Ett halvår postpartum

Kan vi bara ta en sekund och fundera över detta sjuka: Ett halvår postpartum? NÄR försvann all denna tid?

Magen och kroppen

Jag hade en dag i mars, då jag skulle jobba och klädde mig i jobbkläder och sminkade mig och ba ”JAG KÄNNER MIG SNYGG!”. Det var en sån fantastisk känsla och det var så ENORMT länge sen. Jag tror att det ganska exakt var ett år sedan, faktiskt.

Kalla mig ytlig, men det gjorde SÅ MYCKET att bara få landa i den där känslan av att trivas i kroppen igen.

Sen gick det några veckor, och så började postpartum-håravfallet Allan ge sig till känna. Det är inte sååå farligt, men det gör ändå något med mitt utseende. Att inte ha riktigt samma ansiktsform/hårfäste som vanligt. Jag ser inte heller fram emot perioden av att se ut som en galen professor med yviga småhår som en gloria runt pannan.

Amningen

Amningen rullar på som tidigare, men nu äter Waldo en eller två måltider med annat, men ammar som måltidsdryck. Så jag tror egentligen inte alls att jag ammar mindre än tidigare.

Bäckenet

Jag har insett en sak: Jag kan inte promenera med Waldo i sjal, även om det aldrig har gjort direkt ont medan jag burit och gått. Det är en belastning som troligen medverkat till att jag har haft så ont i bäckenet, så pass länge. Jag har helt fått övergå till att ta vagn vid lämningar och hämtningar. Däremot fungerar sjalbärande hela arbetsdagar (med pauser såklart), bara de inte innebär för mycket gående. När jag slutat överbelasta bäckenet så så har det blivit mycket bättre. Jag har nu kunnat springa en mil och har nog inte haft värk egentligen på hela Waldos femte månad.

Handlederna

Jag tänker inte på handlederna länge, mer än om jag suttit och läst eller sytt för hand mycket. Då blir jag trött och får lite ”varningssignals-ont”. Hade jag gått över den gränsen hade det nog varit lätt att provocera igång smärtorna igen.

Jobb

Waldos femte månad har varit jobbintensiv. Vi har snittat på två hela arbetsdagar i veckan minst, utöver allt jag gör här hemma med blogg och bokskrivande. Jag tror inte att det har varit dåligt alls, för någon av oss. Min erfarenhet av våra tidigare bebisars femte månader är att det är en månad av frustration och närhetsbehov. Waldo har behövt vara väldigt lite frustrerad, för han har ju suttit ihop med mig i sjalen väldigt mycket. Och ändå går hans utveckling i rasande takt framåt, han sitter själv korta stunder och står på alla fyra och gungar. Men resten av terminen kommer vara lugnare nu! Det ska bli skönt, det med!

Trötthet

Just nu har både jag och Waldo haft en förkylning med massa hosta, med uppvak och störd sömn för oss båda. Så nu är jag lite mör. Men annars? Helt okej.

Mens?

Ingen mens än, men har haft lite förkänningar av värk i livmodertrakten och sånt som får mig att känna att det kanske är på g? Jag vet inte. Har fått tillbaka mensen vid typ 8 månader de andra gångerna så jag hoppas det dröjer lite till.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Familjen Fernando, Våra graviditeter och förlossningar

Kejsarsnitt, vardagsliv och pratar Joseph om förlossningsskador?

I det här inlägget har vi samlat ihop ett gäng frågor vi fått den senaste tiden. Enjoy!

Jag är nyfiken på Mias kejsarsnitt. Hur svårt det var att få det och hur du visste att det var det du ville göra? Var du rädd? Fick du försvara ditt beslut inför anhöriga eller inför vården?

Jag fick typ höra att ”nästa gång får du i alla fall föda med snitt” så fort de hade konstaterat min förlossningsskada 2012. De konstaterade samma sak på återbesöket på Kvinnokliniken 6 månader efter förlossningen, och avrådde alla tankar på vaginal förlossning. Så nej, det var aldrig svårt. Men när jag väl var gravid 2014 så möttes jag på MVC med en mild inställning av att ”ta inte ut något i förskott” när jag konstaterade på typ inskrivningsbesöket att jag skulle snittas denna gång. Det var lite stressande. När jag sedan genomgick en bäckenbottenrekonstruktion strax innan jag blev gravid tredje gången blev det liksom ännu mer skrivet i sten. truktion att inga barn ska komma ut den vaginala vägen.

Här är lite inlägg från den tiden från andra graviditeten:

• Tidiga förlossningstankar
• Barnmorskebesök v. 33
• Världens viktigaste brev
• Lite nervös

Med Waldo i magen var det en läkare som skickade remissen typ i mitten av graviditeten, och jag fick datum i vecka 36.

Du som gjort både vaginalt med förlossningsskada och kejsarsnitt, skulle du säga att kejsarsnittet kändes som en fin förlossningsupplevelse och inte som en operation?

Ja, jag upplevde verkligen att det planerade snittet var ”vår stund”. Jag vet inte om det gjorde skillnad att Joseph faktiskt stod och tittade på snittet, så att han kunde rapportera ner till mig vad som hände, men det kändes ändå verkligen som att vi var ”med” på det hela. Och sen fick jag lilla Wilfred upp till mig, och då blev det precis ett sånt där magiskt första möte som jag önskat mig. Personalen var verkligen väldigt fin, gjorde sitt men tog inte över upplevelsen. Det akuta snittet där jag dessutom var sövd kändes faktiskt inte som en födsel alls. Det gjorde faktiskt inget, i och med att jag redan upplevt ett snitt en gång. Och vi fick ett magiskt första möte, men på uppvaket sen.

Förlossningsberättelserna från det planerade snittet, Mias och Josephs. Förlossningsberättelser från det akuta snittet, Mias och Josephs.

Vilka är er bästa tips för att få vardagen att gå ihop med barn och jobb och allt annat? Ni verkar hinna så mycket roliga saker!

Åh, bra fråga! Och haha, kul att det ”verkar som att vi hinner med mycket kul”. Vi känner oss ibland som de tråkigaste människorna på norra halvklotet…

• Veckoplanering med maten, och att handla på internet är grymt. Det tar typ en halvtimme att veckoplanera, och något mindre att sköta inköpen. Sedan lägger någon annan tiden på att plocka ihop allt och köra hem det till oss. Det spar nog mycket tid.
• Annars jobbar vi stenhårt på rutiner. Vi städar på lördag eller söndagmornar. En av oss tar går ut och leker med barnen, den andra plockar undan och dammsuger. Sen byts vi av, och då blir det badrumsstäd och resten. Waldo får ibland sova i vagn och ibland hänga i sjal/sele.
• Transportlöpning är ju också en grej som funkat väldigt väl för oss. En bra vecka har vi tidigare fått 3 mil i benen var, utan att egentligen ha använt mycket av ”fritiden” till det. Nu har ju jag ingen vardag att transportspringa i, men jag längtar faktiskt tillbaks till det.
• Vi tänker att barnen kan vara med på typ allt. Vi ser det som ett tillfälle till bra samtal med ett av barnen att gå i deras takt och gå och sopsortera, typ.
• Vi har väldigt lättsamma nattningar av barnen, vi lägger dem, ber ”Gud som haver” och räknar sen högt till 50 med vardera barn, sen går vi. Nattningen tar alltså inte mer än 5 minuter på sin höjd, och då har vi väldigt mycket kväll kvar. Då röjer vi i köket, börjar förbereda nästa dags middag och sen har vi flera timmar att göra annat.

Men sammanfattnigvis:

Vi försöker ha en rutin på när, var och hur alla måsten ska genomföras, om vi kan involvera barnen så gör vi det.  Vi har någon slags måtto att det är slöseri på barnfri tid att städa, typ.

Hur skulle mödra-, förlossnings- och eftervården se ut om ni fick bestämma helt fritt och hade alla tänkbara resurser till ert förfogande?

Jag tycker mvc ska förbereda kvinnor bättre på vad som ofta händer i underlivet av en förlossning. Vad tycker du?

Okej, drömmar:

MVC skulle ha både barnmorska och fysioterapeut tillgänglig, och besök hos fysioterapeut skulle vara gratis inom ramarna för mödrahälsovården. På mödrahälsovården får alla adekvat information om förlossningar och risker och fördelar med de olika förlossningssätten. Det ska gärna finnas möjlighet att personal från MVC finns med på förlossningen, men jag vet inte exakt hur det ska kunna lösas. Jag skulle gärna sett att bassängträning gick att erbjuda till gravida med smärtor och besvär.

På förlossningen ska bemötandet vara top notch, och även om barnets hälsa i vissa fall måste gå i första rummet ska ska ingen blivande förälder känna sig överkörd eller åsidosatt. Alla föräldrar ska få ett bra möte med vårdpersonal dagen efter, där frågor om händelseförloppet ska besvaras. Och alla som behöver ska ha en ”vårdplanering” innan hemgång – när ska saker följas upp? Hos vem? Kontaktuppgifter till vem som kan svara på mer akuta frågor. Alla bristningar ska föras in i bristningsregistret och följas upp.

Efterkontrollen ska dels vara en riktig kontroll, det ska kollas stygn, screenas muskelfunktion och kvinnan ska få svara på frågor om kiss, bajs, sex samt få bra råd om desamma, samt om psykiskt mående. Sen, i den bästa av världar, så skulle barnmorskan vid behov vara en spindel i nätet och slänga ut remisser. Deppig –  till psykolog, förlossningstraumatiserad – till kurator på kvinnokliniken, smärtor eller dysfunktioner i skelett/muskler – till fysioterapeut, och regelrätta missade skador – till läkare. Allra helst så behövs ju inget av det där, men då ska kvinnan veta vart hon själv kan vända sig om behov skulle uppstå.

Jag skulle gärna ha ett ”obligatoriskt” (alltså frivilligt, men erbjudas automatiskt) besök hos fysioterapeut efter efterkontrollen hos barnmorska, för att prata knipövningar, hållning, ergonomi och lite vad gäller förväntning på kroppslig återhämtning.

Alla som har bristningar ska sedan följas upp av bristningsregistret och få besök till Kvinnokliniken om de har kvarvarande symtom efter en tid.

Jag skulle vilja ha en STOR grupp kollegor som jobbar inom kvinnohälsa och att vi ansågs vara en viktig del i mödravården.

Jag funderar på hur Joseph upplever att det är prata om (Mias) förlossningsskador. Mia har ju skrivit mycket om detta men hur bemöts Joseph när han pratar/pratat om detta?

Jag (Joseph) har aldrig mötts av något negativt, utan alltid av en nyfikenhet.  Det leder ofta in på samtal om vad Mia gör och hennes specialistnisch inom fysioterapi, det stannar sällan vid att vi i samtalet går liksom djupare in i hennes egen skada. Det leder inte heller särskilt ofta till att kvinnor berättar om sina egna upplevelser för mig, men de flesta uttrycker att det är en viktig samhällsfråga. Jag får aldrig kommentaren ”vad du är duktig som pratar om detta, du som är man” eller något liknande. Jag upplever inte att det är pinsamt, men jag tycker också att det finns väldigt få pinsamma samtalsämnen generellt.

