lever i ett patriarkat måste vi också ha en sexuell egoism. För ingen kommer hitta min klitoris om inte jag gör det. Ingen kommer ta hand om mina sexuella intressen om jag inte gör det. Ingen kommer värna om min integritet eller lust om inte jag gör det.
Vill man blanda in Gud i sitt sexliv får man göra det. Det är fritt fram. Men tryck inte in religion i någon annans sexliv. Det är bara destruktivt.
Om sex och religion – det handlar faktiskt bara om patriarkat
Ni får gärna berätta för mig hur ni tänker kring ämnet!
Och: Läs gärna boken så kan vi diskutera den också!!
Tack för en viktig och träffsäker text. Margots berättelse gör ont att läsa. “Allt män har rätt till” känns som en smärtsam sammanfattning av… ja, allt.
Också uppvuxen i frikyrka, men lämnat.
Min upplevelse är att de patriarkala strukturerna var så oerhört mycket mer uttalade inom kyrkan än i samhället i stort, pga dimensioner som synd/förlåtelse/att vara en god kristen osv. Alltså på nivån att t ex lovsångsdans begränsades gällande rörelser/klädsel för att inte fresta männen i kyrkbänkarna till synd, att det behövde hållas ett församlingsmöte för att avgöra om en ungdomsledare som blivit dömd för barnpornografibrott skulle få komma tillbaka till församlingen och att en pastor i en predikan strax efter knutbymordet tyckte det var en bra idé att skämta om att trycka en kudde över sin frus ansikte.
Åtminstone i den bubbla av ”samhället utanför” jag befinner mig i just nu upplever jag samma strukturer men mycket mer subtilt och med en helt annan möjlighet till problematisering och debatt.
Har inget att komma med här egentligen förutom att jag blir förbannad, vill mest bara säga heja er som skrev en så viktig text!!