Här kan du läsa våra inlägg om förlossningsskador. Inläggen kan vara informativa tipsinlägg till vad du ska fråga på återbesöken och hur det egentligen ska kännas efter en förlossning. Men det finns också mer resonerande inlägg om skador och hur de ska förebyggas och behandlas.
Den fysioterapeutiska inriktningen när det gäller förlossningsskador är funktion. Hur din kropp och bäckenbottens muskler ska fungera för att du ska kunna göra det du vill med livet.
Inläggen baseras på främst vetenskap och har då referenslistor i slutet, men det finns också inlägg av mer åsiksbetonad karaktär. Där vetenskap saknas baserad information på fysioterapeutiskt beprövad erfarenhet.
Se även den mer personligt inriktade katetorin ”Sfinkterruptur” där Mia skriver om sin egen skada.
Här finns ett urval att inlägg som kan vara intressanta:
Mitt barn föddes felvänd och jag har inte fått till knipet efter att han kom till världen. När jag kniper får jag med mig musklerna bakifrån men kan inte knipa längre fram. Är det bara mängdträning som gäller? Känns osäkert att jogga och gå på gympa.
Läsarfråga
Bäckenbottens anatomi
Bäckenbottenmusklerna kan delvis liknas vid skålform, men de har också något som kan liknas vid en ”U”-form. U:ets öppning fäster framtill på var sida om pubisbenet inuti och U:ets rundning fäster bak mot svanskotan baktill. När du föder barn kommer ”u:et” öppnas och slitsen inuti vidgas kraftigt. Det är ett ganska våldsamt förlopp även vid en okomplicerad förlossning och bäckenbotten blir mer utsträckt framtill än baktill.
Om du tänker dig att vaginalöppningen är som en klocka, 12 är mot klitoris och 6 är mot ändtarmen då finns inga muskler som kan ge en kontraktion mellan klockan 11, 12, 1. Musklerna går som ett U och när de spänns finns alltså inte en tillstängning längst fram ens innan du fött barn.
Felvänd bebis blir ”större”
Det är skonsammare för kroppen att föda små barn, med små huvuden och när bebisen kommer rättvänd. Då blir omkretsen på bebisen så liten som möjligt i förhållande till utgångshålet. Om du föder en bebis som är stor, har stort huvud eller kommer vänd på något annat sätt än det vanliga blir utsträckningen i bäckenbotten större.
Det tar lång tid
Utsträckningen i bäckenbotten är ett våldsamt förlopp och
kort efteråt har musklerna knappt någon kraft eller ”stuns” i sig alls. Med
tiden kommer detta återhämtas. Min erfarenhet är att ju fler barn du föder
desto längre tid kan återhämtningen ta. Det är inte slut-återhämtat förrän det har
gått 12-18 månader.
Knipträning då?
Knipträning kan stimulera återhämtning i musklerna och på
sikt också hjälpa dig att få starkare och volymökade bäckenbottenmuskler. Jag vet
inte exakt vad du menar med mängdträning, men det viktigaste är att knipträna
med god kvalitet och inte att knipa väldigt många knip ofta. Du kan testa att
knipa 6-8 väldigt hårda och intensiva knip som du håller i 6-8 sekunder, tre
gånger dagligen under en tremånadersperiod. Fler och lättare knip kommer kanske
inte ge den styrke- och volymökade effekt du är ute efter, utan du behöver knip
riktigt hårt ganska få gånger när det väl gäller.
Knipet funkar, men jag vill bli stark fram
Ett knep som jag upplever att ger god effekt hos en del som verkligen vill få till knipet långt fram och upp är att tänka ”sug in ett spagettistrå”. När du knipit med ändtarmen och runt slidan så tar du till en extraväxel och försöker suga in, upp och fram ytterligare lite till.
Funkar det inte?
Om du märker att tid och träning inte hjälper kan du fundera ett varv kring huruvida du känner igen din bäckenbotten eller inte. Ibland finns det muskelskador som missas vid förlossningar som kan gå att laga i efterhand. Det finns också muskelskador i bäckenbotten som kan uppstå vid vaginala förlossningar som inte går att laga. Vid intresse kan jag rekommendera vidare läsning här:
För vissa funkar tid och knipträning för att ge en god återhämtning i bäckenbottenmusklerna. För en del andra kommer det inte räcka. Det är svårt att ge generella svar utan att undersöka dig.
Jag drabbades av framfall efter min första förlossning. De första månaderna kände jag bara av ”en tampong på tvären”-känslan. Sen tillkom värk i underlivet på eftermiddag/kväll. Jag sprack ingenting under min förlossning men var 10 cm öppen under mer än 4 timmar. Kan jag ha nervskador? Muskelskador? Kan jag ha skador utan att ha spruckit?
Läsarfråga
Framfall, muskelskador och värk
En långdragen vaginal förlossning kan ge upphov till både nerv- och muskelskador. Nervskadorna har jag dock en känsla av att ger mer besvär och smärta liksom direkt, inte att de debuterar med smärtbesvär någon månad efteråt. Den slags smärta du beskriver kanske är mer sekundär till något som hände vid förlossning?
kroppen liksom reagerar på ett trauma med att bäckenbotten får liksom ett kramptillstånd med överspänning
musklerna är så svaga att de får värk av att ha jobbat hela dagen
att det som faller nedåt eller buktar liksom drar, värker och tynger
Muskelskador av långdragna förlossningar
Ett långt krystskede (eller över huvud taget tiden mellan att du är tio cm öppen till att barnet är fött) ökar risken för den slags muskelskada som kallas levatorskada. Jag har skrivit flera inlägg om denna sorts skador, länkar till dem här under. Dessa muskelskador är sådana som inte syns vid förlossningen och som heller inte får att laga. De ökar också risken för framfall.
