Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

person standing on brown wooden dock

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Det här är en anonym berättelse om att leva med levatorskada

Förlossningen

Jag hade en okej förlossning. Den var lång, men när det väl kom till krystskedet så gick det ändå lagom fort, men bebisens hjärtljud gick ned och de fick bråttom att dra ut bebisen med sugklocka. De konstaterade en djup och vad jag förstod ganska komplicerad grad 2-bristning, så jag syddes av läkare på operation.  

Första tiden

Den tidiga återhämtningen var ändå okej, det var så svårt att veta vad jag jämförde med eftersom jag då var förstföderska. Jag var uppe och gick redan efter några timmar på BB, men kände mig väldigt ostadig och hade ont. Jag åt smärtlindring i nästan tre veckor. Det största problemet var en enorm tyngdkänsla. Alla sa att ”ja så känns det” men jag tyckte ändå inte att någon annan mamma jag träffade hade lika jobbigt med att stå och gå som jag hade.

Successiv återhämtning

Jag försökte verkligen vara diciplinerad och successivt öka mina promenader och efter ett gäng veckor lyckades jag ta mig ut på min första barnvagnspromenad. Med tiden märkte jag att jag hade svårt att tömma tarmen och att tyngdkänslan inte bara var tyngd, utan även en slags värk.

Jag låg på lite hos barnmorskan och efter ca 10 månader fick jag komma på en undersökning hos läkare. Jag fick då förklaringen till mina besvär – jag hade en enkelsidig levatorskada. Det var otroligt tungt och jag var så ledsen. Det var svårt att hålla uppe livsglädjen då. Mina symtom hade ändå minskat med tiden och jag var på väg till att acceptera ”det nyaläget” när jag fick diagnosen.

Efter beskedet

Det tog mig många månader att sörja diagnosen. Jag blev också rätt rädd, mer än vad jag förstått är bra och nödvändigt nu i efterhand. Jag var så rädd att aldrig kunna träna, springa eller hoppa. Men trots att jag misströstade så fortsatte kroppen att återhämta sig. Jag fick också hjälp av fysioterapeut att komma igång med träning, och jag upplevde att det hjälpte återhämtningen. Det blev också ännu bättre sedan när jag slutade amma.

Lång och jobbig återhämtning

Med facit i hand kanske det största lidandet var det psykiska lidandet – oro, ångest och stukad självkänsla. Och ändå kan jag se att det gått framåt, blivit bättre och att där jag hamnat nu är bättre än vad jag någonsin vågade hoppas på. Jag hade läst på om förlossningsskador innan men var helt oförberedd på att självkänslan skulle försvinna. Det är helt enkelt fruktansvärt när basala funktioner som att bajsa, ha sex eller gå en promenad inte längre känns enkla eller självklara.

Nuläget

Jag känner av min bäckenbotten mest när jag blir spänd och stressad nuförtiden. Troligtvis överansträngde jag mig precis efter förlossningen och ville ut och röra på mig trots en trött och trasig bäckenbotten. Det har gjort att jag har spänt mig väldigt mycket. I kombination med att de hela musklerna i bäckenbotten fått kompensera har jag haft smärta till och från. Min fysioterapeut har gett tips och råd om träning och avslappningsövningar. Det bemötande jag har fått hos henne har betytt allt för mig och min återhämtning. Det har gjort en enorm skillnad att få träffa någon som lyssnar, stöttar och ger råd och uppmuntran.

Kvarvarande symtom och besvär

Idag har jag fortfarande lite problem med överansträngd bäckenbotten. Min kropp klarar av den gymträning jag gjort tidigare och jag har börjat springa ca 5 km en gång i veckan. På sikt hoppas jag kunna förlänga distanser uppemot milen. Jag kan simma, cykla, yoga och klättra utan problem och kan dansa och hoppa runt med mitt barn så på det stora hela känns det bra!

Stegrar långsamt

För varje ny sak eller när jag ökar belastningen så försöker jag ta det lugn och känna efter. Dock inte för mycket eftersom jag inte vill hamna i rädslan att inte våga träna igen. Jag försöker uppmärksamma symtom som urinläckage och smärta. Än så länge har jag haft turen att slippa all form av läckage. Jag har ingen tyngdkänsla men vissa dagar kan jag uppleva att bäckenbotten känns instabil. Dessa dagar försöker jag naturligtvis att ta det lugnt. Självkänslan och självförtroendet mycket bättre men fortfarande inte helt bra kopplat till skadan. Jag skulle behöva gå och prata med någon om min förlossning, tiden efteråt och min skada, men har inte blivit erbjuden den vården och inte heller tagit tag i det själv.

Strategier och tips

Ta hjälp av en fysioterapeut vid besvär eller för att komma igång med träningen.

Se till att omge dig av rätt personer som kan stötta och pusha på när det behövs så att du inte stannar i läkningsprocessen eller blir för rädd.

Ta allting i din egen takt när det gäller tillfrisknande och läkning efter förlossningen.

Tillåt dig att sörja över att det inte blev som du hade önskat och tänkt. Det du känner är adekvat. Tillåt dig vara ledsen och besviken över att din kropp inte har de förutsättningar som du hade önskat. Jag behövde få vara ledsen för att kunna acceptera min skada och min nya kropp.

Våga prova! Kanske fungerar det inte, kanske testade du lite för tidigt men chansen att det kommer att gå bra finns också. För den sakens skull kan det vara värt att prova. Insatsen är hög men det går att hitta vägar för att saker ska fungera och många gånger har jag upplevt att problemet i alla fall hos mig har suttit mer i huvudet än i kroppen.

Till vårdgivare

Till dig som läser här och är vårdgivare vill jag bara poängtera:  För dig kanske jag bara är en i mängden av alla du träffar. För dig är min diagnos troligtvis inte på något sätt unik. Men för mig så innebär den något jag behöver förhålla mig till under resten av mitt liv.

Ditt bemötande kan vara helt avgörande för min fortsatta livskvalitet! Om du lyckas lyfta mig kan du få mig att tro på min kropp igen. Du kan också råka slå undan benen på den lilla styrka jag lyckats uppbåda för att söka hjälp. En skillnad som kan vara helt avgörande för om jag kommer att fortsätta söka den vård jag behöver för att få ett bra liv.

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Det finns många fler berättelser där ute. Kommentarsfältet är fritt, dela din egen!

Hela serien om levatorskador:

2 kommentarer till “Läsarberättelse om att leva med levatorskada”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *