Kategori: Förlossningsskador

När förlossningen ger dig en skada

Här kan du läsa våra inlägg om förlossningsskador. Inläggen kan vara informativa tipsinlägg till vad du ska fråga på återbesöken och hur det egentligen ska kännas efter en förlossning. Men det finns också mer resonerande inlägg om skador och hur de ska förebyggas och behandlas.

Den fysioterapeutiska inriktningen när det gäller förlossningsskador är funktion. Hur din kropp och bäckenbottens muskler ska fungera för att du ska kunna göra det du vill med livet.

Inläggen baseras på främst vetenskap och har då referenslistor i slutet, men det finns också inlägg av mer åsiksbetonad karaktär. Där vetenskap saknas baserad information på fysioterapeutiskt beprövad erfarenhet.

Se även den mer personligt inriktade katetorin “Sfinkterruptur” där Mia skriver om sin egen skada.

Här finns ett urval att inlägg som kan vara intressanta:

Varför kan det vara dåligt att belasta bäckenbotten för tungt?

Jag ska försöka svara på det med en liknelse!

På första bilden ligger ett fartyg  förankrat i en docka. Fartyget vilar på en lagom hög vattennivå och förtöjningarna är lagom sträckta. På andra bilden har vattennivån sänkts och förtöjningarna är rejält sträckta. Kanske till en gräns att de håller på att brista?

Okej, va?

Vi tänker oss att båten är bäckenorganen. Dessa  vilar på bäckenbotten som är vattnet. Urinblåsa, livmoder och tarmar har alla sina upphängningsanordningar uppåt och stöd från bäckenbotten nedåt. När bäckenbotten sänks kraftigt, likt vattennivån på andra bilden, kommer draget i bäckenorganens upphängningar öka.

Bäckenbotten – vattennivån – sänks kraftigt efter en förlossning. Och kanske med åldern. Och hos personer som lider av kronisk hosta och förstoppning. Om belastningen blir för hög, och draget i bäckenorganens stödjevävnad under en lång tid blir för kraftigt, kanske detta kommer orsaka att “båtens förtöjningar” försvagas och förslappas och båten/bäckenorganet blir permanent sänkt.

Båten i dockan-teorin

Detta är en av teorierna bakom hur framfall uppstår. Detta är också en av anledningarna till att vi så gärna vill att folk ska se till att bäckenbotten är med på noterna innan en de återgår till tyngre fysisk träning efter en förlossning.

Kan träning “sänka vattennivån”?

Vi har ingen evidensmässig grund för att påstå att träning sänker bäckenbottens lyftande funktion eller styrka, inte heller att tung träning kan tänja ut “upphängningslinorna”. Men om tung träning ger symtom av bäckenbottendysfunktion (ökade besvär även efter 24 timmar av inkontinens, skav, smärta, nedsatt knipförmåga eller känsla av att bäckenorganen är sänkta) bör man troligen anpassa sin träning för att vara bäckenbottensnäll.

Det är ju väldigt svårt att definiera tung träning, men jag tänker att när vi pratar om bäckenbotten så handlar det om träningspass med hög intensitet och frekvens på hopp eller längre tids löpning, samt stående, belastad  repetitiv styrketräning med över 20 kg. Kilo-angivelsen är inte en gräns, det handlar mycket mer om man kroppen gör vi lyftet än hur tungt det är i kilo. De handlar om buktryck.

Inte enkelt

Det är alltså verkligen inte så enkelt som att säga att om du lyfter tungt kommer dina bäckenorgan trilla ut. Bäckenbottens styrka och tryckökningen på denna beror på en mängd olika faktorer. Framförallt beror det på din bäckenbottenstatus till att börja med och det buktryck som skapas vid lyftet. Buktrycket som skapas beror på din teknik och också på hur stark du är överlag. Är du stark kan du ofta få mindre buktryck och tryck mot bäckenbotten vid ett visst lyft, jämfört med om en svag person ska göra samma lyft i kg.

Svaga bäckenbottenmuskler kan vara på minuskontot för att klara tung träning utan att riskera bäckenbottendysfunktion. En nyförlöst eller en individ som nyligen genomgått en gynekologisk operation har också sämre förutsättningar under återhämtningsfasen. Även individuella skillnader i hur stark bindväv och stödjevävnad kvinnan har spelar. Detta är genetiska faktorer som inte går att påverka egentligen.

Behöver kvinnor varnas?

Kanske inte generellt. Bedömningen från medicinskt håll verkar vara att hälsofördelarna med att träna överväger de eventuella risker som finns även när det kommer till bäckenbotten. En lagom dos träning har också en god effekt på bålstyrka och bålstabilitet vilket kan ge överspillande effekter på bäckenbotten.

  • Kvinnor som nyligen har fött barn och kvinnor som har genomgått klimakteriet kan med fördel kolla upp sin bäckenbottenstyrka innan de börjar träna tungt.
  • Många behöver knipträna parallellt med annan fysisk träning för att minska risken för inkontinens och framfall.
  • Det är oerhört viktigt med god teknik för att minska belastningen på bäckenbotten

Träningsindustrin och bäckenbottenmedvetenheten

Fler kvinnor än någonsin tycker att det känns kul att lyfta tungt. Fitnessindustrin och personliga tränare världen över inspirerar kvinnor till att träna med skivstänger och kettlebells. Många vittnar om hur härligt det är att känna sig stark och liksom oövervinnerlig under träningspassen.Vi inom den medicinska världen kan inte stå för 1800-talsideal och allmänt varna kvinnor för att lyfta tungt. Träning kan skapa glädje och lycka. I många fall är träningen helt ofarlig. Men det behöver göras känt att träning för män och träning för kvinnor inte alltid, i alla fall, är på lika villkor.

En pers som får kvarvarande bäckenbottenbesvär efter träning borde få information om kroppens varningssignaler. Det viktigaste här kanske är: information. All träning är inte friskvård för bäckenbotten. Man får naturligtvis göra precis vad man vill och hur mycket man vill. Men sysslar man med saker som är extremsport för bäckenbotten bör man veta om det. Bäckenbotten bör då eventuellt styrkeökas tills att den kan stå emot den belastning man vill att den ska klara.

Förberedelser inför bäckenbottenoperation

Du har missade eller defektläkta muskelskador i bäckenbotten, du har äntligen blivit undersökt och nu damp också kallelsen till operation ner i brevlådan. Vad ska du göra nu? Hur förbereder du dig på bästa sätt? Hur optimerar du resultatet av operationen? Här kommer alla mina tips om Förberedelser inför bäckenbottenoperation

Veckorna innan operation

Konditionsträning

Inför en operation där du ska sövas är det viktigt att ha god hjärt-kärlhälsa. Nu är du troligen inte en gammal och multisjuk person så riskerna är liksom inte överhängande, men det kan ändå vara viktigt att förbereda sig optimalt. Att konditionsträna minst 6 veckor innan är bra ”prehab” inför kirurgi. Du behöver få en pulshöjning och bli varm och svettig. Cykling eller crosstrainer kan vara ett bra alternativ som du samtidigt vill vara skonsam mot bäckenbotten.