Nu kan jag alltså definitivt inte diagnostisera dig med en sådan här skada bara på de få saker du nämner i din fråga. Men det är en av de saker som kan gå sönder utan att det framgår vid själva förlossningen. Oavsett så tänker jag att du behöver få träffa en vårdgivare som tar dig och dina behov och besvär på allvar. Du ska inte behöva gå omkring och ha ont! Stå på dig i vårdkontakterna!
Det finns både ”vanliga” grad 2-4-skador som inte alltid blir upptäckta vid förlossningar. Det finns alltså också levatorskador som inte alls syns vid förlossningen. Med eller utan skador kan man också ha buktande slidväggar och framfall, som både känns och syns.
Ganska ofta är buktande slidväggar eller framfall övergående helt av sig själv efter en förlossning. Medan man har förnimmelsen av fyllnadskänsla i slidan eller skav så kan det ibland kännas lite bättre om man går omkring och kniper, alltid. Det här är dock bara en kortsiktig lösning, för det som kommer sen är ofta lika besvärligt – muskelsmärta på grund av överspänning.
Jag kan alltså inte alls ge dig ett svar på ”vad som är fel”, men:
Nervskador är osannolikt
Muskelskador kan du ha, men det behöver du en riktig undersökning för att få svar på.
Överspänning är eventuellt en trolig förklaring till besvär som förvärras några månader efter förlossningen.
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
REKLAM/TIPS
Kursen ”Bli fri från smärta och överspänning” är en webbkurs på 6 månader som riktar sig till dig med smärtor och besvär i bäckenbottenområdet . Läs mer här: Webbkurser
Vid min andra förlossning för ungefär en månad sedan användes sugklocka och jag blev klippt. Jag besväras nu av att det domnar och somnar runt omkring svanskotan och rumpskåran. Jag tycker inte att det blir bättre ju mer tid som går. Kan knappt resa mig från sittande ibland och har väldigt svårt att sitta länge. Vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Hur länge är det normalt att ha ont?
Läsarfråga
Hur länge är det normalt att ha ont?
Den här frågan är komplex och det finns många olika saker att ta hänsyn till. Klippet motsvarar en grad 2-bristning och det kan ju naturligtvis göra ont en period. Att svanskotan smärtar efter en förlossning är också förhållandevis vanligt. Även den smärtan kan hänga mer ett tag.
Hela förlossningen med både sugklocka, klipp och eventuellt ett tryck mot svanskotan vid utdrivningsskedet kan ha skapat en smärtreaktion i bäckenbotten som gör att den också är något överspänd. Överspänningar i bäckenbotten orsakar också ett drag mot svanskotan.
Mina råd
Var så aktiv du ändå kan
Om du orkar kan försiktig allmän rörelse eller korta promenader öka blodcirkulationen och optimera läkningen i området. Små lätta knip, rumplyft, djupandning och magaktivering brukar vara det jag rekommenderar i första skede. Detta tillsammans med dagliga promenader som får bli så korta/långa som du hinner och orkar.
Tok-knip inte
Det är också viktigt att inte gå omkring och knipa hela tiden. Det är viktigt att du faktiskt låter bäckenbotten vila helt mellan varven. Ett knip orsakar också drag i svanskotan, så om du går omkring och kniper hela tiden kan detta orsaka eller förvärra smärtorna.
Dosera belastningen efter vad som känns okej
Så länge sittandet gör ont så kan du försöker varva liggande med stående/gående i första hand. Att sitta snett, konstigt och ansträngt under längre perioder blir ju dåligt för andra ställen i kroppen. Att det domnar kan tyda på att blodcirkulationen i området inte är optimal. Antingen kommer sig detta av att du sitter och spänner dig/bäckenbotten eller för att blodflödet blir strypt genom att du sitter ”konstigt” på något sätt. I detta fall tänker jag att variationen är det viktigaste. Undvik långvarigt sittande på en och samma position i över 10 minuter!
Hur länge kommer du ha ont?
Det går inte att förutsäga hur länge du kommer ha ont. Jag brukar anse att det viktigaste är att du märker en förbättring från vecka till vecka, eller från månad till månad längre fram. Min erfarenhet är att många blir smärtfria på 3-4 månader.
Jag tror att du kan ha god nytta av att läsa länkarna ovan!
Stort lycka till!
Tips!
Kursen ”Träning efter vaginal förlossning” är en webbkurs på 8 månader som riktar sig till dig med smärtor och besvär i bäckenbottenområdet och som ändå önskar komma igång med träning efter förlossningen . Läs mer här: Webbkurser.
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Här kommer svar på ett gäng förlossningsskadefrågor som jag nyligen fått in via dm på instagram. Jag hinner aldrig svara på varje individs fråga, men jag kan ibland göra så här – att jag samlar frågor i ett inlägg.
Samlagssmärta
Jag fick en bristning (grad 2) under min förlossning som syddes ihop ”för tight” vilket har resulterat i att jag knappt kunnat ha sex sen dess. Min fråga är nu hur en eventuell nästa förlossning kommer gå, om ett helt barnhuvud ska passera ut där en snopp knappt kommer in?!
