Waldo är alltså redan ETT år gammal. Det är ett helt år sedan jag hade gravidmage, sammandragningar, halsbränna och allt vad det var. Det är så skönt att tiden ändå går. Och ändå lite sorgligt, samtidigt? Det är vemodigt att veta att den tiden av mitt liv är permanent avslutad. Eller ja, jag hade ju rent fysiskt kunnat bli gravid igen. Men: Jag vill aldrig göra om det. Och ändå känns det lite sorgligt. Förstår ni dubbelheten?
KROPPEN
När jag började jobba igen efter sommaren och när det började gå veckor och månader efter att jag slutade amma märkte jag att det plötsligt gick ganska fort igen med den kroppsliga återhämtningen. Jag har hela tiden tyckt att det har gått så evinnerligt långsamt om man jämför med efter de två tidigare graviditeterna. Återhämtningen den här gången kändes som att den gick snabbare mellan månad 10-12 än under de första månaderna efter graviditeten. Nu känner jag för första gången på det här året igen min kropp. Inte bara utseendet, utan styrkan och känslan i kroppen. Jag känner mig hemma igen!
HORMONER och bäckenet
Jag ammade sista gången under vår semester i juli. Det kändes som att det tagit fram tills nu ungefär för att alla slemhinnor och så för att återhämta sig. Det är skönt! Min mens har varit lite upp och ner sedan den kom tillbaks i våras. Jag tycker att jag haft väldigt intensiva blödningar, men eventuellt har det lugnat sig lite nu. Däremot fick jag genom-bauta-mycket ont i vänster SI-led nu senast, strax innan jag skulle ha mens. Sådär så att jag hade svårt att sova och svårt att gå långt. Det kanske inte bara är mensen, det kan ha varit the perfect storm – intensivt jobb, högklackade skor under föreläsningar, och sova halvbra två nätter på hård brits i liggvagn på nattåg. Det lugnade sig sen, men jag tycker ändå att det är olustigt att smärtan är så “lättväckt”. DET HAR JU ÄNDÅ GÅTT ETT HELT ÅR!
HANDLEDERNA
Handlederna har faktiskt blivit helt bra. Jag är svag fortfarande, men jag klarar både alla moment i jobbet och har kunnat börja styrketräna lite mer, utan att få ont i handlederna av “greppen”. Jag tror att jag fortfarande hade kunnat trigga igång en smärta om jag började göra något väldigt provokativt (sy mycket för hand, läsa och hålla pockerböcker osv).
JOBB
Jag jobbar! Det är roligt och givande och jag mår så himla bra av att jobba. Hur mycket jag än älskar mina barn så är jag en bättre mamma om jag också får göra annat. Det sista varvet av graviditet-smärtor-besvär-sjukskrivning-kejsarsnitt-rehab-föräldraledighet har faktiskt utvecklat mig ytterligare också. Jag känner mig faktiskt ännu mer trygg i min yrkesroll nu än innan jag jobbade senast. Jag menar inte att du nödvändigtvis måste gå igenom samma process som dina patienter för att vara en bra vårdgivare. Nej. Men JAG märker att jag utvecklas för varje sån här process i mitt eget liv.
TRÖTTHET
Jag ska inte klaga. Dels för att våra barn sover jättebra i jämförelse med andra barn. Och dels för att jag sömn-mässigt är den typiska mannen i vårt förhållande. Det är Joseph som vaknar när barnen gnäller eller knystar, jag sover igenom det mesta.
Summa summarum
Första året efter första barnets födelse var kämpig med tanke på sfinkerskadan. Men annars var kroppen oerhört snabb på att “bli som vanligt” efter den, och den nästkommande graviditeten. Magen slurpade ihop sig snabbt, smärtor och besvär försvann successivt inom de närmaste månaderna. Min normalvikt uppnådde jag inom de första veckorna (första) eller första halvåret (andra). Den här tredje gången har varit så seg i jämförelse. Magen har tagit evinnerlig tid på sig, men nu börjar den kännas som att den har landat i “det nya normalstadiet”. Bäckenet är inte helt problemfritt än, men helt okej bra för att kunna leva vidare. Handlederna och andra krämpor verkar borta, men har också varit segdragna. Jag har faktiskt inte vägt mig och tror inte att jag är nere på min pregravida vikt än, men jag känner att det är helt okej som det är nu. Jag har kunnat se mig själv i spegeln och känna enbart kärlek och tacksamhet till kroppen nu. Jag har inte alltid haft en oproblematisk relation till kropp och utseende så det är faktiskt stort.
HUR MÅR DU?
Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!