Avslappning bäckenbotten

Oavsett om du har blivit rådd att knipträna eller inte är det också värt att lägga krut på att hitta avslappning i musklerna inför en operation. Sträckningen av de musklerna som åter fästs i mellangården och smärtan efter operationen kan få musklerna att ”härka ihop” i ett spänningstillstånd. Då behöver du veta hur du aktivt andas och sänker bäckenbotten, för att minska krampen. Det kommer också hjälpa dig att känna att du har kontroll över delar av situationen och smärtan efter operationen.

Matplanering

Veckan eller veckorna efter operationen kommer du inte vilja sitta vid matbordet och äta några långa måltider. Risken finns också att smärta och smärtlindring kommer påverka din aptit eller ditt matsug. Planera för att det ska finnas lätt-värmda, lätt-ätna färdiga rätter i frysen som du kan äta halvliggande. Ha också en B-plan med snacks och mellanmål. Energi och näring kan vara viktigt för läkningen, så planera för att försöka äta regelbundet och någorlunda mag-snällt.

Underhållning

Här är alla förstås olika – men planera att ge dig själv massor av distraktion. Du kommer tillbringa ganska mycket tid liggandes i säng eller på soffa. Förbered dig genom att välja poddar, tv-serier, böcker eller vad du nu kan tänkas vilja ha. Om du kommer gå på starkare smärtlindring kan du eventuellt behöva ta höjd för att din intellektuella förmåga inte kommer vara på topp.

Logistikplanering

Du bör inte sköta lämna/hämta barn-logistiken på ett gäng veckor. Du ska heller inte bära tungt, stå länge och laga mat eller råka fånga några barn som ramlar. Är du småbarnförälder behöver du antingen ha god hjälp av anhöriga eller kanske till och med vänta med operationen tills småbarnslivet inte kräver lika mycket av dig. Du, en eventuell partner och andra anhöriga behöver planera för att du under några veckor inte ska:

  • lämna och hämta på barnomsorg
  • sköta barnens dagliga omsorger förutom det du med lätthet kan göra liggandes eller sittandes
  • laga mat
  • köpa mat
  • städa mer än att typ dammtorka

Fyll gärna på i kommentarsfältet vilken slags vardagslogistik som behöver lösas i förväg.

Hygien-fix

Efter operationen kommer du eventuellt vilja duscha eller skölja underlivet varje gång du bajsat. Om det svider när du kissar kanske du också vill testa att kissa i duschen/under en ljummen stråle. Du ska planera för att ”klapp-torka” och inte gnugga efter att du varit på toaletten eller duschat. Om du inte har dusch tillgänglig där du kommer tillbringa dagarna kan det vara värt att se om det går att lösa på annat sätt. Vet att det finns ”intimduschar” att köpa på exempelvis nätapotek. Vet också om att några tillfälligt installerar bidéslang från handfatet.

Fixa också torra tvättlappar (av papper eller handduk) som du kan klapptorka med. Du kommer också blöda en del efter operationen, se över ditt förråd av bindor. Du ska inte använda menskopp eller tampong på ett tag. För att minska risken för svamp kan du planera för att ligga och lufta någon gång varje dygn. Fundera också på om du kan eller vill investera i tygbindor/trosskydd, för att hindra den plastiga instängdheten som kan bli från bindor.

Dagarna innan operation

Tarmen tömd och avföringen smidig

Vid vissa operationen får du i förväg instruktioner om att ha tömt tarmen med ett tarmrengöringsmedel. I andra fall får du bara råd om att hålla avföringen smidig innan och efter operationen. Jag föreslår att du redan tidigt bekantar dig med olika tarmreglerande medel och ser till att den som fungerar allra bäst för dig finns hemma inför operationen. Sedan kan smärtstillande läkemedel och fysisk inaktivitet göra att tarmen jobbar ännu långsammare, och då kan du behöva ytterligare kraftiga medel. Smärta och överspänningsreaktion i bäckenbotten kan också orsaka svårigheter med tarmtömningen efteråt. Råd: se till att du har saker att ta till. Du vill att det ska vara lätt att bajsa.

Tvätt/dusch innan operationen

Det finns lite olika ”regim” vad gäller hygien/dusch/medel inför operationer överlag och du ska lyssna på de råd du får inför operationen från det sjukhus där du ska opereras. Det handlar oftast om att duscha, byta lakan och ha rena kläder.

Läkemedel

Vissa läkemedel får du på recept i samband med hemgång på operation, och de kan du förstås inte köpa i förväg. Se ändå över vad du har hemma, du vill inte plötsligt stå utan receptfria läkemedel om det är dessa du blivit rekommenderad.

Förflyttningslogistiken

Du kommer troligen inte vilja gå eller ens sitta upp sådär jättemycket kort efter operationen. Tänk ut var du mest kommer vilja vara. Vad behöver du ha där? Mobil? Platta? Laddare? Näsdukar? Smärtlindring? Vatten? Snacks? Böcker? Skapa ditt utrymme där du har det du behöver och minimera springet. Bor du på flera våningar, planera så att du gör förflyttningarna ett fåtal gånger och att du inte behöver bära med dig en massa.

Playlist och annat som ger dig mod

Jag gjorde en operations-playlist för att ge mig mod och tröst inför och efter operationen. Du får gärna lyssna på den, eller gör en helt egen!

Nu får ni berätta!

Dela med dig i kommentarsfältet!

Läs mer!

Tips

Det här inlägget är ett kort utdrag ur kursen “Rehab efter bäckenbottenoperation” som inkluderar information inför operationen och rehabprogram tre månader efter operationen. Du hittar kursen här. Det är teori om hur du bäst tar hand om kroppen och filmade övningar uppdelade i 6 nivåer.

Kursen “Bli fri från smärta och överspänning” är en webbkurs på 6 månader som riktar sig till dig med smärtor och besvär i bäckenbottenområdet . Vet du att du är väldigt överspänd vill jag rekommendera denna kurs som en prehabiliterande åtgärd innan operation. Läs mer här: Webbkurser

Hur ska jag våga träna med levatorskada?

Hur ska jag våga träna med levatorskada?

Den här frågan är en av de vanligaste jag får!

Svaren – både hur man ska våga och hur man ska göra, försöker jag alltid förse mina patienter med. Nu har jag också gjort det tillgängligt till fler. Via en webbkurs. Den sträcker sig över åtta månader och innehåller en omfattande och matnyttig teoridel och ett successivt stegrat träningsprogram som tar dig i handen och leder dig framåt.

Kursen tar också upp:

  • Hur ska jag hantera tyngdkänsla?
  • Vad gör jag åt min överspänning?
  • Kan jag påverka risken för framfall?
  • Hur är det att bära och lyfta tungt?
  • Tips för mens och sex

Det är en träningskurs och innehåller 32 träningspass för mage, rygg, ben, rumpa, armar och hållningsmuskler i fyra olika nivåer. Du kan göra träningen hemma när du vill, och på det sista steget i kursen kanske du till och med tränar på gymmet?

Jag är otroligt stolt och nöjd över den här kursen och dess innehåll.