Läsarfråga
Som svar på den här frågan finns ju många olika aspekter. Och till att börja vill jag ju gärna svara: Det där behöver du få hjälp med. Det kan hända att ärrvävnaden kan mjukas upp med ärrmassage så att penetration inte ska behöva göra så ont. Det kan också vara så att du fått en överspänd bäckenbotten efter förlossningen/bristningen, vilket kan leda till samlagssmärta. Detta kan också behandlas, med avslappningsövningar och egenmassage. Om detta inte räcker borde du kunna få behandling av en sådan som mig. Om det inte går att ordna med dylik behandling kan ju ärrvävnaden ”fixas till” kirurgiskt. Det är ju typ en mänsklig rättighet att kunna ha fungerande samlag. Vill du kunna ha penetrerande sex och det inte fungerar så ska du kunna få hjälp med det.
Men till själva frågan. Slidans väggar är nästan hur töjbara som helst, det kan komma ut ett barn där. Det kan ju också komma in en snopp där, rent fysiskt. Det är ju smärtan som stoppar. Och smärtan behöver du få hjälp med. Om du känner att besvären efter din första förlossningen fortfarande påverkar dig mycket kan du be om en bedömning av en läkare, huruvida snitt eller vaginalt verkar lämpligast. Om du skulle vilja föda vaginalt brukar ju smärtlindring under förlossning finnas tillgänglig. Är det ”bara” förlossningssmärta du oroar dig för, så tänker jag att det är ett i jämförelse mindre problem. Alltså, jag tycker att det är mer akut att lösa dina samlagssmärtor. Så får man fundera över hur ett eventuellt nytt barn ska komma ut senare. Var bor du och vilken hjälp har du fått hittills?
Svårt att kissa klart
Hej! Jag födde barn vaginalt för fyra månader sedan, fick en bristning grad två som har läkt fint. Har märkt att sedan jag födde barn så är det annorlunda att kissa. När jag kissat klart måste jag vänta ett par sekunder innan jag kan klämma ut det sista. Det skvätter också mer nu än innan förlossningen. Inget som är ett jättestort problem men är nyfiken på vad det beror på. Har hört om andra som berättat liknande.
Läsarfråga
Blåstömningsbesvär efter förlossning kan bero på att blåsan blev lite bortskämd av att ha ett barn som tryckte på sig, under graviditeten. Det saknar helt enkelt det där extra lilla trycket och kan därför ha svårt att tömma sig helt. Men besvär att tömma ut det sista kan också hos vissa vara ett symtom på andra saker, exempelvis en cystocele. Jag brukar rekommendera att du kissar klart, sedan böjer dig framåt, åt höger och åt vänster för att rent mekaniskt tömma ut det sista. Då brukar blåstömningen vara klar sedan. Hjälper inte detta ska du söka dig vidare, förmodligen till en uroterapeut i första hand.
Att det
skvätter mer brukar höra ihop med att inre blygdläpparna ändrat utseende något.
Det är blygdläpparna som styr strålen.
För mer relaterad läsning: Jag har skrivit mer om blåsbesvär efter förlossning här, samt om blygdläppar här.
Levatorskador
Jag funderar över skador på levator ani. Tycker mig förstå av dina tidigare inlägg att man kan man ha det utan att överhuvudtaget ha några symptom/besvär, stämmer det?
Läsarfråga
Kvinnor kan ha alla möjliga sorts gynekologiska diagnoser utan att veta om det. Är något inte ett problem rent symtommässigt så räknas det liksom inte som ett problem (obs, pratar inte här om så kallade tysta sexuellt överförbara sjukdomar som riskerar att göra kvinnor infertila ect). Levatorskador ökar risken för framfall på sikt och man tror alltså att det drabbar upp emot 20% av alla vaginalt förlösta kvinnor. Den insikten gör att jag ibland blir fundersam över att fler och fler kvinnor börjar träna riktigt tung och explosiv träning utan att ha fått en bedömning av sin bäckenbottenfunktion. Jag tror inte att jag generellt vill rekommendera kvinnor att vara försiktiga, men däremot är jag ganska ofta kritisk till hur lite träningsbranschen vet om bäckenbotten. Det vore ju bra om de kvinnor som faktiskt känner av tung träning i sin bäckenbotten får adekvata råd.
Riskfaktor för sugklocka
Sugklocka och tång ökar ju bland annat risken för sfinkterruptur, men finns det saker/moment/parametrar som ökar risken för att sugklocka behöver användas, om ni förstår vad jag menar?
Läsarfråga
Jag är inte helt säker på att jag kan svara på vad som ökar riskerna, eftersom allt går ihop med varandra här. Men indikationerna på att använda sugklocka är:
Utdraget utdrivningsskede
Uttröttad mamma
Hotande syrebrist hos barnet.
En förlängd andra fas och en uttröttad mamma handlar ofta om en brist på progress, och som jag kan läsa mig till sker detta av olika anledningar:
Bebisen är stor och har svårt att röra sig genom förlossningskanalen
Bebisen har inte optimal position till att börja med
Förlossningskanalen är för liten
Livmoderns kontraktioner är för svaga.
Vissa säger att det handlar om någon av ”Tre P”:
Passenger (infant size, fetal presentation [occiput anterior, posterior, or transverse])
Pelvis or passage (size, shape, and adequacy of the pelvis)
Power (uterine contractility)
Stora barn, trångt bäcken och ren och skär utmattning efter en lång förlossning verkar vara några av riskerna i kombination.
Riskfaktorer för sfinkterskada
Om man inte kan peka på en specifik orsak till sfinkterruptur (alltså inte sugklocka, stort barn osv) innebär det då att man helt enkelt har en högre benägenhet att spricka och att risken att det sker igen är större?