Familjen Fernando, Våra graviditeter och förlossningar

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

Kroppens återhämtning två veckor efter kejsarsnitt

För ett år sedan ganska precis genomgick jag ju sfinkerrekonstruktionen, en sövd operation med fem veckors sjukskrivning efteråt. Nu har jag också genomgått ett sövt kejsarsnitt. Jag vill vara tydligt med att det här är min upplevelse och inte ett allmängiltigt konstaterande: Men för mig är kejsarsnitt en walk in the park jämfört med sfinkteroperationer. Jag upplever att många inom vården framstället kejsarsnitt som ”EN STOOOOR BUKOPERATION” och att samma personer knappt verkar ha en susning om hur det är att operera bäckenbotten och sfinktrar. Nu har jag ju genomgått två sådana operationer av varje. Två veckor efter senaste bäckenbottenoperationen kunde jag hasa mig fram typ 1,2 km. Nu två veckor efter kejsarsnittet har jag redan kunnat vara ute och promenera raskt i över 1,5 timme. Efter mellangårds- och sfinkteroperationen var jag rädd att jag var världens mesigaste och smärtkänsliga person. Nu efter kejsarsnittet känner jag mig istället stärkt. Jag kunde få vara en av de där pigga mammorna på BB som rörde sig hyfsat obehindrat och kunde gå ut och äta i matsalen. Inte för att det ligger någon värdering i det, men för mig kändes det skönt.

Innan Waldo ens var 48 timmar gammal kunde vi lämna sjukhuset och ta bussen och en kort promenad hem. Den sträckan jag gick då kunde jag knappt ens gå 10 dagar efter sfinkterrekonstruktionen. Jag ska inte tjata ihjäl er om likheter och skillnader mellan dessa operationer. Men jag skulle så gärna vilja att folk på förlossning och BB förstod hur de olika operationerna upplevs. Jag håller fortfarande med mig själv om det jag skrev här. 

Magen

Min postpreggomage är inte en sådan som slurpar ihop sig en kvart efter att bebisen är ute. Jag kroppsnojar en del, och magens återhämtning är det som jag nästan mår sämst över. Det gick långsammare efter andra barnet än med första, och det går långsammare nu än efter tvåan. Jag har dock helt okej magmuskelfunktion och min lilla delning på typ 2 cm ovan naveln har inte blivit värre. Vilket faktiskt känns nästan konstigt, med tanke på hur mycket Waldos lilla vassa och hårds rumpa låg och skavde där i slutet av graviditeten. Jag använde en gördel hela första veckan efter snittet, inte varken för hudens eller musklernas återhämtning. Men för smärtlindringens skull. Det gjorde STOR skillnad på hur ont jag hade om jag hade gördeln eller inte. Den och bra smärtlindring gjorde att jag kunde vara uppe och röra mig mycket, tidigt. Gördeln hjälpte också till att begränsa mig. Livet som trebarnsmamma innebär ändå långt mycket mer förflyttningar och knasiga rörelser än vad som kanske är helt skonsamt för en nysnittad mage. Efter den första veckan med gördel har jag faktiskt gått över till att ha gördelliknande trosor, alltså köpta på hyllan för ”shaping”-underkläder. Jag har fortfarande för mycket mage kvar för att de ska bidra med någon snygghetseffekt, men de ger fortsatt ett litet stöd som jag uppskattar. OBS: Jag är inte heller ute efter snygghetseffekten. Just nu försöker jag embrace:a mitt postpartumutseende. Det går sådär, men jag vill i alla fall inte försköna det hela.

Brösten alltså!

Jag initierade redan under BB-vistelsen möjligheten att börja donera bröstmjölk så tidigt som möjligt. Redan under Waldos första natt började beck-blöjorna ta slut och övergå till mjölkbajs. De första dygnen hemma från BB var otroligt smärtsamma när mjölken rann till på allvar. . Jag vet att ”alla” har ont i brösten vid mjölktillströmningen, men det är extremt och handmjölkning har inte kunnat hjälpa. Det jag får ut är deciliter och inte milliliter. Jag fick med mig en elektrisk pump från Modersmjölkscentralen redan när vi åkte hem från BB. Så fort jag slutade med smärtlindring kunde jag också börja pumpa för att donera. Jag vet att folk verkligen lider av att ha för lite mjölk, så jag klagar inte.

Bäckenet

Jag har varit orolig för att bäckensmärtan inte skulle ge med sig. Jag fick ju ont i bäckenet nästan direkt efter att jag blivit gravid. Jag tror att vi tog graviditetstestet på en lördag och på måndagen hade jag redan så ont att jag kände att det var olämpligt att springa. Ganska direkt efter att Waldo kom ut upplevde jag att smärtan var borta. När vi var på återbesök på BB fyra dagar efter snittet var det en härlig och solig dag, och jag föreslog att vi skulle promenera hem. 4,5 km gick vi då utan att jag hade det minsta ont. Då åt jag fortfarande smärtlindring och jag tänkte att det kanske skulle visa sig att det ändå fanns någon smärta dold där bakom. Men inte! Jag har fortsatt kunna promenera ganska raskt och ganska långt, och jag har på sin höjd fått träningsvärks känsla i höftböjarna efteråt. Jag kan också sitta på golv och bygga med lego. Och städa badrummet. När jag suttit i soffan en stund är jag inte längre stel som en gammal gumma. Bäckensmärtan är borta! Jag ska dock ta god tid på mig att träna upp muskelstyrkan runt omkring bäckenet innan jag börjar belasta för mycket, för hårt och för länge. Löpning ligger långt bort.