Tipsa och sprid gärna!

Här kan du köpa kursen!

Genom att klicka på “köp-knappen” kan du också tjuvkika in på alla rubriker (men för att se innehållet under varje rubrik måste du köpa kursen).

Acceptera en levatorskada

Hur gör man för att kunna acceptera en levatorskada?

Läsarfråga

två tidigare inlägg på besläktade teman:

Att acceptera en förlossningsskada

Att gå vidare efter en traumatisk förlossning

Jag föreslår att du läser dem allra först, för alla inlägg kan inte innehålla allt. Det första innehåller en del om det vanskliga att prata om acceptans inom ett område där många fortfarande får väldigt bristande vård och därmed inte rätt diagnoser och behandling. Det andra inlägget är mer nischat just till acceptans av en traumatisk förlossning. Alla som har en traumatisk förlossning får inte förlossningsskador, och alla som får förlossningsskador har inte haft traumatiska förlossningar.

Levatorskada kan vara en kronisk funktionsnedsättning

Du blev gravid, du gjorde kanske allt som stod i din makt för att allt skulle bli bra – och nu står du här med en skada och behöver kanske säga farväl till kroppen som den var tidigare. Att jag skriver det här inlägget är alltså inte med ”tjo och tjim, det här blir bra”-attityd. Utan för att jag tänker att det är mer att jämföra med att få en annan kronisk funktionsnedsättning. Och hela världen är full av sjuka personer som ändå lever vidare med okej livskvalitet. Vad kan man göra?

Att drabbas av en kronisk funktionsnedsättning kan vara oerhört tärande. Tanken på att du har drabbat av något som kommer följa dig resten av livet kan vara överväldigande. Det är inget du kommer landa i över en natt, det kommer ta tid. Att acceptera en levatorskada kan kännas som att godkänna att det uppstått, och det vill ingen. Acceptansen handlar snarare om att få en insikt att ”så här kommer mitt liv vara nu och jag behöver aktivt skapa förutsättningar för att det ska bli så bra som möjligt.”

Bearbeta förlossningen

En av de svåra sakerna med just förlossningsskador är att det finns ett tydligt skadetillfälle. Det finns också möjlighet att försöka förstå orsaker, händelseförlopp och ibland också skuldbelägga sig själv eller andra som var med. Om vi drar en parallell: En skidolycka kan ge en knäskada som leder till kronisk instabilitet, operationer och risk för knäartros på sikt, med ytterligare operationen till följd. Men de flesta som drabbas av detta tänker at det var en kombination av slarv, otur och yttre faktorer som ledde till olyckan. En förlossningsskada kan ge kronisk instabilitet, ge upphov till en framfallsoperation och risk för upprepade operationer längre fram. En förlossning är en helt annan slags upplevelse, av mer existentiell art. Jag vet det. Men ändå: du behöver kunna landa i vad som hände och ha sörjt och bearbetat detta någorlunda, innan du kommer vidare.

Förlåt dig själv och andra

Du kanske är arg på dig själv. Eller på barnmorskan eller övrig personal på förlossningen. Du kanske är arg på LÖF som menar att en levatorskada är en naturlig följd av en vaginal förlossning. Tankarna på varför som just du blev drabbad kan vara förtärande. Så länge du har omfattande tankar med skuldbeläggande och ilska finns i bilden är det faktiskt svårare att acceptera situationen. Alla dessa känslor är alltså rimliga, du behöver inte känna skuld över att du är arg. Men genom att förlåta kommer du ge dig själv en möjlighet att gå vidare. Här skulle jag rekommendera många att ta professionell hjälp.

Allt går inte att bota

Den första reaktionen som många med levatorskada får är att tänka ”men det MÅSTE gå att laga”. De läser allt om skadan, forskning och rapporter om försök till lagning av levatorskadorna och funderar över alla alternativa metoder för att förbättra läget. Jag tänker att det är patientgruppens frustration och driv som kommer göra att det så småningom sker framsteg i forskningen. Men vi är verkligen inte där än. Därför är det ofta viktigt att här och nu acceptera att det är en skada som inte går att bota. Alla sjukdomar och skador är inte botningsbara. Rent krasst: världen är full av människor som lever med sjukdom, ohälsa och nedsatta kroppsfunktioner. Ingen av dem har förtjänat det.

Att acceptera är inte att lika med att känna att det är okej

Att vägra landa i att det finns en levatorskada är faktiskt att göra det svårare för sig. Många tänker att en acceptans innebär att man ger upp och tänker att det är okej. Att acceptera en levatorskada har inget att göra med att tycka att den är bra. Acceptansen handlar bara om att landa i ”så här ser läget ut nu och utifrån detta måste jag skapa nya förutsättningar till att leva ett så gott och innehållsrikt liv som möjligt”. Vissa saker i livet bestämmer vi inte över, så enkelt är det. Det du kan bestämma över är faktiskt dina egna reaktioner. Istället för att lägga energi på att vara bitter kan du försöka lägga energi på att tänka ”okej, men vad gör jag nu då?”. Trots din diagnos behöver du hitta vägar att göra saker som du älskar. Du lever, vad vi vet, bara en gång.

Tillåt dig själv att känna glädje

Övertygelsen om att inget någonsin kommer bli bra blir ibland en självuppfyllande profetia. Många tillåter inte sig själva att känna glädje så länge tankarna är helt absorberade av levatorskadan. Du kan behöva aktivt ta ett beslut om att det är okej att vara glad också. Det är tillåtet att glädja dig över fina ögonblick. Du får finna saker som ger dig innehåll och mening. Det är tillåtet att njuta av det som är möjligt att njuta av. Det enda utesluter inte det andra.

Alliera dig

De viktigaste allierade i din hälsosituation är kanske de som rent teoretiskt och känslomässigt kan hantera att du inte kan bli återställd. Det här är svårt att skriva, men så här upplever jag det: De inom vården som har absolut svårast att prata med patienter om levatorskador är de som inte kan hantera att de inte kan lösa problemet. Jag vet vårdgivare som har som mantra att man ska använda ”så få ord som möjligt” när det kommer till bestående men efter förlossningar.

Jag tror att orsaken är att de inte kan stå rakryggat och säga ”tyvärr har du drabbats av en skada som jag inte kan fixa, jag beklagar”. Alliera dig med personer som kan hjälpa dig att landa i acceptansen. Det gäller både anhöriga och vårdpersonal. Det gäller kanske även Facebookgrupper och dylikt. För ett tag kanske du behöver pausa dessa, bara för att inte snurras in i andra människors bearbetning, eller brist på bearbetning.

Lev nu och här

Du kan inte backa bandet. Du kan bara leva nu och här. Fokusera på det som är bra. Fokusera på det du kan.

Dela med dig!

Med allt detta sagt – det är inte lätt. Jag förstår sorgen och frustrationen. Jag menar inte att den är fel, bara inte alltid så konstruktiv. Berätta gärna om dina tankar!

Läs mer om Levatorskador på bäckenbottenutbildning.se

Tips

Här finns också kursen Träna dig stark (med levatorskada!) som innehåller 8 månaders träning och en omfattande vägledning för att kunna leva med levatorskada.