Läsarfråga
Som du ser i tabellen ovan finns en lång rad riskfaktorer för att få en bristning. Att vara förstföderska är alltså en av de kända riskfaktorerna, och den kan alltså räcka om oturen är framme. Det kan indikera att risken är lägre andra gången, men dina individuella riskfaktorer behöver du diskutera med en barnmorska! Mer om risken att spricka igen vid en efterkommande förlossning har jag skrivit här.
Är det samma riskfaktorer som påverkar en eventuell andra sfinkterruptur om man haft en tidigare, som när man är förstföderska?
Läsarfråga
Ja, förutom att du inte är förstföderska är det samma saker som påverkar vad jag kan förstå.
Återhämtning
Jag har en fråga om återhämtning vid sfinkterruptur året efter förlossning: Är det större risk att en person som under det första året efter förlossningen har besvär av sin sfinkterruptur blir ”sämre” återställd på lång sikt, jämfört med en person som blir symtomfri innan barnet har fyllt ett år? Alltså, skulle den långsiktiga prognosen kunna tänkas bli sämre för en person som upplever symtom av skadan under lång tid?
Läsarfråga
Svaret som jag ger här nu är ju liksom baserat på statistik och forskning på gruppnivå, så ta nu inte detta som att ”såhär kommer det bli för dig”. Vi vet ingenting om personerna bakom forskningen, om de har tränat bäckenbotten mycket, om de fått bra hjälp från vården och om hur deras situation i övrigt sett ut. Men:
De som har en större skada (3c eller grad 4) har sämre utfall vad gäller återhämtning än de med mindre sfinkterskador (grad 3a och 3b). Detta gäller främst symtom som anal inkontinens (vilket oftast innebär gas-läckage och så kallad soiling). Anala läckage 9 månader efter förlossningen är en prediktor för bestående besvär.
Symtom efteråt
Majoriteten av de kvinnor som är symtomfrita från anal inkontines vid en tidig uppföljning fortsätter att vara det upp emot tre år och de flesta som har symtom kort efter förlossningen får avklingande symtom under det första året. De procent som har kvarvarande anal inkontinens har ofta en bestående skada på ändtarmssfinktern, och detta påverkar livskvaliteten till det sämre.
En svensk studie som följt kvinnor 10 år efter en förlossning med sfinkterskador kom fram till att gas-inkontinensen hade ökat hos de kvinnor som fött fler barn vaginalt efter skadan. Kvinnor med lägre grad av sfinkterskador (grad 3a och 3b) hade bättre bäckenbottenfunktion än de med de större skadorna (3c= skada in till den interna sfinktern och grad 4=skada rätt igenom till analslemhinnan). Det som verkar höra samman med större grad av problem 10 år efter skadan var tunn perinealkropp och skada ända in i den interna sfinktern.
Jag undrar över detta med att bli sydd och möjligheten att återställa snippans utseende efter bristning. Till mig säger de att de inte vill sy hela vägen som jag var innan skadan, pga risk för samlagssmärta då ärrvävnaden är mindre töjbar än den tidigare oskadade vävnaden var. Är det vedertaget? Vad har du för erfarenhet, kunskap och åsikt i frågan?
Svar
Det här är en svår fråga, med flera olika lager av svar.
Ärrvävnad kan ge samlagssmärta, men det kan vara behandlingsbart
Man ska laga allt som behöver lagas om det är möjligt, men man ska inte sy onödigt mycket heller
Utseendet kan ändå förändras, utan att det nödvändigtvis är bestående men
Utseende och funktion kan vara synonymt
Det som oftast ändrar utseende efter en vaginal förlossning är de inre blydgläpparna och förhållandet mellan dessa och mellangården. Att laga mellangården efter en bristning är inte en estetisk fråga, det är en funktionell sak. Om du fått en väldigt kort mellangård (och i relation längre slidöppning och blygdläppar) efter en förlossning kan detta ibland höra ihop med missade muskelskador under huden. Det är dock inte alltid så – det kluriga med mellangården är att man kan ha fått ihop alla muskler men ändå ha fått en något kortare mellangård. Eller så kan de ha sytt ihop huden långt och snyggt, men totalt missat musklerna där under.
Mellangårdens utseende ger ledtrådar
En kort mellangård, en ny ”längd” på blygdläpparna och en bristande muskelfunktion kan alltså betyda att det är något som är fel. Då kan du behöva en kirurgisk åtgärd för att återställa anatomin så gott det går. Men om alla muskler sitter där de ska och funktionen är bra, men ”bara” utseendet förändrats, då gör man ofta helst inget åt det. Eftersom en operation alltid innebär risker och i det faller bedömer man kanske inte att riskerna överväger fördelarna. En kort mellangård kan också (utöver de symtom som uppstår vid muskelbortfall) också innebära att bakterier från tarmen lättare når in till vagina och man får problem av detta.
Man ska sy, men man ska sy bra
Mellangårdmusklerna fäster ihop i varandra i utrymmet mellan
vagina och anus. Om dessa muskler går sönder vid en bristning behöver de sys
ihop igen i mitten för att återfå sin funktion.
Som jag uppfattat det så ska man sy det som gått sönder och det är inte vedertaget att lämna en bit osydd för att minska risken från ärrsmärta vid samlag. Men det kräver lite finess hur man syr och det är inte bara att tråckla på hejvilt. Det kan också vara så att om man syr alla inre lager korrekt och riktigt så faller de yttersta lagret ihop väl och då kan man bespara individen några extra stygn precis i den ytligaste muskeln vid slidöppningen, eftersom man vet genom erfarenhet och forskning att detta kan ge upphov till samlagssmärta.