Handlederna

Jag har faktiskt inte förlorat all vätska i kroppen än. När jag varit ute och promenerat blir händerna supersvullna, typ som de annars kan bli i slutet av ett riktigt långpass löpning. Och jag får fortfarande kraftiga tryckmärken efter strumpor och sånt. Eftersom mina handleder både varit drabbade av karpaltunnelsyndrom (som mest berott på svullnad) och en släng av tum-sene-inflammation så är allt detta inte borta än. Karpaltunnelsmärtan är mindre, och tumsenorna inte lika lättprovocerade som under graviditeten. Men hundra bra är det inte än.

Euforin!

Första 5 dagarna efter Waldo föddes var jag euforisk, nästan hög. Inte bara lyckan över en frisk bebis, jag var också så OTROLIGT tacksam att slippa vara gravid. Att kunna gå obehindrat. Att trögheten i kroppen är borta. Att få känna mig som mig själv. Att känna att det inte är en kraftansträngning att ta ut soporna eller duka av bordet, liksom. Jag kan nästan inte beskriva känslan, hur lätt det blev att vara Mia på bara några dagar. Och det är nästan som att jag inte kan förstå hur tungt det var att vara gravid. Det var liksom inte bara smärta, det vara också att allt var så himla jobbigt.

Babyblues

Gråten slog till på sjätte dagen. Det konstiga är att jag blev ledsen för att graviditeten var slut, fast jag så innerligt avskytt att vara gravid. Att jag blev ledsen över att ge bort mina gravidkläder till en syster, fast jag tvättat och packat undan dem med typ avsmak bara dagar innan. Jag såg en gravid granne och ville gråta bara för att hon hade hela det underbara med födsel och första bebistiden framför sig. Joseph började prata om att göra en vasektomi nu, och jag började gråta bara för att jag inte kunde kännas vid beslutet att inte vilja ha fler barn. Det höll inte i sig så länge, men jag vet inte riktigt var jag landat med känslorna än. Jag har just nu så mycket kämpiga känslor kring postpartumkroppen att jag just nu i alla fall är mer inne på ”det här vill jag aldrig göra om”-tänket.

Smärtan efter operationen

Efter kejsarsnittet fick jag morfin i min infart på handen tre gånger. Sedan bad jag om Temgesic några tillfällen efter det. När vi kom hem två dagar efter snittet kunde jag klara mig på alvedon+naproxen. Efter 4-5 dagar kunde jag ta bort natt-smärtlindringen och dag 6 efter snittet var sista dagen jag behövde smärtlindring överhuvudtaget. Jag har som sagt haft ganska god hjälp på traven smärtmässigt av gördel och stödtrosor. Jag upplever att jag haft mindre ont den här gången än efter förra snittet, och då hade jag ändå väldigt lite ont då också. Jag har ju tidigare läst på och skrivit en del om gördlar efter graviditet, kejsarsnitt och bukoperationer men hittade nu också en ny liten studie om ämnet: Elastic Abdominal Binders Reduce Cesarean Pain Postoperatively: A Randomized Controlled Pilot Trial. Jag var mycket mer skeptisk efter förra snittet, då upplevde jag det inte som någon hjälp alls. Men nu tycker jag annorlunda!

Att vara fysiskt aktiv

Jag upplever att det varit lätt och smidigt att komma igång med fysisk aktivitet den här gången. Jag kör mitt eget rehabupplägg som jag brukar göra med patienter och vågar sakta men säkert plussa på lite här och var. Inget som är med yttre belastning eller motstånd och heller inte något som egentligen berör magen. Promenader känns också oerhört bra, och också väldigt väldigt lyckogivande! Så tacksam till kroppen.

Amning/Pumpning

Förutom smärtan när mjölken rann till så går amningen bra. Waldo fattade grejen redan på BB och har inga problem. Mina bröst överproducerar och det hade ju varit ett problem om jag inte hade kunnat pumpa och donera. Det är en välsignelse med elektrisk dubbelpump. Förra gången jag donerade pumpade jag för hand med en enkelpump. Jag fattar inte att jag ens fick till det då, med två barn under två år och allt. Hur fick jag tid till det? Nu går det på snabbt och smidigt och jag får ut enormt mycket mer. Det enda som kanske blir ett bekymmer är hur jag ska hantera det hela när jag måste sluta doneringspumpa vid tre månader. Jag antar att jag smartast tar det med en nertrappning, och inte ett abrupt slut.

Avslagsblödning

Jag blödde skitmycket första dygnet och eftervärkarna gjorde fasansfullt ont. Det blödde så så mycket så att jag nästan blev orolig. Efter det blödde jag nästan inte ens mens-mycket och det slutade helt efter en vecka. Men så i torsdags fick jag lite mer ont, och i fredags blödde jag igen. Inte färskt blod, och sen kom det ut en jättestor koagelklump. Jag har inga andra tecken på att något skulle vara knasigt. Igår hände samma sak när jag var ute på promenad. Jag hoppas att det är övergående.

Två veckor efter graviditeten

Ni hör ju. Det går upp och det går ner, jag har varit ledsen och jag är lycklig. Kroppen verkar landa bra, men jag lyckas ändå inte vara tacksam nog att förlåta kroppen helt för att återgången till ”normalkropp” inte går tillräckligt snabbt. Ni förstår, jag är inget bra föredöme på det här med postpartumkropp. Två veckor efteråt och jag är dock helt förälskad i lilla Waldo-bebisen. Så tacksam för att känslorna för honom finns där!

Ska du genomgå ett kejsarsnitt?

Missa inte webbföreläsningen Kejsarsnittskolan! Den enda förlossningsförberedande kursen för snitt jag känner till!