Nutid och framtid – operation av levatorskador

Nutid och framtid – operation av levatorskador

Levatorskador handlar ofta om att levatormuskulaturen lossnar från bäckenbenet på grund av ett mer eller mindre våldsamt förlopp när barnet passerar genom bäckenbotten under förlossningen. Levator ani är en hel muskelgrupp och det är sällan skadar omfattar alla musklerna i bäckenbotten på båda sidor. Den vanligaste skadan är en enkelsidig skada av pubococcygeus.

Från ortopedin vet vi att det är bäst att laga en muskel som lossnat från benet så snabbt som möjligt för att förhindra att muskeln drar ihop sig och förlorar volym. Det är dock mycket svårt att hitta levatorskador direkt efter en förlossning. Många tecken och symtom på levatorskador under förlossningen går obemärkt förbi personalen på Förlossning och BB eftersom man inte är uppmärksam på symtomen. Eller så förklarar man dem som en naturlig del av förlossningsprocessen. Direkt efter en vaginal förlossning har upp till 40% svullnad som indikerar någon grad av skada på levator ani och efter 6 månader kvarstår ungefär 13 % av dessa skador.

Vilka är alternativen?

Reparationer av levator ani är sällsynta, även i forskning. Det finns några olika metoder som testats. En är en ultraljudsstyrd reparationsteknik. Ett annat försök har gjorts med att laga levatormusklerna med stödjevävnad från ”facia lata” från utsidan av låret. Man har också testat att laga med en mesh-slynga som var tänkt att ersätta muskeln i stödjefunktionen. Det har också gjorts kliniska försök att sy ihop muskeln med närliggande ligament för att på så vis försöka återskapa stöd och funktion.

Varför är det så svårt?

Så här ser vanliga muskler ut. Muskel, sena, ben. Levator ani saknar sena.

Det är svårt att fästa musklerna i sidostrukturerna och i benet. Vanliga muskler har muskelfibrer och sen en sena som fäster in till benet. Levatorn saknar liksom sena, och man kan inte sy muskel rätt på ben. Hittills har inga operationer som genomförts gett några lyckade resultat vad gäller muskelfunktion. Man har delvis kunnat återskapa stöd men inte kontraktila muskler. Vävnadernas kvalitet är svår att sy och bäckenbotten går inte att ”immobilisera”, alltså låta vara helt i fred från belastning. Även i de fall där man lyckats på något sätt laga eller sy i muskeln har den inte återfått kontraktionsförmåga eller stabilitet på ett tillfredställande sätt.

En av operationerna som testats har kunnat ge en minskning av hiatus, alltså själva slitsen i levatormuskelns hästskoform. Det är ju när den ökar som lyftkraften mot tyngdlagen minskar, och risken för framfall också ökar. Det här låter fint och bra. Det som man inte kunnat se något resultat av är ju effekten av denna hiatusminskning. Om den inte består av muskel med kontraktil förmåga är det inte säkert att det blir en betydelsefull minskning alls.

Stamcellsforskning

Vissa sätter sitt hopp till stamcellsforskning. Även om det är spännande är det många år bort innan det blir relevant som behandling för patienter. Stamceller kan självförnyas och skulle kunna återskapa olika typer av bäckenbottenvävnader och därmed innebära en ny behandlingsmetod för både levatorskador och framfall. Utan att försöka ge sken av att jag förstår detta område helt själv: Det verkar handla om att olika sorters stamceller kan efterlikna olika celltyper i bäckenbottenvävnader och leverera bioaktiva molekyler till platsen för en skada.

Resultatet skulle kunna bli att man förbättrar bindvänd eller neuromuskulära vävnader. Aktuell forskning är främst inriktad på djurförsök. Det finns vad jag vet inga pågående studier på människor vad gäller levatorskador. Vi vet ännu inget om eventuella komplikationer så som tumörbildning, blodproppsrisker eller reaktioner på främmande material. Om jag förstår det rätt har man testat med någon slags stamcellsbehandling mot ansträngningsinkontinens på människor. Studierna har brister och man har inte kunnat utvärdera resultatet med någon större säkerhet.

Finns det hopp?

En del av hela syftet med bakingbabies är att förmedla hopp. Just vad gäller reparation av levatorskador finns det dock inget nära förestående hopp om lösning för operationstekniker av levatorer. Jag vet att det finns personer som funderar, tänker, testar och forskar så helt utan hopp ska vi inte vara. Men tyvärr finns ingen konkret forskning på något som redan nu ser ut att fungera och som inom närtid skulle kunna börja användas på patienter i generellt bruk.

Åka och opereras utomlands?

Jag har via patienter förstått att det finns en sjudande frustration över att man inte har några metoder för att laga levatorer i Sverige och att sådana som jag uttrycker oss negativt över aktuella alternativ levatoroperationer. Men så här: den stora massan av opererande gynekologer har inte en lösning för kirurgi för levatorskador. Vad jag vet finns det två manliga läkare som erbjuder operationer utomlands, Shobeiri och Dietz. De är ganska öppna själva med att det är experimentellt och att det inte är några standardoperationer. Resultatet för de operationer de utfört har inte heller utvärderats riktigt långsiktigt. Det finns även andra som sägs operera levatorskador, men som inte har publicerat några som helst studier eller rapporter om förfarande eller resultat.

Generellt när det gäller medicinsk forskning vill man att flera olika forskargrupper på olika ställen i världen ska ha kunnat göra liknande forskning och fått liknande överensstämmande resultat, då börjar man kunna lita på resultaten. Där är vi inte riktigt än.

Alla vi som jobbar mycket med bäckenbottenskador håller noga koll på utvecklingen inom forskningsområdet. Vi lovar att ni inte kommer missa när även vi börjar förhålla oss hoppfullt till forskningsframstegen.

Ska man opereras av någon som gör experimentell kirurgi tänker jag att det är värt att lyssna på de som är skeptiska eller kritiska. Inte för att de nödvändigtvis måste ha rätt. Världens drivs framåt av experiment, såklart. Men, exempelvis den operationsmetod som använder en del av senan ute på höften för att laga levator ani – där är min personliga åsikt att man vill ha den VÄL utvärderad innan det blir standard. Du vet vad du har (en levatorskada) men du vet inte vad du får (hur kommer benet fungera?). Jag hittar inga direkta studier eller analyser av vad som händer vid exakt den sortens operation, men i en studie har man sett att om man tar delar av tensor fasciae latae kan man få en mindre minskning av förmågan att böja i höften och rotera höften inåt. Jag vet inte alls om dessa operationsmetoder är jämförbara, men där var slutsatsen i alla fall att man bör ta hänsyn till individens önskade aktivitetsnivå för att förhindra överbelastningsskador och besvär kring höften och knät.

Dela med dig av dina tankar

Jag vet att det här är en frågeställning som engagerar. Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet.

Referenser

Läsning på Bakingbabies

Tips

Här finns också kursen Träna dig stark (med levatorskada!) som innehåller 8 månaders träning och en omfattande vägledning för att kunna leva med levatorskada.