Ärrbehandling
Ärrsmärta efter en primär lagning eller omoperation är behandlingsbar. Det innebär ju dock att operationen har skapat ett behov av ytterligare behandling. Då är vi tillbaks till att nyttan måste överväga riskerna. Och det beror ju som jag ovan nämnde helt på hur du mår och vad du har för symtom. Men det går ofta att jobba med smärtförnimmelsen kring ärr så att det blir mer normalt igen. Det är också viktigt att veta att omogna är (nya ärr) är hårda och strama, men mogna ärr (efter kanske minst sex månader) mjuknar och blir allt mer töjbara. Men om du inte har några funktionsnedsättningar men ”bara” är bekymrad över utseendet, då skulle jag också avråda från kirurgi eftersom riskerna med en operation ändå kanske överväger de eventuella fördelarna i det fallet.
Mina åsikter
Jag har träffat patienter som genomgått operationer hos privata kirurger enbart för estetiska skäl. Jag har inte varit imponerad. De har visserligen kunnat återställa utseendet, men i flera fall har den som sydde ändå missat musklerna undertill. Om problematiken handlar om bäckenbottens muskler, och inte bara slemhinna och hud då kan det däremot vara viktigt att någon som har god kompetens om musklerna gör det vi kallar ”rekonstruktiv kirurgi” för at återställa inte bara utseendet utan också funktionen.
Du kan också läsa allt du vill veta om hur man bör sy förlossningsskador på Bäckenbottenutbildning.se
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
För någon månad sedan fick jag en personlig fråga från en vän och tillika också förlossningsskadad. Frågan löd:
”Känner du att du lyckats lära dig att leva med och vara okej med de skador du fick vid förlossningen?”
Läsarfråga
Mitt svar är ja
Jag är inte lycklig över att ha en bäckenbotten som inte fungerar perfekt, och dess dysfunktioner försätter mig ibland i pinsamma situationer. Men jag är ändå okej med det som hänt, och är faktiskt mer tacksam över det som fungerar, än bitter över det som inte fungerar. I samma veva lovade jag att skriva ett blogginlägg om detta. Inte för att jag är någon expert alls, men jag har hört mig för band kollegor, andra yrkespersoner och andra förlossningsskadade. Jag har också tagit avstamp i läsning kring en metod som är besläktad med KBT som kallas ACT, acceptance commitment therapy. Jag tänker inte påstå att just denna metod är den enda vägen att gå, men jag tycker ändå att det här med acceptans är en intressant aspekt på det här med att drabbas av livslång ohälsa.
ACT
Acceptans kan handla om att nå ett bättre välmående, trots
ohälsa eller funktionsnedsättning, genom att överkomma negativa tankar och
känslor. Det handlar alltså inte om att bara sätta sig ner och helt sonika ge
upp kring att någonsin bli bättre, utan litegrann om ”det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”.
Acceptans
Oavsett om du kan påverka ditt fysiska mående eller inte, då kan acceptans hjälpa dig att må bättre. Att inte acceptera kan vara synonymt med att fastna i tankarna på ohälsan och oroa sig mycket för det hela. Att acceptera kan vara att istället se mer nyktert på verkligheten och jobba vidare med det som faktiskt finns kvar.
Några förslag för att jobba med detta:
Jobba med insikten om att du kan kontrollera hur
du reagerar, tänker och känner (även om du inte alltid kan kontrollera själva
hälsotillståndet). Bli mer medveten om vilka känslor och beteenden som faktiskt
inte hjälper dig.
Känn alla känslor, men stå emot impulsen att
agera vidare efter de negativa. Låt inte besvären styra ditt liv.
Lägg märke till dina svagheter, men lägg mer
fokus på dina styrkor
Jobba med dina förväntningar på dig själv – det är
okej att faktiskt inte kunna prestera på exakt samma nivå.
Se om du och dina närstående kan jobba med
omgivningens förväntningar på dig.
Formulera om dina ”viktiga värden” i livet. Se
om du kan hitta vägar att ny meningoch ny känsla av tillfredsställelse.
Det handlar alltså mycket om dina strategier för att hantera kopplingar mellan känslor och tankar. Det är en fin balans mellan att anpassa sig och samtidigt fortsätta vara öppen för förbättring och förändring.
Ta hjälp
Du kan kanske inte jobba vidare med ditt mående helt på egen väg. Att hitta en psykolog, en KBT-terapeut eller en ACT-terapeut kan vara viktigt för att komma vidare. Du kan höra dig för via kvinnokliniken om det finns någon där, eller fråga på din vårdcentral.
Acceptans i relation till att få rätt diagnos
När jag frågade runt bland kollegor om det här ämnet var en
av reaktionerna jag fick att detkan vara vanskligt att börja prata om acceptans
inom ett så eftersatt område som kvinnohälsa. När det finns så många som har
missade och defektläkta förlossningsskador som varken fått tillgång till rätt
diagnos eller behandling är det magstarkt att börja prata om acceptans. Jag
vill alltså poängtera att du i första hand bör få vettig diagnos och
behandling. Om det ändå visar sig att något i ditt hälsotillstånd faktiskt inte
är behandlingsbart, då kan acceptans vara en del av vägen framåt.
En klok förlossningsskadad tjej uttryckte sig så här:
”När jag efter 6,5 år fick min diagnos dansade jag ut i vårsolen och kände mig 10 kg lättare i kroppen. Jag hade inte förstått förrän i det ögonblicket hur fruktansvärt tyngd och ensam jag känt mig under de där åren. Insikten att jag hela tiden vetat att det var något som inte stämde och att alla de där tvivlen jag fått var planterade där av okunniga personer inom sjukvården. Alla mina problem har känts lättare att leva med sedan dess”.