Familjen Fernando, Våra graviditeter och förlossningar

Förlossningsberättelse – Waldo – Mia

Förlossningsberättelse – Waldo – Mia

Dagen innan

Vi hade fått kallelse till planerat kejsarsnitt tisdagen den 16 oktober. Enligt ultraljudet var detta på dagen 38+5, men vi hade en känsla av att bebisen kanske ändå var lite äldre än vad de uppskattat och att det kanske var i senaste laget att ha kejsarsnittsdatumet.

På lördagens den 13 oktober var Joseph och grabbarna på vår kolonilott och jobbade och jag var hemma och vilade. Jag brukar annars vara ganska rastlös och känns mig lite värdelös när jag bara vilar, men den här dagen kändes det som att det var det enda rätta. När Joseph och barnen var på väg hem så hördes vi och bestämde att vi skulle ha en extra myskväll med barnen. Vi köpte extra lördagsmys och satte på en långfilm som vi alla ville se, och lät barnen vara uppe lite extra sent. Vi njöt av den sista lördagskvällen som en familj på fyra, och jag tog verkligen tillfället att soffgosa med våra stora barn.

När barnen lagt sig startade något som jag upplevde som väldigt regelbundna sammandragningar. Vi hann prata om att det kanske, kanske skulle sätta igång riktiga värkar men att det inte riktigt kändes så. Jag ville gå och lägga mig och försöka sova bort det, och vi gick och la oss och sov gott hela natten.

Vad nu då?

På söndag morgon efter klockan 6 vaknade jag av en känsla av att jag fick någon slags flytning. Det var inte någon kraftig känsla, men jag gick ändå upp för att kissa och kolla läget. Väl på toaletten upplevde jag att det inte riktigt slutade droppa. Gick över och ställde mig i badkaret en stund, och efter ett tag kom det inget mer. Äh, tänkte jag, det var väl bara kiss och flytningar. Gick för att hämta nya trosor, och efter någon meter rann det till mer och mer. Joseph vaknade av att jag stod i hallen utanför vårt sovrum och sa ”ojdå” medan det droppade på golvet.

Vi vimsade runt lite i bestörtning innan vi fann oss i situationen att mitt vatten nog just hade gått, två dagar före det planerade snittet. Jag ringde in till förlossningen och vi fick en tid för att komma in på kontroll. Vi ringde också min mamma för att hon skulle kunna ta barnen. Det visade sig att hon hade två av barnens kusiner sovande hos sig, så hon fick ta med sig dem och raska sig hem till oss. De fick bara vakna och åka, så vi fixade i ordning lite frukost till mamma och alla barnen medan vi väntande.

Action!

Det kändes väldigt fint, pirrigt och spännande att få lite ”förlossnings-action”. Jag har ju heller aldrig haft någon erfarenhet av att vattnet går. När Wollmar föddes fick de ju ta hål på hinnorna när jag var typ 8 cm öppen. Och med Wilfred så pyste ju vattnet ut under kejsarsnittet. Jag uppskattar verkligen att få ha upplevt att vattnet gick!

Det kom en taxi och jag tog dubbla lager plastad frotté och satt på i bilen. Sen gick vi och ringde på hos förlossningen. Det kändes lite extra spännande att ändå få uppleva en spontan förlossningsstart. På förlossningen fick vi ett rum och en barnmorska ville bekräfta att vattnet hade gått. När de sett att det var fostervatten och inte bara flytningar konsulterades en läkare och de bestämde att det nog var lämpligast att köra snittet den dagen. Jag hade ätit lite frukost innan vi åkte hemifrån (på inrådan från barnmorskan i telefonen) men det ångrade jag djupt. Jag behövde ha varit fastande i 6 timmar, så snittet kunde tidigast bli klockan 13. Och då fick vi bara vänta.

Under den här tiden läckte jag fostervatten ”hela tiden”. Från att ha varit väldigt fascinerad och förtjust i fostervattnet började jag tröttna lite under dessa timmar. Det är ju extremt ovärdigt att gå omkring och liksom ”småkissa” på sig med olika mängd och hastighet under flera timmar. Inte ens när jag fick kateter så att jag helt säkert visste att det inte var kiss kändes det mysigt…

Lång väntan

Under de timmar vi väntade fick jag mer och mer smärtsamma sammandragningar. Jag tyckte att det kändes lite spännande att faktiskt få uppleva värkar en gång till i livet. Men när de började göra riktigt ont och komma mer regelbundet sa jag ändå till. Det var ju liksom inte meningen att jag skulle ha en massa värkar eller börja öppna mig en massa. Hade det varit början på en vaginal förlossning hade det varit helt hanterbart, men jag hade nog ändå valt att börja med TENS i det läget. Istället fick jag då en spruta bricanyl som skulle stoppa upp det hela. Den fick ganska bra effekt de första timmarna. Snittet blev sedan fördröjt fram till tre. Den sista timmen hade jag fått tillbaks onda och ganska täta värkar och jag skulle precis be om en till dos bricanyl, men då var det istället dags att ta oss iväg till operation.

Ett akutsnitt är inte som ett planerat snitt…

Min förra kejsarsnittserfarenhet var ju ett planerat snitt, och det kändes ENORMT välstrukturerat och välregisserat. Rummet liksom myllrade av effektiva människor som visste exakt vad de skulle göra. På det här ”akuta” snittet var det mer osynkat. Inte alls oproffsigt eller rörigt, men det var en helt annan (lite trevande) stämning i rummet. Narkosläkaren kom och skulle börja sätta ryggbedövningen och tvättade min rygg. Sen ringde hans jourtelefon och jag fick sitta där spritt språngande naken och med nytvättad rygg ganska länge medan han pratade klart. Jag fattar ju helt situationen, men det var kanske inte det ögonblicket jag kommer minnas med mest värme… Han kom tillbaks och satte bedövningen och det kändes helt okej. Jag tror faktiskt att jag upplevde det värre förra gången. Sen fick jag lägga mig ner och de började med alla förberedelserna. Mitt blodtryck och min puls sjönk ganska drastiskt och de fick testa flera olika läkemedel för att få det att stabiliseras innan de hittade rätt.