Knipa bort en rectovaginal fasciadefekt?

Kan ja knipa bort en rectovaginal fasciadefekt? Den och andra frågor besvaras i dagens inlägg.

Jag har en förlossningsskada men har inte några större problem i dagsläget men jag upplever det att många saker inte är som förr. Jag har fått en skada konstaterad på den rectovaginala fascian, men alla muskler är intakta, förutom ”möjligen en defekt i djupa delen av transversus perinei”. Här mina frågor:

  1. Vågar jag föda barn igen vaginalt? Hur stor är risken för nya bristningar? Eller att den befintliga ska bli värre?
  2. Kan det här tränas upp eller krävs det en operation för att allt ska bli som vanligt?
  3. Vad betyder den där ”möjliga defekten”?
  4. Kan det göra så att jag har svårare att hålla mig när jag behöver bajsa? Jag har alltid haft problem med magen och det känns som att det inte blir enklare nu efter mina förlossningar? Handlar det om förlossningsskadan eller snarare att jag behöver träna upp min bäckenbottenmuskulatur tror du?

Den djupa transversus perinei

Den djupa transversus är muskler som går på tvärsen i bäckenbotten, alltså från sittbenen på sidan och in mot mellangården. Det finns alltså en höger sida och en vänster sida av den här musklen (precis som på alla andra förutom sfinktrarna). Dess funktion är att ge stöd och support till perinealkroppen. I mellangården så sitter kopplar den här musklens ihop djupa och ytliga av mellangårdens muskelfästen och är en viktig del av ”nav-funktionen” som finns i mellangården.

Den rectovaginala fascian är ett ”segel” av bindväv som är uppspänt mellan mellangården och upp mot spinaetaggarna och livmodertappens baksida. Den är bakre slidväggens upphängning och finns mellan slemhinnan i slidan och tarmens muskler.

Vilka symtom ger en rectovaginal fasciadefekt?

Det finns att läsa här!

en misstänkt skada på djupa transversus?

En liten skada behöver inte betyda så mycket alls om allt omkring är helt. Kroppen är duktig på att kompensera småskador med annan muskulatur. Att liksom ”fylla ut” med annan muskelmassa. Om det uppstår symtom så har det också ofta att göra med tarmtömning, att startsträckan för tarmtömning blir något kort eller att det blir svårt att bajsa effektivt och få ut allt på samma gång.

Går det att träna upp?

Stödjevävnad går inte att träna, alltså i det här fallet den rectovaginala fascian. En trasig muskel går heller inte att träna. Men om jag förstår dig rätt så är allt annat i bäckenbotten helt, och dessa muskler går att volym- och styrkeöka genom träning. Det är alltid värt att testa bäckenbottenträning (enligt TÄT) i tre månader. Om det räcker för att ta bort dina symtom är det absolut värt det!

Krävs det en operation för att allt ska bli som vanligt?

Det här är en svår fråga. En operation skulle kunna återställa anatomin ja. Men en operation innebär ju alltid att man skär igenom vävnader för att ta sig in, och sedan syr sin väg ut. Det finns nya risker förknippade med det – nya ärr som kan strama, nerver som kan påverkas osv osv. Inför kirurgi är det är avvägning av risker mot fördelar! Därför skulle jag börja med bäckenbottenträning om jag var du. Digniteten av dina tarmtömningssyntom är bara du som kan värdera. Är det ett hinder för en normal vardag och en god livskvalitet? Eller kan du leva väl, men det stör dig att veta att något är fel? I det första fallet kan kirurgi vara ett bra alternativ. I det andra fallet är det eventuellt inte det i dagsläget. Du vet vad du har, men inte vad du får.

En till förlossning

Frågan om en till vaginal förlossning kan jag inte riktigt svara på. Ett delsvar är att den största muskulära skadan brukar komma första gången. Det innebär att det är ganska osannolikt att du drabbas av någon ytterligare muskelskada, ifall inte barnet är väldigt stort, föds felvänt eller något annat sådant. Risken för framfall, där en utveckling av en rectocele räknas in, ökar dock med antalet vaginala födslar (och av graviditeter i sig). Med en konstaterad defekt i rectovaginala fascian, och du kanske ändå tänker att det kommer åtgärdas någon gång i livet, så tänker jag att en ytterligare vaginal förlossning kanske inte gör så mycket?

Med det här sagt: Jag är inte du. Jag bär inte din oro, jag känner inte det du känner. Om du vågar föda vaginalt handlar så mycket mer om din upplevelse, din trygghet inför händelseförloppet och att du ska våga ta i under ett nytt krystskede. Landar du inte i en trygg känsla och att med hopp och tillförsikt kunna se fram emot förlossningen, så är min personliga åsikt att en vaginal förlossning kanske inte är så lämplig.

Läs mer om rekommendationer om förlossningar här.

Svåra frågor och eventuellt svamliga svar.

Jag ber er att läsa det här utifrån ”bästa möjliga intention”, alltså att jag på intet sätt försöker förminska frågeställaren utan bara ge en ganska krass presentation av möjligheterna.

Uppföljning efter förlossningsbristningar

Forskarkalendern: Magmuskeldelning - BakingBabies

Patientrapporterad komplikationsfrihet ett år efter ändtarmsmuskelskada varierar mellan 48,1 – 100% mellan olika regioner i landet  enligt uppgifter från Vården i siffror 2018. Detta innebär att i många regioner har kvinnor fortfarande besvär från sin bristning när ett år gått efter förlossningen. Kvinnor som får sfinkterbristningar följs regelbundet första året via enkäter från Bristningsregistret, men vad händer sen då?

Vem är jag?

Jag heter Margareta Persson och är Docent i Reproduktiv och perinatal hälsa på Umeå Universitet. I dagarna är det 30 år sedan jag blev färdig barnmorska efter 10 år som sjuksköterska inom akutvården. Jag disputerade julen 2009 med en avhandling som handlade om graviditetsdiabetes. Idag arbetar jag som universitetslektor på Institutionen för omvårdnad med undervisning och utbildning för blivande barnmorskor samt forskning främst inom områden som rör kvinnors hälsa och tillgång till vård. Jag deltar också i SBUs expertgrupp som håller på att sammanställa en rapport om diagnostik och erfarenheter av bemötande och information vid förlossningsbristningar.  


Fotograf är Mattias Pettersson, Umeå Universitet

mitt varför och resan till idag  

Jag har arbetat många år inom mödrahälsovården och träffat kvinnor som har problem med sina underliv efter förlossning. Antingen på efterkontrollen eller i samband med preventivmedelsförskrivning eller gynekologiska cellprovskontroller. Jag har också arbetat på kvinnokliniken och mött nyförlösta kvinnor som återkom för olika underlivsproblem med exempelvis tilltagande smärta från bristningen, infekterade eller rupturerade suturer. Det har fått mig att fundera över hur ser vården efter större förlossningsbristningar ut. Varför kan kvinnor gå så länge med problem?