Att acceptera är inte att tycka att allt är okej
Att jobba med acceptans av sin skada är att sluta att lägga kraft på att kämpa för det omöjliga. Det är inte att ge upp, eller bara köpa läget och tycka att allt är okej. En psykolog uttryckte det så här: När man känslomässigt undviker verkligheten så undviker man samtidigt möjligheten till nyorientering.
Faktorer för att landa i en acceptans
När jag frågade andra förlossningsskadade om deras väg till
att landa i acceptans var det dessa svar som var vanligaste:
Att acceptans föregicks av att faktiskt få sörja sin förlust. Att sörja när man precis fött barn är väldigt tabubelagt eftersom man bara förväntas vara glad. Förr eller senare behöver du få ha den där sorgeprocessen.
Det är viktigt med rätt diagnos, behandling för det som går och också gärna en känsla av att vården kan erkänna de eventuella fel som begåtts.
Försvårande faktorer
Något som gör acceptans kring förlossningsskador svårt är att de liksom inte finns. Det är många som går runt med symtom och besvär av levatorskador, utan att någonsin få diagnos. Att grad 2-bristningar kan ge livslånga men finns det fortfarande vårdpersonal som inte tror på. Att grad 3- och 4-bristningar ger livslånga men är mer accepterat, men det är dock fortfarande så stigmatiserat att den drabbade kanske inte ens vill prata om det. Samma är det för framfall. Funktionsnedsättningar som inte syns, knappt accepteras att de finns av vården och inte går att prata om – de kan bli svåra att förhålla sig till. Det kan vara okej för en själv att acceptera begränsningar, men det kan onekligen bli svårt att berätta om dem på arbetsplatsen eller i träningssammanhang.
Min egen acceptans
För min egen del handlade en del om acceptansen om att landa i känslan av att det inte var mitt eget fel. Och att hitta vägar att göra det som jag allra helst vill göra, och leva som jag önskar – men ibland på alternativ sätt. Och vara glad för det som funkar.
Dela gärna med er av era erfarenheter!
Stort tack till de kollegor, andra professionella och förlossningsskadade medsystrar som gett mig input till detta inlägg!
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
”Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada”
”Kan man knipträna sig till en för spänd bäckenbotten?”
”Varför blir överspänd muskler svaga?”
”Har någon med överspänd bäckenbotten ökad risk att skadas vid förlossning?”
Det trillar med regelbundenhet in frågor som dessa, och jag tänkte samla dem och ge ett så enkelt och tydligt svar jag kan.
Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig?
Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada?
Att smärtlindra bäckenbotten med pundendusnervblockad är en metod som man använder under och efter vaginala förlossningar och vid mindre operationer. Bäckenbottens hela känselinput kommer från pundendusnerven, vilken kommer ut från korsbenet. Nerven grenar sedan ut sig till klitoris, bäckenbottenmusklerna, blygdläpparna, vaginalöppningen, mellangården och analsfinktrarna. En blockering av nerven gör att varken motoriska eller sensoriska signaler går fram. Metoden kan därför användas vid förlossningens senare steg för att lindra smärtan eller för att hjälpa bäckenbotten att slappna av. Det tar ungefär 5-10 minuter innan man uppnår full effekt och lindringen håller sedan i 20-60 minuter.
En möjlig komplikation
En komplikation av blockaden kan vara att krystfasen blir längre eftersom kvinnan kan ha svårt att trycka på med bäckenbotten. Det finns dock studier som tyder på att både pudendusblockader och epiduraler kan verka skyddande mot levator ani-skador. Detta talar för att en smärtlindrings-inducerad avslappning i bäckenbotten kan öka tåligheten för passiv stretch, och därför skydda mot skada. Epiduraler har i äldre studier visats ökar risken för att man kommer behöva använda sugklocka (och därmed sekundärt kunna öka risken för förlossningsskador), men nyare studier verkar inte längre påvisa samma samband.
Det kan handla om utveckling av både sammansättning av läkemedlet och nyare teknik. Ifall epidural bidrar mer utdraget förlossningsförlopp vet vi fortfarande inte riktigt. Det kan ju vara så att födande som har långdragna förloppp i större utsträckning får epiduraler, för att de ska orka med.
Man ska förstås göra en vettig analys av förloppet, behovet, individens önskemål och möjliga risker med epiduralen. Precis som med alla andra insatser.
Något som är intressant i sammanhanget är det kommersiellt tillgängliga redskapet ”epi no” eller ”ani ball” som man kan använda för att töja ut vagina de sista veckorna av en graviditet. Forskningen är trevande kring detta, och absolut inte samstämmig. Jag själv skrev ett förhållandevis kritiskt inlägg om ämnet här. Men en del tänker att en uttöjning av bäckenbotten innan förlossning hjälper till och minskar risken för skada.
Knipträna sig till en för spänd bäckenbotten?Varför blir överspända muskler svaga?
Här vill jag ta avstamp i lite teori kring spända muskler och tonus. Tonus är begreppet vi använder för anspänningsgrad i muskler i vila, och hyper- och hypotonus anger en över eller underspänning. Hypertonus är normalt ett sjukligt tillstånd som vi använder mest i sammanhang som har att göra med neurologisk sjukdom, där nervsystemets styrning av musklernas grundspänning är felaktig. Detta ses hos Parkinson-patienter som får kugghjulsliknande rörlighet eller hos personer med cerebral pares som får spastisk och ofrivilliga rörelser.