Strul med bedövningen – sövd!

De nöp i magen för att testa om bedövningen tagit och det var några ställen som jag upplevde att nypet kändes som ett myggbett. De väntade lite och efter en stund verkade de ändå nöjda med bedövningens effekt.

Sen var det dags att börja kejsarsnittet. Joseph stod och tittade över skynket och hann rapportera att de satt hudsnittet och kommit in lite längre. Men när de började tänja upp magen mer så visade det sig att bedövningen inte tagit fullt så högt som den hade behövt, och jag kände alldeles för mycket.

Narkosläkaren avbröt då och sa att de var tvungna att söva mig. Han bad om ursäkt till både mig och Joseph och sa att han trodde att han satt bedövningen tillräckligt högt, men att det inte hade räckt. Han höll en syrgasmask över mitt ansikte medan narkossköterskan satte sövningsmedel i min infart på handen, och jag somnade medan narkosläkaren stod över mig och tittade mig i ögonen.

Lite lättad

Jag hann inte bli besviken eller så när jag insåg att jag skulle sövas och missa bebisens födelse. Grejen är att jag under alla de timmar vi tillbringat med att vänta hunnit bli så pass nervös för de potentiellt obehagliga momenten under snittet att jag faktiskt kände att det var rätt skönt att slippa vara vaken och medveten. Jag hann tänka ”men tänk om jag inte vaknar” precis innan jag blev sövd, men var inte på allvar särskilt rädd för detta.

Waldos födelse: Hände utan mig…

När jag vaknade till är tid och rum helt snurrigt för mig. Jag har vaga minnen av att bli rullad i en säng till ett hörn (utanför?) uppvakningsavdelningen och att ”min” narkossköterska satt i närheten och höll koll. Jag fick lite vatten. Jag gissar att jag kanske sov bort en stund, men det kändes som bara ett par minuter till så kom barnmorskan som varit med på snittet. Jag fick fråga om bebisen och Joseph och fick höra att de mådde bra. En stund senare kom de till mig och jag fick upp bebisen på bröstet. Han fattade galoppen med amningen med en gång och det kändes exakt så självklart att ha honom som jag hoppats på.

Vi fick bli nerrullade tillbaks till rummet på förlossningen som vi varit på under dagen. Där hade Joseph och Waldo redan fick vara i någon timme. Joseph hade fått en förlossningsbricka och jag fick ytterligare en när jag kom. Sååå gott efter närmare 12 timmars fasta. Jag hade dock väldigt ont i halsen efter sövningen. Vi var där i några timmar medan vi väntade på ett rum på BB och jag ammade lite och var nog också mest bara groggy.

Till BB

När vi kom upp till BB hade jag vaknat till lite mer och det började på kväll. Redan innan det var läggdags kände jag att kroppen var redo att börja röra lite på sig och jag gick lite inne på rummet och efter en stund tog vi också en vända i korridoren. När vi skulle sova kunde jag också komma upp och borsta tänderna. Det kändes så häftigt!

Första natten med Waldo var bra. Han hade mycket fostervatten i lungorna och behövde hjälp att få hosta och kräkas upp det. Sen åt han en del och bajsade en del. Men vi fick sova halvtimmar här och där. Jag fick be om morfin en gång på kvällen, en gång på natten och en gång på morgonen därpå. Men när det väl kickade in så mådde jag super och kunde komma igång med lätthet. Det var första gången som jag kunde promenera ut och sitta och äta frukost i matsalen morgonen efter en födsel!

Syskonmötet och hemgång

Waldos första dag var lugn. Han åt och sov. Vi med. Det gjordes lite kontroller på mig förstås, men överlag kändes det som att vi som tredjegångsföräldrar fick vara väldigt mycket i fred. På eftermiddagen kom min mamma med Wollmar och Wilfred och de fick träffa Waldo för första gången. De var sååå fina med honom! Sedan tog Joseph storbarnen och åkte hem, och jag stannade själv med Waldo över natten. Det gick bra men var en utmaning med kanske 5-6 blöjor, långamningar och att sköta alla förflyttningar av mig och Waldo själv. Men det gick!

Joseph kom till oss på BB efter att ha lämnat storbarnen på förskola och skola. Vi gick på barnläkarbesöket och åt lunch och fick sen okej att åka hem, tidigare än de 48-timmarna som är brukligt. Det var skönt!

Låt oss presentera:

Waldo föddes den 14 oktober, i vecka 38+3 enligt ultraljud, dagen innan BF enligt sista mens.

Han vägde 3270 och var 49 cm lång. (Ganska mycket mindre än jag trodde, haha..)

Det var såklart värt det

Jag har inte älskat den här graviditeten, det ska alla veta. Men en sekund efter att Waldo landat på mitt bröst var allt glömt och förlåtet. Han är den underbaraste lilla varelse och han är allt vi önskade!

Familjen Fernando, Våra graviditeter och förlossningar

Förlossningsberättelse – Waldo – Joseph

Förlossningsberättelse Waldo 14 oktober – Joseph

Dripp dropp…

06:40 – 08:05

Jag vaknar till lätt av att både Wollmar och Mia är upp och kissar. Wollmar är lite ledsen och jag hör Mia säga något om att hon kommer sen. Wollmar spolar och klättrar tillbaka upp i våningssängen. Mia tar en dusch. ”Varför då?” tänker jag.