FORSKNING OM FÖRLOSSNINGSBRISTNINGAR

Under 2015 började Inger Lindberg och jag diskutera ett forskningssamarbete. Det visade sig att vi båda tänkt i liknande banor. Vi kom i kontakt med Eva Uustal som startat Bristningsregistret 2014. I slutet av 2016 tillkom även Margareta Nilsson (uroterapeut) och Maria Lindqvist(barnmorska) i gruppen och data från Bristningsregistret kunde börja analyseras.

Vi har sedan dess publicerat tre kvalitativa artiklar med data från fritextsvar i Bristningsregistret där kvinnor med bristningar haft möjlighet att fritt berätta, kommentera och beskriva sin situation. Ett fjärde arbete där vi bearbetat statistik håller på att slutföras. Men, intresset för förlossningsbristningar i ett intersektionellt perspektiv, dvs. att utforska hur olika maktstrukturer samverkar och skapar ojämlikhet i samhället, vaknade också.

Inger och jag inledde ett samarbete med Professor Ann Öhman, Umeå Centrum för genusstudier. Tillsammans med henne utforskas hur styrdokument som t.ex. regionala riktlinjer för hälso- och sjukvårdspersonal inom förlossningsvården presenterar och kommunicerar handläggning och vård i samband med sfinkterbristningar. Detta arbete har rönt stort intresse och diskussioner när preliminära resultat presenterats i olika forskningssammanhang. En vetenskaplig artikel håller på att slutföras.

Det var också i detta samarbete som frågorna om vad händer med hälsa och välbefinnande när det är dags att återuppta arbete, studier och ett aktivt samhällsliv om man har bestående problem efter sin bristning uppstod. Dessa frågor håller på att utforskas i ett projekt som startade våren 2020.

Vi har fått finansiering till projektet, rekryterat en doktorand och datainsamlingen med intervjuer har precis startat. Vi kommer också i nästa steg att skicka ut en enkät till ett slumpmässigt urval av kvinnor som fått tredje eller fjärde gradens bristning mellan 1 jan 2016 till 30 juni 2019. Men, som det ofta är när man forskar – när vi fördjupar oss inom ett område så dyker fler forskningsfrågor upp, så mer tid och forskningsmedel vore en fin julklapp för att utveckla kunskapsläget om förlossningsbristningar och dess konsekvenser ytterligare.

Min önskelista för kvinnors vård efter förlossning

Det går mot jul och då får man skriva en önskelista eller hur? Jag vill avsluta mitt inlägg med min önskelista för kvinnors vård efter förlossning.  

1. Öronmärkta forskningsanslag.

Aanslagsgivare måste avsätta pengar till forskning som rör förlossningsbristningar och dess komplikationer. Det är först när det finns kunskap om problematiken som en problemlösande kvinnocentrerad vårdmodell kan skapas.  

2. En ”One-stop-mottagning” per region.

Dvs. en kontakt in till en samlad enhet där barnmorskor, uroterapeuter, urogynekologer, tarmkiruger, fysioterapeuter och psykologer samarbetar med helhetssyn på kvinnan och hennes situation. Några regioner kar skapat bäckenbottenmottagningar vilket är en bra start, men sådan verksamhet finns inte i alla regioner. Dessutom bör ett nationellt kompetenscentrum för förlossningsbristningar inrättas. 

3. Utökad uppföljning av kvinnors hälsa och välbefinnande efter graviditet och förlossning.

Regionerna behöver se över vårdkedjan och det bör göras nu. Sverige har bland Europas kortaste vårdtider efter förlossning oavsett förlossningssätt, vilket innebär att det finns behov av eftervård och uppföljning när vårdtiden på sjukhus är kort. Men, idag slutar vårdkedjan för kvinnan när barnet är fött på många håll i landet. Barnhälsovården tar ansvar för barnets hälsa och välbefinnande, men vem ansvarar för att följa upp kvinnans hälsa och välbefinnande efter graviditet och förlossning? Satsa resurser på ett utökat ansvar med fokus på kvinnans mående på barnmorskemottagningarna som skulle sträcka sig 9 månader efter förlossningen (dvs. lika lång tid efteråt som graviditeten är lång). Det är min fasta övertygelse att då skulle hälsoproblem skulle kunna identifieras som annars riskerar bli oupptäckta och långdragna.

Mer läsning om våra forskningsresultat och det pågående projektet på Umeå Universitet

Vill ni läsa mer om de studier med data från Bristningsregistret som vi publicerat så hittar ni dem via länkarna nedan.

Lindqvist, M m.fl (2018) A worse nightmare than expected –   a Swedish qualitative study of women’s experiences two months after obstetric anal sphincter muscle injury.

Lindqvist et al (2019) Struggling to settle with a damaged body – A Swedish qualitative study of women’s experiences one year after obstetric anal sphincter muscle injury (OASIS) at childbirth.

Lindberg et al (2020) Taken by surprise  – Women’s experiences of the first eight weeks after a second degree perineal tear at childbirth.

Forskningsprojektet som startade våren 2020 beskrivs här och där kan också kvinnor med långdragna besvär anmäla intresse för att delta i intervjustudien.

Min presentationssida på Umeå Universitet  hittar du här.

Länk till ett forskningsporträtt av mig som gjorts på Umeå Universitet

Ska man inte laga rectovaginala fascian?

Ska man inte laga rectovaginala fascian? Jag har tidigare skrivit ett inlägg om den rectovaginala fascian och flera inlägg om rectocele här på bloggen. Här hittar du några av dem:

Skada på rectovaginala fascian

Är rectocele en förlossningsskada

I samband med detta fick jag kritik för att det upplevdes som att jag säger att skador på rectovaginala fascian inte bör lagas. Det här är ett oerhört komplicerat anatomiskt ämne, och jag inser att jag behöver ta detta ytterligare ett varv. Jag tror att skillnaden ligger i hur vi tolkar begreppet ”defekt”. För naturligtvis håller jag med om att en skada som uppstår vid en vaginal förlossning bör hittas och repareras i samband med förlossningen.

En defekt är ett begrepp som kan bli något av en ”slasktratt” i medicinska sammanhang. En ”defekt” innebär att något inte är optimalt, något saknas i form och eller funktion. En imperfektion, om man så säger. En defekt kan alltså vara en skada, men det kan också vara ”bara” en uttöjning av bakre slidväggen. En  defekt jämfört med hur vävnaderna ser ut i optimala fall.

Rectocele till följd av missade skador

Vid en vaginal bristning som engagerar hela slidans bakvägg kan man ofta hitta skador både i mellangårdens muskler, de djupa musklerna som hör till levator ani och den rectovaginala fascian. Finns det en bristning och en skada ska den lagas. Om den inte lagas leder det ofta till en utveckling av rectocele och svårigheter att tömma tarmen.

Kalla inte utsträckning för skada

Slidans alla väggar och vävnader är utsträckta efter en vaginal förlossning. Alltså helt enormt uttöjda. Det finns inga andra vävnader i kroppen som kan sträckas ut så mycket. Kort efter en vaginal förlossning brukar musklerna heller inte kännas som muskler, utan mer som en slags konsistens. Stödjevävnaderna lika så. Det är OTROLIGT många som har en utsträckning av den rectovaginala fascian efter en förlossning. Dess funktion och form kommer då vara avvikande, en slags defekt. Defekt jämfört med hur vävnaderna såg ut innan graviditet och förlossning.  