Bäckenbottens överanspänning är inte alls neurologiskt betingad på samma sätt hos de allra flesta, utan handlar mer om en överaktivitet i musklerna som är omedvetet viljemässig. I en fysioterapeutisk vardag benämner vi ofta muskler som överspända, förkortade, strama och ibland överaktiva. Det behöver inte vara alls samma sak. En bäckenbotten som är överspänd är ofta aktivt spänd, medan strama muskler på lårets baksida mer är för korta och gör ont vid stretch.
Om tonus har att göra med muskelns anspänningsgrad i vila, har ”stramhet” mer att göra med muskelns passiva längd. En muskel med normalt tonus har en lagom anspänningsgrad i vila och kan viljemässigt spänna sig på en adekvat nivå anspänning efter den aktuella aktiviteten. Du kan alltså tala om för din muskel att ”starta” och ”stoppa”, med en adekvat kraft i den aktuella aktiviteten. För högt tonus medför att din muskel kanske varken kan ”starta” eller ”stoppa” i och med att den redan håller på att jobba för fullt, även om du är i vila. Och eftersom den kör på ständigt, kanske den heller inte har något utrymme att anpassa sin spänningsgrad till aktiviteten du sysslar med.
Tonus
Hos en frisk person med ett välfungerande nervsystem (dvs de flesta av oss) bör bäckenbottens vilotonus vara avslappnat i liggande läge, med en viss låggradig grundaktivering så snart vi sätter eller ställer oss upp, och en mer höggradig anspänning när vi gör något mer högintensivt.
Hos personer med smärttillstånd, som har varit med om smärtsamma samlag eller av annan mer eller mindre känd orsak kan bäckenbottne liksom ”haka upp sig” på att stänga till alla kroppsöppningar. Ständigt och jämt. Då blir det en höggradig anspänning när det inte är adekvat att ha en sådan, utan de kanske finns både i vila och som grundaktivering.
Överspänd bäckenbotten
En överspänd bäckenbotten kan orsakas av en rad olika orsaker, ofta som ett försvar mot trauma eller smärta. Det händer också att vi inte kan veta om överspändheten är orsak eller verkan till ett smärttillstånd.
Om du aldrig släpper ner bäckenbotten mellan knipen, eller alltid går omkring med din bäckenbotten för högt anspänd, kan du ”knipa dig till en överspänd bäckenbotten”.
För att muskler ska fungera optimalt behöver de vara både starka och flexibla. En muskel som generellt är okej stark men överspänd kommer funktionellt sett att verka som en svag muskel. Flexibiliteten för att hantera buktrycksökning, lägesändringar och olika aktiviteter blir nedsatt så att muskeln inte reagerar på ett adekvat sätt. Därför kan en överspänd bäckenbotten ge upphov till viss inkontinens eller överdriven känsla av kissnödighet, svårt att tömma tarmen eller göra att samlag blir smärtsamma. Ibland är vaginism, vestibulit och vulvodyni åkommor som hör ihop med ett för högt grundtonus i bäckenbotten, men det är ofta inte enda besväret.
En överspänd bäckenbotten behandlas inte i första hand med knipövningar, utan med avslappning och ibland manuella behandlingar för att öka förmågan att reglera ner spänningen i bäckenbotten.
Överspänd bäckenbotten ökad risk för skador?
Forskningsmässigt sett verkar det inte som att bäckenbottens styrka påverkar utfallet av förlossningen. Både kring myten att en ”stark bäckenbotten kan försvåra förlossningen” och studierna som gjorts, så tycker jag dock att det finns en viss begreppsförvirring. En stark bäckenbotten underlättar kanske förlossningen, men gör en stram/spänd bäckenbotten verkligen det? Varför skulle annars pundendusnerv-blockader minska risken för skador?
Att ha en stark bäckenbotten kan kanske antingen underlätta eller försvåra en förlossning. Bäckenbotten är den muskelplatta som lyfter ändtarmen, vagina och urinblåsan. När du föder måste musklerna i bäckenbotten slappna av, för att låta barnet passera genom vaginalkanalen. Att ha en stark bäckenbotten ger ingen motsättning mot att kunna slappna av under en förlossning. Men en överspänd bäckenbotten som du inte riktigt kan reglera ner spänningen i, kan möjligen försvåra.
Kvinnor med högre viloaktivitet i bäckenbotten kan få en längre krystfas än de som kan reglera ner spänningsgraden i bäckenbotten enligt den enda studie jag har hittat som fokuserat på just detta. Det finns en rad studier som inte påvisar något samband mellan en stark bäckenbotten och en svårare förlossning. Observera alltså att vi särskiljer mellan starka och överspända bäckenbottnar!
Det här är alltså ett långt resonemang men mycket få tydliga svar.
Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Jag tror att det är fördelaktigt att aktivt slappna av i bäckenbotten under förlossningen, ja.
Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada? Ja, eventuellt kan smärtlindring minska risken för levatorskador.
Kan man knipträna sig till en för spänd bäckenbotten? Om du under en längre tid spänner din bäckenbotten alldeles för mycket, ja.
Varför blir överspänd muskler svaga? De blir funktionellt sett svaga på grund av att de är oflexibla.
Har någon med överspänd bäckenbotten ökad risk att skadas vid förlossning? Vi vet inte.