När Mia duschat av sig hör jag henne gå till barnens rum. Wilfred ligger redan hos mig. ”Men Mia kan ju inte lägga sig hos Wollmar. Hur skulle hon klättra upp dit med magen?”

Mia kommer tillbaka i korridoren till vårt rum men stannar tvärt. Jag vatten smattra mot trägolvet. ”Stackars Mia, hon kissade ner sig. Men hon kissade ju precis?”

– Joseph, kan du komma? ropar Mia. Jag hoppar ur sängen och hjälper henne tillbaka till toaletten. Sedan hämtar jag en trasa och torkar upp en klar vätska från golvet. Mia klättrar över in till badkaret igen och duschar av sig.

– Jag vet inte vad som är fel. Jag kan inte hålla inne det. Säger hon medan vi båda ser på hur det strilar ner mellan benen oavbrutet ner i badkaret. Vattnet har gått. Vi ringer förlossningen och de vill att vi kommer in vid 8:30 för en kontroll. ”OK, men hur gör vi med barnen?”

Mia ringer sin mamma, som säger att hon kommer så snart hon kan, men att hon har två av barnens kusiner som sover över hos henne och att hon måste få upp dem först. Wollmar och Wilfred vaknar och inser att bebisen förmodligen är på väg ut, två dagar i förskott. Samtidigt ringer det tillbaka från förlossningen som bekräftar att vi kommer att stanna där och inte skickas hem. ”OK, bebisen kommer alltså idag?!?”
Barnen är hur stissiga som helst så vi slår på ett naturprogram för att få dem att sitta stilla medan vi ordnar med det praktiska denna morgon. Jag bokar en taxi till 8:10.

07:17 ringer mormor och säger att hon sitter på pendeltåget med kusinerna. Jag plockar fram frukost och vispar ihop en pannkakssmet, samt plockar fram kyckling från frysen så att det kan lagas mat i vår frånvaro. Mia och jag slänger i oss en var sin smörgås och strax därpå börjar Mia få huggande smärtor i underlivet. ”Hmm, hon hade smärtor av samma karaktär igår kväll”.
Mormor och kusinerna kommer. Fullt ös med morgonpigga barn som vill leka. ”Bebisen kommer!” Men äntligen får vi alla på plats för frukost.
07.50 får jag för mig att det ska vara rena sängkläder när vi kommer hem. Jag bäddar ur sängen och kör igång en tvätt. Färgat. Hinner inte bädda klart sängen förrän taxin ringer och vi behöver gå ner.

Tick, tack…

08:17 – 14:46

Taxin släpper av oss framför ingången till södersjukhusets förlossning. Det är inte riktigt ”raka vägen in”, men efter lite runt i kring och upp i hiss ”G” så kommer vi in till förlossningsavdelningen och checkas in till rum 204. Medan vi sitter och inväntar första koll av en barnmorska börjar vi skratta lite smått hysterisk över situationens absurditet. Mia förklarar att hon blev jätteirriterad över att jag skulle börja bädda sängen i sista sekunden och vi skrattar ännu mer.
08.32 – Barnmorska KG kommer in och kollar läget. Hon luktar på vattnet i Mias binda. Byter till en ny binda och lägger ner två pappershanddukar med. Hon kopplar på en CTG och kollar läget på bebisen och Mia. Bebisens bekräftas ligga i huvudbjudning och har puls på 146. Mia – temp: 36.9; Puls: 62; Tryck: 110/75 mmHg. Hon meddelar att de vill bevaka hjärtfrekvens och eventuella värkar i ca 20 minuter och hon går ut.
Efter lite drygt 10 minuter kommer barnmorska A in. Hon stänger av CTGn och ber Mia att stå upp ett tag för att få ut fostervätska. Så snart A går ut ur rummet så hostade Mia och Mia förklarar att det fullkomligen forsade ut fostervätska som nästan överbelastade bindan och de två papper servetterna som låg där trosan.
09.16 kommer barnmorska K igen (på den halvtimman sedan hon var inne hos oss hade hon varit med om en förlossning!). Hon kollade på bindan och pappershandukarna och bekräftar att det är riktig avgång av fostervatten. Hon meddelar att hon ska ut för att prata med läkarna så att de kan ta ett beslut kring snitt eller hemgång.
En dryg halvtimma senare kommer K tillbaka och säger att de troligen ska plocka ut bebisen idag, men att läkare N ska komma och stämma av med oss först. Kort därefter kommer läkare N in och meddelar att de planerar att snitta under dagen. Hon tar anamnes och kollar av eventuella allergier mm. Hon lyssnar på hjärta och lunga (Mias). K sätter infart på Mia och tar grundblodprov. Däremot avvaktar hon med att sätta kateter tills strax innan snittet.

I och med att det inte är akut (inga riktiga värkar än och livmodertappen var inte mer än 2 cm öppen), så vill de avvakta tills minst 6 timmar sedan Mia åt. I och med att vi åt frukost 7:25 så skulle det innebära ett snitt tidigast runt 13:30. Jag får dock äta och passar på att gå till föräldraköket och hämtar lite mackor, blåbärsdricka och värma en pirog i och med att en aldrig vet när det blir mat härnäst.
Vattnet fortsätter att rinna ut och vi byter binda ett flertal gånger medan vi väntar. Nu har vi gått över till en extra stor storlek och skattar över att det känns helt ur proportion.
11.05 börjar sammandragningarna/värkarna att bli så pass mycket smärtsamma att vi ringer på K för att be om smärtlindring. Hon sätter på CTG för att kolla hur kraftiga värkarna är. Hon går ut för att prata med läkare N. Strax därpå kommer hon tillbaka och ger Bricanyl (detta agerar värkhämmande). Mitt i detta kommer narkosläkare S in. Ställer alla sorters frågor en kan förväntar sig i en sådan här absurd situation.