Och det är här jag menar att man inte in bör gå och skära bort överflödig vävnad och tighta till några slidväggar, innan man vet hur saker och ting återhämtar sig. För de allra flesta återhämtar sig faktiskt utan att ha några symtom. För vissa kommer utsträckningen vara kvar, även när alla muskler och all stödjevävnad faktiskt är intakt. Orsaken till att utsträckningen kan vara kvar kan förstås vara missade skador, och då behöver dessa åtgärdas tillsammans med rectocele. Men det finns faktiskt rectocele, även i frånvaro av skador. Då kommer man kanske ändå hamna i att operera rectocelen och ”defekten” som finns. Utan att det faktiskt föreligger en skada.

Kalla inte skador för utsträckning

Här har jag då förstått att argumentationen tillbaks till mig blir att vi ännu vet för lite, att alla dessa som vi påstår att har ”bara utsträckningsdefekter” nog kanske egentligen har skador? Och alla gånger finns det sådana. Att individer går omkring med skador och funktionsnedsättningar efter förlossning i många år är mer regel än undantag fortfarande. I mitt arbete remitterar jag minst en person vidare till bedömning av gynkirurg varje dag, eftersom det vid undersökning finns tydliga misstankar om missade eller defektläkta skador. Men, jag träffar också regelbundet personer som har rectocele utan att ha några andra skador. Och som blivit väl undersökta av kompetenta läkare, det är inte bara jag som hittar på.

Förekomsten rectocele

Förekomsten av rectocele är i olika studier 20-80% i en generell befolkning. Storleken på rectocelen korrelerar heller inte med funktionsnedsättningen i alla fall. Jag skriver inte det här för att förminska den som har stora besvär av sin rectocele. Mitt önskemål är att alla som behöver ska få hjälp, naturligtvis! Besvärsgivande rectocele drabbar främst kvinnor som fött barn vaginalt, och hör ihop med förlossningsskador. De kanske däremot inte ger symtom förrän ålder, muskelmasseförlust och hormonbalansen efter klimakteriet gör att det börjar märkas.

Har typ alla en rectocele?

Samtidigt börjar det komma allt mer forskning som pekar på att rectocele också kan vara en del av att människokroppen liksom inte är ofelbar. I en studie på friska, unga oförlösta kvinnor utan symtom kunde man se att 17 av 21 kvinnor hade små eller medelstora rectocele. I en annan studie kunde man se att 12 % av unga ogravida friska kvinnor hade rectocele. Att det skiljer sig så tror jag handlar om hur undersökningsgrupperna ser ut. I den studien där 17 av 21 hade rectocele var förekomsten av både övervikt och förstoppning generellt hög, två saker som också är kända riskfaktorer för rectocele.

Don för person

När jag säger det här vet jag att jag igen kommer bli anklagad för att normalisera ett sjukdomstillstånd. Det är inte det jag menar! Jag menar inte heller att vaginala förlossningar inte är den största riskfaktorn! Folk som har besvär ska få hjälp. Jag tror att de flesta av er vet att jag ägnar typ hela min vakna tid åt att kämpa för att vården för kvinnor med besvär ska bli bättre. Men det jag menar är att en skada är en skada, en defekt är inte alltid nödvändigtvis en skada och alla som har en anatomisk rectocele ska inte opereras. En operation kommer innebära risker, ovanliga kanske, men ändå. Har man inga besvär bör man heller inte skapa besvär.

Referenser/ Vidare läsning

När kommer jag sluta kissa på mig?

När kommer jag sluta kissa på mig?

Det trillar med jämna mellanrum in frågor. Här är en fråga om inkontinens.

När kommer jag sluta kissa på mig? Jag födde barn för över ett år sedan, och jag kissar fortfarande på mig då och då när jag hostar, skrattar eller nyser. Min mamma och mina systrar har haft lika dant, min mamma har till och med genomgått en inkontinensoperation. Jag tycker att jag återhämtat mig bra annars, men när kommer det här kissproblemet gå över? 

Jag ska försöka svara på den här frågan, och kommer dela upp den i ett gäng delfrågor. Häng med!

Varför har jag inte kontroll över blåsan?

Vävnderna och musklerna kring livmodern, tarmen, blåsan och bäckenbotten blir alla uppmjukade under graviditeten, detta beroende både på hormoner och bebisens ökande vikt. När du sedan födde barn sträcktes bäckenbotten ut någonstans mellan 300%. Detta innebär att även om du inte sprack jättemycket, fick dessa muskler sig en rejäl genomkörare. De tunnades ut och försvagades.

Att ha försvagade bäckenbottenmuskler innebär att du kommer ha svårare att spänna dem och stänga åt kring urinrörets mynning. Detta innebär att du ibland kan vara otillräckligt stark för att hålla emot när trycket i buken ökar, som när du hostar, nyser eller skrattar. Det finns även andra orsaker till urinläckage som har med stabiliteten kring urinblåsan och urinröret att göra. Dessa kan komma av graviditeter (oavsett förlossningssätt), övervikt (belastningen som tynger nedåt) och ålder (minskad stuns i vävnaderna).

bäcken 004

Är jag ensam om att drabbas av detta?

Du är absolut inte ensam. Den medicinska termen för det du drabbats av är ansträngningsinkontinens. Inkontinens kan låta allvarligt, och som något som drabbar bara gamla tanter. Det är dock det vanligaste besväret som drabbar nyblivna mammor. Ungefär en tredjedel av alla kvinnor lider av någon slags inkontinens. Det är oerhört vanligt – vi bara pratar inte om det så ofta.

Vad avgör vem som drabbas?

Den största riskfaktorn är om du hade besvär med att kontrollera blåsan redan under graviditeten. Om du förlöstes med hjälp av sugklocka ökar risken. Vissa studier har också visat att långa krystskeden och stora bebisar ökar risken för ansträningsinkontinens.

När du nyligen varit gravid och fött barn finns en ökad risk att vara drabbas. Efter klimakteriet drabbas kvinnor ganska lika, oavsett antal förlossningar eller förlossningssätt. För en del finns det också tydliga ärftliga faktorer i detta.

När kommer det går över?

För en del går besvären över av sig själva inom de första månaderna, ungefär så länge som den akuta kroppsegna återhämtningen håller på. För en del går besvären över med hjälp av regelbunden knipträning med appen TÄT eller motsvarande knipträning. Om besvären inte gått över inom det första året behövs troligen något mer än bara kroppsegen återhämtning. Då behöver du troligen hjälp med undersökning och behandling.

Vad ska jag göra för att det ska gå över?