Kursen ”Bli fri från smärta och överspänning” är en webbkurs på 6 månader som riktar sig till dig med smärtor och besvär i bäckenbottenområdet . Läs mer här: Webbkurser
Jag blev intaggad i en diskussion i en Facebookgrupp där den här frågan ställdes: Kan träning under graviditet minska risken för förlossningsskador? Jag lovade att återkomma. För som alltid så är finns det lite ”å ena sidan, och å andra sidan” och ett längre resonemang bakom svaret.
Hur vet vi saker utifrån forskning
När vi analyserar forskningsläget kan vi läsa enskilda studier eller systematiska översiker. De systematiska översikterna innehåller alltså både sammanställningar och kvalitetsanalyser av enskilda studier. Där kan man ofta dra slutsatser. ”Vi vet x, grundat på ett litet antal av halvbra studier”. Eller ”vi vet y, grundat på ett antal studier av riktigt bra kvalitet”. Där kan man alltså anta att ett antal studier som säger samma sak pekar på att resultatet stämmer. Men studiernas kvalitet kommer också avgöra trovärdigheten och sannolikheten i att x eller y stämmer.
På det här området, liksom inom många andra områden, så finns det motstridiga resultat. Men det vi vet bäst är alltså grundat på nygjorda systematiska översikter. Även om det finns enskilda studier som säger annat.
Hjälper bäckenbottenträning?
Den nyaste systematiska översikten (1) har som slutsats: Pelvic floor muscle training does not prevent perineal laceration. På svenska: Bäckenbottenträning förebygger inte vaginala bristningar.
Det här gäller alltså bäckenbottenträning specifikt.
En annan systematisk översikt har som slutsats att bäckenbottenträning under graviditet kan vara effektivt för att förkorta förlossningen. Men bäckenbottenträning påverkar inte risken för klipp, sugklocka/tång eller vaginala bristningar. Däremot är bäckenbottenträning effektivt mot urinläckage både under och efter graviditet.
Annan, generell fysisk träning då?
Här finns det spretig evidens. Studier på elitidrottare visar att de har varken fler eller färre vaginala bristningar än oss andra, vanliga dödliga (7). En systematisk översikt från 2019 (8) undersökte om träning under graviditet kan påverka risken för komplikationer hos den födande. Man kunde inte se något dos-responsförhållande mellan frekvens, intensitet, varaktighet eller träningsvolym och någon positiv eller negativ effekt på en rad faktorer, däribland vaginala bristningar eller andra skador på den födande.
Jag hittar en enstaka studie (9) som kan påvisa en positiv effekt med ett webbaserat träningsprogram under graviditet och risken för förlossningsskador. Det är väldigt svårt att dra slutsatser från den här studien eftersom den inte redogör riktigt för vad träningsupplägget innehöll. De nämner ett stort bäckenbottenfokus och konditionsfrämjande träning, bland annat. Det går heller inte riktigt att veta hur väl studiedeltagarna följde det webbaserade träningsprogrammet. Jag hittar också en studie där man sett att kvinnor som själv rapporterar att de är mer fysiskt aktiva i vardagen får färre och mindre bristningar vid förlossningen. Det här är problematiskt på lite olika sätt, dels för att människors självrapporterade fysiska aktivitetsnivå inte alltid är tillförlitlig och dels för att det kan finnas en rad andra faktorer som spelar in. Kan det finnas andra faktorer som hör ihop med att vissa är mindre fysiska aktiva och det är dessa faktorer som spelar större roll för risken för bristning?
Kan träning under graviditet minska risken för förlossningsskador?
Jag skulle säga att min slutsats efter en djupdykning i forskningsläget är att vi inte riktigt vet. Vi vet att fysisk aktivitet och fysisk träning inte ökar risken för förlossningsskador och det finns några, enstaka studier av bristande kvalitet som menar på att det kan minska förekomsten av förlossningsskador. Fysisk aktivitet och träning är bra för många andra saker, så jag tycker att det finns goda skäl att träna generellt sett.
Källa: Bäckenbottenutbildning.se
Men vi vet också att elitatleter får bristningar i ungefär samma utsträckning som andra födande, så det verkar inte vara någon kraftigt skyddande effekt.
Du som har tänkt ”om jag bara hade varit mer vältränad, då hade jag inte spruckit så här mycket”, du kan andas ut. Det var inte din träningsgrad som var avgörande. Det är väldigt få av riskfaktorerna för bristningar som vi överhuvudtaget kan påverka själva.
Det här är ett samlingsinlägg om levatorskador. Om du vill läsa de mest grundläggande texterna rekommenderar jag att du börjar längst ner i listan och tar dig uppåt successivt. Ju nyare texter, desto mer avancerade brukar de ha blivit.
Hittar du, trots eget letande och läsande, inte svar på en fråga får du gärna ställa en fråga i kommentarsfältet. Då kan det hända att den frågan besvaras i ett eget inlägg framåt hösten.
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Det här är ett samlingsinlägg om förlossningsskador. Det kommer ett separat samlingsinlägg om levatorskador, och det har redan publicerats ett inlägg som handlar om det första året efter förlossningen. Inläggen som är samlade här handlar alltså mestadels om kvarvarande symtom eller följdsymtom av förlossningsskador, om defektläkta eller missade skador och om vad följderna av dessa blir.
Det här är på intet sätt allt som finns om dessa ämnen på bakingbabies.se, men det är en bra start för dig som är intresserad. Börja med att klicka runt och läsa. Är du vidare intresserad finns det referenslistor till många inlägg också.
Hittar du, trots eget letande och läsande, inte svar på dina funderingar får du gärna ställa en fråga i kommentarsfältet. Då kan det hända att den frågan besvaras i ett eget inlägg framåt hösten.
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