– Har du några lösa tänder? Snarkar du? Blir du lätt åksjuk när du åker bil eller buss?
Sammandragningarna/värkarna kommer igång igen och är något kraftigare, men inte så ofta. Strax innan 13 kommer K in och sätter dropp. Hen tror att det snart blir snitt om inget akut ligger före. Kl. 13 kommer en annan barnmorska in och meddelar att snittet blir strax efter kl. 14.

– Jag är så HUNGRIG! Jag vill ha morot! Jag en liksom en mekanisk känsla i magen som hungrar efter MOROT! meddelar Mia. Jag börjar undra vilket hon längtar efter mer. Att få ut bebisen eller få äta morot igen.
Strax innan 14 kommer en undersköterska in med en säng som Mia ska flytta över till. Men sängen funkar inte. ”Suck”
Barnmorska J byter av K. Hon sätter kateter för att vi ska vara redo att åka in. Men några minuter senare kommer hen in och säger att det är fullt på uppvaket så vi behöver vänta ca 20 minuter till innan vi får gå in. Tick, tack, tick, tack. 20 minuter går. ”NU BÖRJAR DET KÄNNAS VÄLDIGT LÅNGT!”
Men så helt plötsligt är det dags! 14:46 drar vi till operationen.

Plopp, plopp…

14:52 – 16:15

Vi kommer bort till operationssalen och introduceras till förlossningsläkaren, en assistent och narkossköterskan. De gör i ordning lite olika saker inför operationen och efter ett tag kommer narkosläkaren in för att lägga en spinalbedövning. Samtidigt kör vi igång vår kejsarsnittsplaylist.
Hen lägger bedövningen och Mia lägger sig ner för att få magen tvättad med sprit. De testar om bedövningen har tagit och när de är nöjda gör de klart det sista inför det första snittet. Men när de skurit genom skinnet och det subkutana lagret och börjar töja upp hålet så säger Mia att det gör ont. Bedövningen tog inte och de beslutar att de måste söva Mia. I och med detta behöver jag gå ut och ställa mig i ett rum bredvid och vänta på bebisen. Minuterna går fruktansvärt långsamt, men 10 minuter senare hör jag ett litet skrik. ”Åh vad underbart! Bebisen lever!”. Jag får höra senare att han mådde så pass bra att han fick ligga kvar vid Mias mage i några minuter för att få det sista blodet från naveln innan den klipptes.

Sedan kommer barnmorska J ut med honom till mig och jag får vara med när hen kollar vikt, längd, gomspalt och bilirubin. Alltså: 15:37 föddes Waldo Fernando, 3270 g och 49 cm.

Därefter gick vårdpersonalen in och ut från operationssalen för att slutföra allt på Mia, kolla till Waldo och förklara för mig hur det gick och vad de gjorde när jag inte kunde se. Sedan skulle de väcka Mia och köra upp henne till uppvaket så 16:15 gick Waldo och jag ner till förlossningen igen.

Pick, pick, HURRA!

16:15- …

J informerar mig att Waldo inte får besöka Mia förrän:

1) Han är minst 1 h gammal;

2) Mia har vaknat och mår bra nog att ta emot besök.

Jag räknar ner sekunderna till dess att Waldo och jag ska få komma till Mia. Han petar ut tungan hela tiden och pickar och jag förstår att han vill amma. Efter några minuter kommer undersköterska G in med en ”förlossningsbricka” åt mig (alltså en bricka med fina mackor, cider och en Sverigeflagga). Detta var ju extra fint av dem, men jag blev faktiskt ledsen när den kom in, eftersom Mia inte fick den tillsammans med mig och under Wollmars förlossning så blev hon utan bricka.

Waldo och jag sjunger och gosar och väntar på klartecken. Han forsätter att peta ut tungan och försöker stoppa in sina fingrar i munnen samtidigt som att han pickar på mig hela tiden i jakt på bröstmjölk. 17.00 får Waldo och jag äntligen komma upp till Mia som låg i ett avsnitt utanför uppvaket. På vägen dit hittar han sin tumme men så snart han kommer till mamma Mia har han inget emot att byta ut tummen mot bröstet. Sedan går vi ner till förlossningsrummet igen. J tar tryck och temp på Mia samt Temp på Waldo. Allt normalt. Den lille rackaren släpper inte taget på brösten. Mera mjölk åt bebisarna! I väntan på att få en plats på BB kommer J in med en extra förlossningsbricka åt Mia. ”HURRA! Det är hon SÅ värd”.

Mia har ganska mycket ont och får morfin.
19.00 – Vi får plats på BB. Avd 53 (samma som med Wollmar) på rum 9. Vi blir välkomna och får en introduktion samt lite mat. Waldo fortsätter att äta varvat med att sova.
Innan vi tar natt testar Mia att gå upp. Hon går hela vägen till fönstret, sedan ut i korridoren, bort till föräldramatsalen och tillbaka (ca 150 m). ”Vilken järnkvinna!”
22.35 – Vi borstar tänderna, gör iordning oss för sängen och säger god natt till söta Waldo för första gången. Under natten till måndag byter vi Waldos blöja 3 gånger och ammar en hel del. Med det och alla konstiga ljud som Waldo grymtar fram så blev det inte så mycket sovit den natten. Men tänk att det som började som ett par droppar på golvet på morgonen kan sluta med världens skatt i famnen på kvällen!

Familjen Fernando, Våra graviditeter och förlossningar