Bäckenbottenträning kan stärka upp musklerna så att du kan knipa emot och stänga till urinrörsmynningen tillräckligt hårt, för att förhindra läckage. Muskeltillväxten kommer successivt. Du behöver träna dagligen i minst 3 månader för att kunna utvärdera resultatet. Precis som för alla andra muskler i kroppen är träning en färskvara. För att sedan bibehålla din bäckenbottenstyrka måste du upprätthålla styrkan med träning 2-3 gånger i veckan. Annars kan besvären komma tillbaka. Som jag nämnde ovan beror inte alla urinläckage på att musklerna är försvagade. Får du inte lindring av dina symtom med knipträning behöver du kanske annan behandling.

Hur gör jag när jag kniptränar?

Ligg på rygg och andas på ett avslappnat sätt. Försök att knip åt som att du skulle hålla in en fis och kiss, och dra sedan hela bäckenbotten uppåt/inåt i kroppen. Du ska inte aktivt spänna rumpan eller magmusklerna, men det får bli en liten automatisk medspänning i nedre delen av magen. Håll i några sekunder, och släpp sedan. Klarade du detta? Bra! Ladda nu ner appen TÄT och ställ in att den ska påminna dig tre gånger om dagen. Gör det _nu_.

Finns det något annat jag bör tänka på?

En del blir så rädda för att kissa på sig, att de börjar dricka för lite. Om du inte ammar behöver du få i dig ungefär 1,5 liter vätska genom dryck, och ytterligare 5 dl genom föda per dygn. Du bör kissa ungefär 2 dl, 6-8 gånger per dygn. Om du ammar behöver du naturligtvis mer vätska!

Det finns också ett annat knep som du kan behöva träna in. Det är en slags betingad reflex som du kan ersätta det automatiska knip vid hosta/nysning/skatt som gått förlorat. Vi kallar det “the knack”, och innebär helt enkelt att du vänjer kroppen vid att knipa aktivt vid plötsliga buktrycksökningar.

jag har redan kniptränat i över tre månader, och det har inte hjälpt!

Vi vet att 20% av alla kvinnor faktiskt kniper fel, så om du inte redan gjort det kan det vara vettigt att boka tid hos en fysioterapeut som gör vaginala bedömningar. På så sätt kan du få en undersökning och se hur starka dina muskler är, och få en förvissning om att du gjort rätt.

Vi vet att en del kvinnor faktiskt inte blir hjälpta av enbart knipövningar, så tveka inte att be om vidare hjälp om du har kvarvarande bekymmer. Det finns hjälp att få även för dem där muskelträning inte räcker hela vägen.

När kommer jag sluta kissa på mig?

Du kan inte förvänta dig så mycket mer spontan förbättring när ett år gått sedan förlossningen. Om du inte redan har kniptränat intensivt i minst tre månader är det dags att börja nu.

Om du redan kniptränat intensivt och samvetsgrannt i flera månader och besvären kvarstår rekommenderar jag dig att uppsöka en gynekolog för en bedömning. Var då noggrann med att poängtera hur dessa besvär påverkar din livskvalitet i stort, ifall denna skulle visa tendenser på att negligera dina besvär.

Har en tränad person starkare bäckenbotten?

Har en tränad person starkare bäckenbotten?

Allt är individuellt

När vi pratar om bäckenbottenstyrka behöver vi veta mer om individen. Det är väldigt svårt att prata om generell styrka. En person som aldrig har fött barn har oftare en starkare och mer intakt bäckenbotten än någon som har fött barn. Någon stans mellan 10-20 % av alla vaginalt förlösta kvinnor drabbas av levatorskador. Upp emot 90 % av alla förstagångföderskor får någon slags bristning. En kvinna som en gång har fött vaginalt kan ha en toppen-återhämtad bäckenbotten. Men hon kan också ha en funktionsnedsatt bäckenbotten.

två (motsägande?) hypoteserna

I debatten om fysisk träning är bra för bäckenbotten eller inte finns två olika approacher.

  • Den ena är att generell fysisk aktivitet kickar igång en reflexmässig anspänning av bäckenbotten, vilket resulterar i en starkare bäckenbotten på sikt. Detta kan styrkas av olika studier gällande löpning och knipförmåga.
  • Den andra hypotesen är att generell träning utmattar bäckenbotten genom att skapa så pass höga krafter att bäckenbotten tillslut inte orkar motstå dem. Det finns stöd för denna hypotes också. I studier av bäckenbottens funktion akut efter tyngre träning har man sett en utmattning som ger en nedsatt maximal kontraktionsförmåga.

När man jämför

Hos gravida förstföderskor som tränar mer än 30 minuter tre gånger i veckan har man kunnat se starkare bäckenbottnar än hos dem som inte tränar. Det är bäckenbottenstyrkan, och inte den generella träningen, som avgjör huruvida en kvinna är inkontinent eller inte. Däremot verkar det alltså som att generell träning mer än tre gånger i veckan har en positiv effekt på bäckenbotten generellt.

Är all träning lika?

I en studie har man jämfört bäckenbottenstyrkan hos 10 volleybollspelare, 10 handbollspelare, 10 basketbollspelare och 10 inaktiva kontroller. Där såg man att förmågan att skapa kraft i bäckenbotten var nedsatt hos de bollspelande atleterna. Dessa var dock inte gravida. Volleybollspelare och basketbollspelare hade sämst knip i denna studie. När det finns ett fåtal studier om ett ämne, och dessa få studier dessutom har motsägelsefulla resultat, betyder detta att man inte ska dra för stora växlar på resultaten. Egentligen vet vi alldeles för lite.

kan alla ha rätt?

I början nämnde jag de två olika hypoteserna, och jag vill återkomma till dem. Kliniskt upplever jag att båda kan vara rätt. En person som har en anatomiskt intakt bäckenbotten med god nervfunktion kan få en god träningseffekt i bäckenbotten av att träna annat. En person med missade eller defektläkta muskler efter en förlossning, eller som har nervskador, kan få precis motsatt effekt. Då kan generell träning bli ”droppen som får bägaren att rinna över”, eftersom bäckenbotten inte orkar motstå den tryckökningen. Utan noggrann undersökning av bäckenbotten kan vi efter en vaginal förlossning inte veta vilken grupp en kvinna tillhör.

Det viktiga är bäckenbottenstyrkan

Det räcker alltså inte att rekommendera kvinnor att träna generellt tre gånger i veckan för att få en starkare bäckenbotten. Det som avgör bäckenbottens styrka är bäckenbottens funktion, inget annat.

Vi pratar också om äpplen och päron

Den vanligaste forskningen om bäckenbotten handlar om knipförmåga och om ansträngningsinkontinens. Det är viktigt att veta att inkontinens och risk för framfall inte är exakt samma sak, och att forskning om det ena inte handlar om det andra.  Vad gäller risk för framfall vet vi faktiskt ännu mindre. De börjar komma studier om detta. I en enkätstudie har man jämfört kvinnor som uppgett att de lyfter vikter i träningssammanhang (under 15 kg, mellan 16-50 kg och över 50 kg) och sett att förekomsten av framfallssymtom hos dessa var 14,4 %. Dock var framfallssymtomen mer förekommande hos dem som lyfte vikter under 15 kg än de som lyfter vikter över 50 kg. Det här är jätteintressant och vi hoppas att det kommer mer forskning på detta.

Referenser

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.